Filosofadam

Första delen i denna kompirmerande följetång (tanken med följetången är inte att ge uttömande svar på alla frågor, utan snarare dela tankar och väcka tankar) handlar om sanningsanspråk och om en, ofta, riktad kritik mot kristen tro att den är exkluderande i och med sitt anspråk att Jesus är den enda vägen.

Religion åsamkar mycket skada i vår värld, och bidrar inte direkt med fred eller harmoni. Detta är inget som jag tror man kan förbise eller förneka. Även den kristna tron har sin beskärda (och ganska stora) del av den kakan. Därför är det på många sätt förståerligt att man upplever att religionen behöver "avvecklas".

Men vi kan se i vårt samhälle och vår värld att religionen gör allt annat än avvecklas. Till trots mot all vetenskaplig utveckling expanderar religionen. Antalet kristna i Korea har växt från 1% till 40% det senaste århundrandet, och samma sak tror man sker i Kina idag (ett land som på 50 talet upplevde ett av historiens största försök att utplåna religionen). Religionen är och förbli en dominerande del i vår värld.

Det finns många röster som anklagar religionen för just intolerans och våld (och jag tycker i vissa fall att det finns klara samband mellan religionen och dessa båda attribut) men samtidigt ser vi om vi tittar i historiens backspegel att det inte enbart är religionen som skapar intolerans och våld. Keller uttrycker det såhär:
"... the greatest intolerance and violence of that century (20th) were practised by those who believed that religion caused intolerance and violence."

Men hur gör vi med den kristna trons exklusiva påståenden? Kan man hävda att en tro är den sanna och äger den riktiga bilden av Gud? Eller är det inte just sådana uttalanden som skapar osämja och i längden allt annat än fred?

En försöker med påståenden att alla religioner ändå lär oss samma sak, det är bara att det tar sig skepnad i olika gudomar och doktriner. Och visst kan vi, om vi endast plockar utifrån de stora religionerna kanske komma undan med ett sådan påståenden. Men knappast kan vi sammanfoga alla religioner och faktiskt se att de är lika. Vi ser istället att det finns enorma skillnader, och att försöka säga att doktriner och ritualer är oviktiga för det handlar ändå om samma gud blir absurt. Och egentligen är det så att påståenden att doktriner inte spelar roll också i sig är en doktrin. Att sammanfoga religionerna och mena att de lär samma sak är även det ett lika intolerant påstående som att hävda att en religion har den sanna bilden.

Ett annat försla är att mena att religionerna enbart ser olika delar av sanningen. De har alltså lika sanna, men ändå lika ofullständiga i sin världs- och gudsbil. Liknelsen om elefanten kanske är bekant? Beroende på var de olika männen i liknelsen känner på elefanten, så beskriver de alla sin egen bild om sanningen om hur en elefant ser ut. På samma sätt menar man att religioner beskriver olika delar av Gud, men ingen beskriver hela Gud.
Men detta resonemang håller inte om man skärskådar det. Med Kellers ord:

"How could you possibly know that no religion can see the whole truth unless you yourself have the superior, comprehensive knowledge of spiritual reality you just claimed that none of the religions have?"

Jag tror vi måste kunna acceptera att det finns en sanning om Gud. Kanske är det den kristna bilden, kanske är det ateistens bild eller kanske är det hinduisten? Oavsett vilken som är sann är det aldrig intolerant att hävda att man tror att sin egen bild är sann, för alla gör vi det - även pluralisten och relativisten! Frågan för mig handlar mer om hur man talar om sin gudsbild. Återigen med Kellers ord:

"It is no more narrow to claim that one religion is right than to claim that one way to think of all religions (namely that all are equal) is right. We are all exclusive in our beliefs about religion, but in different ways."

För att summera ett inlägg som egentligen är alldeles för kort för att göra rättvisa åt frågeställningarna och de olika perspektiven. För mig är det intressanta i mötet med olika människor och olika människor trossystem (vad de nu än är) inte vad de påstår är sanning, utan hur de påstår denna sanning och hur de lever sina liv. Min egen erfarenhet som kristen är att tron på Jesus absolut kan vara exklusiv i sina påståenden om Gud och på samma gång vara inklusiv i att omfamna människor. För mig verkar det vara så att religiösa påståenden helt enkelt inte kan vara exklusiva utan att stämplas som intoleranta, men där andra påståenden mycket väl kan vara exklusiva utan att klassas som intoleranta.

Intolerans och följande våldsverkningar handlar väl inte egentligen om påståenden och åsikter, utan om hur man använder och efterlever sina påståenden och åsikter?

Del 2 kommer snart...

Ganska nyligen läste jag boken "THE REASON FOR GOD - Belief in an age of skepticism" av Timothy Keller. En helt okänd bok för mig, och en helt okänd författare för den delen också. Det är bra att jag ibland bara chansar när jag köper böcker, för detta visade sig vara en riktigt bra bok som ger mycket matnyttigt till en läsare som faktiskt ställer frågor om Gud, och som är neredd att ta svaren på allvar.

