Filosofadam

Min lilla tur i skogen blev en aningen kortare än vad jag planerat. De 5 nätterna blev 2, och nu i efterhand artade det sig hela till det bättre. Nästa gång ska jag fixa åtminstone minst 3 nätter. Det är faktiskt ganska spännande att packa väskan och ge sig ut i skogen. När jag gick utmed den smala och vattenindränkta stigen i ett par dåligt valda skor, då kan jag inte hjälpa att känna av en viss äventyrskänsla. Men också en viss känsla av att vara en aningen annorlunda, rentav konstig. Av andras reaktioner så verkar det inte höra till vanligheterna att man helt sonika bara åker ut i skogen för att tillbringa lite tid för sig själv. Kanske det borde vara vanligare? Behovet finns nog...

När man ligger i ett vindskydd och lyssnar på regnet samtidigt som mörkret smyger sig inpå och utanför vindskyddet finns enbart skog, då framträder en hel del intressanta tankar och reflektioner. Jag inser hur mycket andra människor betyder, och hur stor del gemenskap spelar i livet. Samtidigt inser jag också hur otroligt mycket yta som gemenskapen med andra består av. Gemenskap kan ibland till större delen bara vara ett maskineri som med några rutin och säkerhetskontroller går på och fungerar precis som den ska - och producerar precis det den är tänkt att producera.
Det jag uppskattade allra mest under mina dygn i skogen var känslan av att kunna gå runt med morgonrufset och ostrykna kläder utan att någon påpekade det hela. Skogen verkar inte bry sig om utseende, och faktum är ju att om man själv bryr sig om utseendet så är skogen ett av de sämsta ställen att vistas på - skogen bevarar det sällan som det var från början.
Sen tycker jag också (och det kanske är mitt snedvridna jag) att det finns en skön, livlig charm i att värma ravioli i ett sotigt kärl och äta det med lortiga fingrar som vittnar om arbete. En del tycker att tända ljus på bordet förgyller måltiden, personligen nöjer jag mig inte med ett par ljus utan avnjuter min måltid på en sten i en soldränkt del av skogen. Men, smaken är som sagt olika...

Nu är jag iaf hemma igen och försöker att samla mig till att skriva. Jag skulle önska att jag kunde få ett bokmanus jag är nöjd med färdigt till jul, men jag känner att det kräver lite arbete. Men tiden i skogen utkristalliserade åtminstone några riktlinjer till skrivandet, och det är alltid ett positivt omen. Men jag tycks fastna i att alltid skriva förord till boken, men aldrig själva boken. Kanske jag skulle ge ut en bok med enbart förord... det är väl innovativt och nytänkande??