Filosofadam

Tänk om allt skulle ta slut
Att förlora det mest värdefulla
vore att tappa en del av livets värde

Kärlek handlar inte enbart om att bli älskad
Utan också om att älska
Men gör jag det tillräckligt?
Lyckas det jag känner tränga igenom
mitt pansar av obekvämlighet?

För vem lever jag
när jag gett mitt liv till dig?
Eller håller jag tillbaka
utan att veta om det?

Du upptar tanken ständigt
och är mig nära
trots att du är i "borta"

Tanken som vill bli skapad
men räds att komma fram
för att försvinna i intet

Fram och tillbaka går känslan om livet
pendlar likt en rastlös
gör allt
men vet ändå ingenting

Om jag skulle tystna
Om orden aldrig mer fanns
Vet du då ändå
vem jag ständigt tänker på?

Vad definierar värdet av en människa?
och är svaret på den frågan detsamma som på frågan: vad får en människa att känna sig värdefull?

Alltför ofta verkar det som om vi värderar varandra utifrån vad vi presterar. De med mest talang får massans uppmärksamhet. Och applåder. Att göra någonting bra räcker inte. Man ska göra det bäst. Att se snygg ut är inte tillräckligt. Man ska vara snyggast.

Når du toppen väntar lyckan. Är det inte det som vår värld utlovar genom att ständigt sända ut sina signaler om måsten och borden?

Jag tror att det värsta av alla måsten är föjande: för att vara bäst måste du göra andra till sämst. I kampen om att nå toppen trycker man alltid ner någon mot botten.

Är mitt värde bestämt utifrån samhällets nytta av det jag presterar?
Jag tror inte det.

Jag tror att det största värdet vi längtar efter finns inte på toppen, utan det finns mitt ibland massan, det finns i upptäckten av att jag kan betyda något för någon.

Att vara till välsignelse uttryckt med andra ord.

Att smaka på att få vara till betydelse är en söt smak. Man upptäcker en värld där man inte måste en massa, och i upptäckten av denna frihet så börjar man vilja istället. Vilja gott. Vilja förändra till det bättre. Vilja tillåta andra att vara "sämre".

Rasera toppen för att istället för att stå på andras axlar, stå jämsides och snarare dela livet istället för att kräva det av andra.

Hur skapar vi ett samhälle där vi genom våra liv inte pressar andra till att vara si eller så, utan istället lever liv som blir till utrymmen för andra att röra sig i och vara sig själv i?

Bara en av många frågor jag har...

 

Är nyligen hemkommen från en 3-dagars visit på Bjärka-Säbys tonårsläger. Var där och utförde kökstjänst. Backar jag bandet till åren 95-99 så var Bjärka-Säby platsen jag alltid huserade veckan innan skolan började, då icke som kökspiga utan som deltagare av lägret.

Nu när jag mer än 10 år senare kommer tillbaka så är det en väldigt speciellt nostalgisk känsla som infinner sig. Det är som att vara tillbaka. Mycket är som det alltid var. Men allt är ändå annorlunda.

Jag kommer ihåg kanotslingan jag ofta paddlade
Jag minns var lanthandeln låg där jag köpte godiskarameller i en guldig plåtask som hette "rendez-vous"
Jag kan peka ut buskarna och snåren jag gömde mig i för nattvakterna
Jag känner igen korridorerna, minns rummen jag sov i (eller snarare delvis vistades i under nattetid)
Jag ser mig själv sitta vid samma bord i matsalen där jag lärde mig dricka kaffe
osv. osv.

Allt detta är minnen. Jag kommer aldrig uppleva dom igen, för jag kommer aldrig vara tonåring igen. Det är en speciell känsla att komma tillbaks till platser. Platserna bringar fram en massa glada minnen, vilket på något sätt gör att de kantas av en sorglig känsla. Som om minnena inte bara vittnar om vad som skett, utan också om vad som gått förlorat. Nämligen tider, stunder och de unika möjligheter som de innebar.

Och så ställer jag mig frågan: Vad är det idag som jag upplever som kommer frammana samma minnen och känslor i framtiden? Vilka platser som idag är vardag, kommer i framtiden bli "heliga" platser för att minnas och återuppleva?

Man brukar säga att man själv skapar sin framtid.
Bör man skapa den i åtanke med att man samtidigt skapar sina minnen likaså?

Inte vet jag...