Filosofadam

Idag snappade jag upp intressanta diskussioner på Bibelskolan här i Oskarshamn. Diskussioner som osökt fick mig att filosofera en stund i hemmets vrå på detta med att diskutera, argumentera och vädra åsikter om Gud och teologi. Vad är sanning och vad innebär det att tolka något?

Jag ämnar inte att ge en fullständig syn på hur man ska gå till väga, eller på att det jag säger är sant. Men jag skulle vilja dela med mig av några riktlinjer, eller ledord, som jag ser som viktiga om diskussioner och åsiktvädranden ska bidra med något konstruktivt och förhålla sig sunda gentemot olikheter.

1. Helhetsperspektiv

I debatter och diskussioner kan fokus lätt hamna på enskilda frågor/ämnen. T.ex kan man i en diskussion om Romarbrevet kap 8 fastna i just det kapitlets betydelse, men missa att kaptilet är en del av ett helt brev (icke att glömma att breven i NT inte skrevs med kapitelindelning i sina originalformer). Eller att Romarbrevet är en del av NT, och NT en del av Bibeln.
Om frågor ska vara relevanta att samtala kring bör dess svar och slutledningar vara relevanta för helheten. Diskuteras ett kapitel kan det mycket väl finns 5 möjliga, troliga och fullständigt rationella tolkningar av kapitlet. Betyder det att alla 5 är sanna? Nej, dels kan de 5 markant skilja på sig så att det ena falsifierar det andra och vice versa, och framförallt bör de 5 tolkningar vägas och mätas i relation till helhetsperspektivet.
Om helheten förloras blir det egentligen onödigt att ens tolka Bibeln. Varför försökra utröna vad Bibeln säger, om Bibeln består av delar som inte alls nödvändigtvis behöver ha en relation till varandra? Bibeln har då blivit ett smörgåsbord där man plockar det man gillar, och struntar i det som är äckligt.

2. Prioriteringsnivåer

Alla frågor är inte lika viktiga att få svar på. Detta betyder inte att någon fråga är oviktig, men frågor har olika nivåer av bäring. För att åskådliggöra detta tänker vi oss följande scenario: Jag kommer till dig en dag och berättar helt seriöst att när jag var på stan igår så var Kungen där, och helt plötsligt gick Kungen bärsärkagång och fullständigt ballade ur.
Denna information ger dig 4 viktiga frågor: 1) Var Kungen på stan igår? 2) Vad gjorde Kungen på stan igår? 3) Är jag som vittne trovärdigt? och 4) Vad får Kungens agerande för konsekvenser för oss?

Alla dessa 4 frågor är intressanta, men de äger olika bäring och bör prioriteras olika. Fråga 2 är sekundär i och med att den är beroende av svaret på fråga 1. Fråga 4 är också sekundär då den likaså är beroende av fråga 1, och även fråga 2. Fråga 3 är semi-sekundär då den inte alls är beroende av någon annan fråga, däremot skulle den frågan kunna få sitt svar genom att fråga 1 får sitt svar.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att i dagens Bibeldebatter kan en enorm mängd energi läggas på frågor som liknar fråga 2. Problemet är inte att slutledningar och annat man kommer fram till är nödvändigtvis falska eller orimliga, utan att de kan förlora all sin mening genom att en mer primär fråga får sitt svar. Hur rimligt och sant Kungens agerande än låter blir det ju ointressant om det framkommer att Kungen aldrig ens var på stan.

Ett annat exempel skulle kunna vara frågorna: "Finns Gud?" och "Kan Gud göra under?". Frågan om under är ju sekundär i och med att om vi kan få ett negativt svar på fråga om Gud finns, så behöver vi inte frågan om Gud kan göra under - den har blivit till en icke-fråga. Däremot kan en fråga såsom: "Kan under ske?" bidra avsevärt i frågan om Gud finns, om svaret är att under faktiskt kan ske.

3. Harmoni

Denna punkt vävs in i punkten om helhetsperspektiv, men förtjänar en liten egen plats också. Många gånger är det enkelt att ge sig ut på äventyret att få så många svar som möjligt, om t ex vad Paulus menade med allt han skrev. Det viktigaste i ett sådant äventyr är inte att enbart få fram logiska, troliga, möjliga och rationella svar - utan att svaren ska harmonisera med varandra, just för att det handlar om en helhet.

Alltför ofta kan ett svar göra en så pass blind att man missar att relatera det svaret med andra svar, och på så sätt missa att det uppstått disharmoni.

4. Konsekvensanalys

För att förstå vikten av detta så behöver man se att helheten består av konstanter, dvs saker och ting som relaterar till varandra. Det ena förutsätter det andra, och det andra kan även vara förutsatt av det tredje, som i sin tur förutsätter det första. Det liknar helt enkelt kroppens anatomi. Och teologi har sin anatomi.

Till exempel kan man idag uppfatta en teologi där man försöker att ta bort oönskat material. Synd är ett bra exempel på sådant som man vill ta bort, och man kan motivera detta genom att peka på att Gud är kärlek och vill inte döma någon. Den fria viljan hos oss människor är också något man antingen vill ta bort, eller modifiera - vi kanske har viss fri vilja, men inte fullständig fri vilja.
Detta är helt okej att göra - om -  man förstår att synd, kärlek, dom, den fria viljan (vari orden fri och vilja finns) är alla saker och ting som relaterar till varandra. Därav behöver vi tänka konsekvensanalytiskt. Det kan mycket väl ses som rimligt och rationellt att plocka bort synden ur ekvationen, men vi får inte glömma att detta påverkar andra delar av ekvationen och framförallt slutledningen av ekvationen.

Ett annat perspektiv på detta är "trenden" att skilja mellan GTs och NTs "gudar", där man vill påvisa att guden i GT inte är densamma som guden i NT. Utan att göra någon större analys av just detta synsätt så kan man väl säga att det framstår som ett bekvämt och enkelt sätt att få ordning på en hel del dilemman som man annars har när det kommer till att få ihop de stora olikheterna som gudsbilderna i respektive testamenten uppvisar.
Det man missar dock är att klipper man banden mellan gudsbilderna genom att påstå att det är olika gudar, då klipper man också banden mellan andra saker, t ex relationen romarbrevet och 1 mosebok. Istället för att förlora en del svårknäckta problem, uppstår en hel del nya och lika svårknäckta problem.

Alltså är det viktigt att ställa sig frågan: "Om jag flyttar på den här pjäsen, hur påverkar det spelets utgång?"

Sammanfattning

Utan att på något sätt åberopa att jag har rätt i dessa frågor så vill jag ändå peka på en del saker som jag finner viktiga. Jag har säkerligen missat något och du får mer än gärna upplysa mig och ge feedback.

Har bestämt mig för att återigen läsa Owe Wikströms "Långsamhetens lov". Inte bara för att Wikströms språk alltid genererar ett bredare språkbruk utan också för att jag minns boken som mycket tankeväckande och nyttig att läsa.

Och efter första kapitlet inser jag att den är lika nyttig att läsa igen.

Två begrepp som läsningen fått mig att tänka på är sökande och identitet. När vi lyssnar till ord är det lätt att vi inom oss definierar dom utifrån sin direkta betydelse. Men alla ord har också en indirekt mening. Orden bär inte enbart på en betydelse utan också på en (eller flera) orsaker. Varför dyker orden upp där de dyker upp? Orden är verkliga men pekar också mot en större verklighet än den mening vari vi finner dom.

Låt mig börja med funderingar kring ordet sökande.

Det är på modet att vara en sökare. Det är ett ord som kännetecknar äventyrslusta, egenstyrka och en upptäckaranda. Att vara sökare är idag detsamma som att äga en dygd. Ett karaktärsdrag som få besitter. Sökaren har en position i samhället som ses upp till. Men kanske vi har romantiserat ordet alltför mycket. Och i den processen har vi missat den större verkligheten som ordet pekar emot.

Sökandet, vid närmare eftertanke, grundar sig egentligen inte i ett dygdigt liv som vill upptäcka och förmera världen. Snarare verkar sökandet grunda sig i en tristess på den grå vardagen som man sedan länge nedvärderat och valt att förringa.
Sökandet har fått oss att tro att svaren finns "där borta" i fjärran, i det exotiska, i det annorlunda. Visst låter det episkt och romantiskt? Men vänd på tankegången och tänk om de som har det exotiska, det annorlunda som sin vardag tänkte likadant. Tänk om min och din vardag i en annans perspektiv är just den exotiska platsen där svaren finns. Tänk om sökaren i fjärran söker efter vår kultur, just för att vår kultur i hans ögon är fjärran.

Att söka kanske är en dygd. Men inte om sökandet riktar blicken mot horisonten, utan enbart om sökandet föster blicken på vardagen. Kanske det stora äventyret och upptäckandet ligger i att finna skatterna som finns utanför våra fönster. Personer med stor egenstyrka är kanske inte de som klarar av att resa bort utan de som reser hem. Att tro att svaren finns i fjärran är nog att lura sig själv. En illusion som i längden skapar rotlöshet, det som från början kanske var just det vi upplevde att vi hade. Men vår brist på rotlöshet beror inte på att vi saknar dygden av att söka, utan att vi saknar förmågan att se vad vi redan har.

Låt mig fortsätta med ordet identitet.

Att sticka ut. Att vara egen. Att synas. Att bli "känd". Detta är vad som utgör formandet av sin identitet i dagens västerländska samhälle. Om man inte engagerar sig i detta blir man "ingen", man förblir osedd.

Varför är det så?
Allt har kommit att handla om yta, att jobba på sin fernissa. Människor lägger sin tid på sitt utseende - allt för att visa världen sin identitet. Men människan är mer än yta, människan är framförallt djup. Precis som havet består av mer djup än av yta, består människan av mer insida än av utsida.

I ljuset av detta är det tragiskt att det är dom som lägger tid på ytan som blir "sedda". Framförallt är det tragiskt i och med att en ytlig kultur är en kultur där det i slutändan betyder att ingen blir sedd. Alla blir beskådade (och bedömda) men ingen blir sedd.

Identitet bör inte ha mode, utseende och trender som pelare i bygget. Låt allt sådant snarare bli trevliga färgklickar i en identitet som är byggd på en insida av kunskap, genomtänkta åsikter och argument och en genomarbetad syn på livet och människan.

Dagens "identiteter" blir vid skrapandet på ytan bevis på att det finns väldigt lite därinunder. Bakom all fasad ekar det tomt. Där bakom irrar människan runt och vet inte på vad och hur hon ska tro.

Att bli sedd, att ha en identitet går börjar med att först se sig själv (ej att först se till sig själv) och sedan att se andra såsom man sett sig själv - som en människa med ett värde mycket högre än vad en yta kan återspegla.

Jag undrar om vi ibland inte lurar oss själva om vi tror att det är mer kunskap vi behöver för att förstå livet. Vi lever i en kultur där vi kräver svar på så många frågor. Kanske vi aldrig funderar på om vi ställer rätt frågor?

Törsten efter att få veta verkar vara större än törsten efter att få leva. Vi kategorisar allting och vi omvandlar allting till "ämnen" i livet vari vi söker efter svar. Vi vill ha information för informationens skull.

Men jag tror inte att det är information som är grunden för att lära sig, utan jag tror det är transformation av vårt sätt att leva. Jag lär mig t ex inte moral genom att få de rätta svaren, utan jag lär mig genom att börja leva. Det är där ute, mitt i vardagen,i livet, som man lär sig att leva - det är inte genom att sticka näsan i ytterligare en bok (att läsa är dock viktigt).

Det är så lätt att fastna i teorier. Teorier om det goda samhället, om Gud, om pengar, om invandrare osv. Men om teorier inte förändrar mitt sätt att leva kommer de heller inte förändra hur världen ser ut. Teorier är inte så attraktivt i jämförelse med livsberättelser.Det finns nog en djup sanning i varför det upplevs träigt och tråkigt att läsa teoriböckerna på körskolan till skillnad från att sitta bakom ratten och trampa på gasen.

Jag önskar i mitt eget liv att få återvända till en enkelhet som gått förlorad. En enkelhet som frigör livet och inte försöker krångla till det genom att kapsla in livet och sätta det under luppen för egenstudier.
Att vakna upp på morgonen och tillåta livet transformera mig är viktigt. Att inte söka efter svar på de frågor jag själv satt upp som kriterier, det blir så lätt att jag då missar det väsentliga.

Somliga går med trasiga skor sjöng Cornelis. Måste man ägna sig åt att försöka förklara varför, eller är det inte enklare att gå med dom ett tag och köpa ett par nya skor?

En ständig process i livet, åtminstone i mitt, är att forma fram goda vanor. Att lära sig förvalta tiden rätt helt enkelt. Jag är övertygad om att detta är något av det viktigaste man kan ägna sig åt, och det är något som man aldrig riktigt blir färdig med. Alla har vi något att förbättra och förfina. Och vi måste våga rannsaka oss själva för att se vad och hur det ska gå till.

Goda vanor betyder absolut inte nödvändigtvis att vanorna ska ta tid, kräva mycket energi och vara asketiska. Snarare tror jag att det ligger mycket mer värde i att finna många små, till synes oviktiga, vanor att fylla dagen med. Borsta tänderna är en god vana, men skulle den vana ta 1 timme så skulle den inte längre vara speciellt god. Det är de små sakerna som betyder de stora sakerna i längden tror jag.

För att forma goda vanor behöver man våga se de dåliga vanorna. Det går inte tillföra en massa nytt om man inte avstår från det gamla. Kanske det är detta som är energikrävande - att lära sig nya vanor. När vanorna sedan blivit just vanor kanske de inte alls kräver någon större mängd energi, utan troligtvis skapar de mer energi till annat.

Att lära sig bemästra vardagens små stunder tror jag formar fram en karaktär som håller i alla lägen. Det är därför jag själv kan bli mer frustrerad över att jag har svårt för att stänga av datorn en stund, än för vad jag är att jag inte engagerar mig mer i arbetet för de fattiga i vår värld.

Inte för att de fattiga är mindre viktiga, utan just för att de är mer viktiga.

Nu måste jag dock stänga av datorn, och kanske avsluta detta inlägg lite tidigare än jag trott. Jag har nämligen lovat att äta med en god vän - och min karaktär säger mig att komma i tid till möten med vänner är viktigt, samtidigt som jag är smärtsamt medveten om att min karaktär att påbörja blogginlägg i god tid inte alls är lika starkt utvecklad.

Men då har jag ju något att jobba på.

Fridens!

Under 3 års tid sa jag bestämt NEJ! Det fjärde året fick jag inte säga nej längre. Jag skulle helt enkelt åka med till Grekland. Tiden har kommit för mig att krypa till korset och erkänna mig besegrad - Grekland var helt klart värt resan!

Jag har under alla år tänkt att en resa till Grekland inte riktigt är vad jag behöver i mitt arbete i Oskarshamn. En vecka är ju en vecka ifrån ungdomarna. Och har jag råd med det? Nu har jag så gjort min vecka i Grekland, och jag tror faktiskt att jag hade råd. Och med facit i hand kanske tiden ifrån ungdomarna snarare skapade större inspiration och hängivenhet till ungdomarna.

Grekland blev som sagt en stor inspirationskälla. Att se arbetet som människorna där nere hänger sig åt är beundransvärt. Och jag undrar hur en sådan livsföring kan bli verklighet i Sverige. Ett land som är så olikt Grekland, och som så ofta gömmer undan problemen. I Grekland räcker det med att ta ett steg ut på gatan och du har ett helt arbetsfält framför dig. I Sverige är gatorna tomma och problemen finns bakom stängda dörrar.

Men det ska gå. Medmänskligheten, hängivenheten, överlåtelsen och engagemanget ska växa och hitta fram till dom som behöver det.

När man kommer hem ifrån en vecka i Athen inser man hur bra ställt man har det. Och samtidigt hur fattig man är. Kanske inte om man skulle till och räkna pengar, materiella förutsättningar, facebookkontakter och utlandsresekonton. Men det är väl inte sådant som i längden egentligen spelar någon roll?

Jag gav en uteliggare en påse vindruvor. Jag borde kanske gett mer. Men hans blick gav mig tillbaka lika mycket, om än inte mer. Att det ska vara så svårt att leva ett utgivande liv i ett Sverige som har allt när det kommer till resurser. Vi har allt, men ändå saknar vi så mycket.

Så mycket.

Jag hoppas att Grekland-resan inte enbart blir till ett minne och en upplevelse. Utan jag hoppas att resan är lika levande om ett halvår som den var när den ägde rum. Att intryck får bli till avtryck i livet här hemma i Sverige. Om inte så behöver jag snart åka tillbaka för att förstå. För att verkligen fatta.

Och någonting säger mig att jag i vilket fall som helst kommer tillbaka dit en dag...