Keller skriver tidigt i sin bok en tes som jag själv också anser är väldigt viktig att fundera över. Det är nämligen så att idag är det de kristna som måste presentera en stark och hållbar grund för sin tro, men det är sällan man hör att ateisterna behöver presentera starka skäl till sina tvivel. Så här skriver Keller:
"My thesis is that if you come to recognize the beliefs on which your doubts about Christianity are based, and if you seek as much proof for those beliefs as you seek from Christians for theirs - you will discover that your doubts are not as solid as they first appeared"

Med andra ord (och svenska ord) är det ibland hög tid att sätta sig ner och inte först och främst skärskåda och försöka finna luckor och fel i de trossatser som andra människor har, utan att sätta sig ner och se över sina egna. Två viktiga frågor är: varför tror jag på det jag tror på? och varför tvivlar jag på det jag tvivlar på?
Om man vågar ta dessa frågor på allvar och faktiskt ge sig ut på en resa med sig själv, tror jag att man kan börja förstå vad som är sanning och vad som inte är det. Min egen erfarenhet är att det som ibland så oundvikligt tas för sant och riktigt egentligen inte har några starka skäl att ens tas på allvar, och det som vi ibland fnyser åt och kallar för sagor och larv egentligen är på blodigt allvar.

Jag tänkte försöka mig på att göra en liten följetång på denna blogg. Och den följetången kommer att utgå ifrån Timothy Kellers bok, och jag hoppas att den kan vara intressant för dig att ta del av. Om du som läsare märker att jag sackar efter och inte fullföljer vad jag nu lovar, då får du helt enkelt säga till mig på skarpen.

Följetången kommer att delas upp i följande delar:
1. Det kan inte finnas endast en sann religion
2. Hur kan en god Gud tillåta lidande?
3. Kristen tro är en tvångströja
4. Kyrkan är ansvarig för så mycket orättvisa
5. Hur kan en kärleksfull Gud skicka människor till Helvetet?
6. Vetenskap av överbevisat kristen tro
7. Du kan inte ta Bibeln bokstavligt!
8. Guds ledtrådar
9. Kunskapen om Gud
10. Problemet med synd
11. Religion och evangeliet
12. Den (sanna) historien om korset
13. Verkligheten kring uppståndelsen
14. Guds dans
15. Vart ska vi nu ta vägen?

Hoppas du vill följa med på denna lilla resa. Och om du vill göra resan lite snabbare så går du in på www.adlibris.se och beställer boken direkt!

Dagen har varit lite av en klassiker när det kommer till min tro. Det innebär att jag tror på morgonen och tvivlar lagom till kvällen. Så funkar tron ibland. Varför vet jag inte. Men det bästa botemedlet mot tvivel, det är att försöka tro.

Det är svårt att "leva som kristen" därför att med ett aktivt sådant liv följer alltid känslan av otillräcklighet. Denna vecka har den känslan varit påtaglig för mig. Otillräcklighetskänslan är såsom en tvångströja som gör att jag endast kan ta mig till olika sammanhang, men aldrig komma nära. Och närhet är viktigt om man vill nå fram till någon. Men i otillräckligheten har jag under veckan ändå känt en liten röst som säger "att känna sig otillräcklig är bra, för det är ändå inte genom dig allt ska ske, det är genom mig". Och jag vet att det är sant.

Den längtan jag bär på om förändring i mitt och andras liv är inte en längtan som kan gå i uppfyllelse genom mänsklig kraft. Endast Gud kan göra det fulländat. Därför försöker jag lära mig att vila i att jag inte bara känner mig otillräcklig, jag är otillräcklig. Vilan till trots, jag måste ändå dras med känslans tyngd.

Sen är detta med skiftningen mellan tro och tvivel också något som gör det lite obekvämt att leva som kristen. Tron på Gud kan vara väldigt stark och så helt plötsligt verkar jag tappa den under dagen. Det är lite som när man ibland är ute och går, och irrar iväg i tankarna och plötsligt tittar upp och inser att man gått flera kvarter för långt. Då måste man vända om och gå tillbaka. Det har jag fått göra nu ikväll. Gå tillbaka.

Och jag inser att även om det känns skit att behöva gå tillbaka, så gläds jag, för jag vet att det jag kommer tillbaka till är väl värt att vända om för. Jag önskar bara att jag inte irrade iväg i mina tankar så ofta. Gud måste tycka att mitt kristna liv alltför ofta är som en jojo. Det får han tycka. Jag tycker att Gud också ibland är som en jojo.

Roten till allt ont ligger i kunskapen om gott och ont. Varför? Därför i den kunskapen vilar domen. I den kristna traditionen talas det om den förbjudna frukten i Edens lustgård - och att det var när Adam och Eva åt av den frukten som synden klev in på scenen. Sällan talas det om vilket träd de åt ifrån (däremot har man ju alltid diskuterat om det var ett äpple eller en banan de åt). Trädet namnges som källan till kunskapen om gott och ont. Och detta är den förbjudna frukten.

Vid lite närmare eftertanke är det knepigt att förstå varför kunskapen om det goda skulle vara förbjudet. Borde inte denna kunskap vara eftersträvansvärd om Gud vill att vi ska leva ett liv som behagar honom? Men låter man eftertanken ta ytterligare ett steg så förstår man att kunskapen om det onda, självklart också innebär kunskapen om det goda. De båda hänger ihop.

Vi skulle kunna dra slutsatsen att det egentligen inte är kunskapen om det goda och det onda som är problemet, utan i vad denna kunskap resulterar i. Nämligen domen. Med kunskap kommer också ansvar, och med kunskap följer också en position som domare. Detta var vad Gud ville förbjuda oss till att bli, och jag tror att det var för vårt eget bästa.

Vår värld är idag fylld av fördömelse. Precis allting filtrerar vi genom vår egen förmåga att bedöma vad som är gott och vad som är ont. Detta innebär också att vi också sätter och finner värde på allting genom att vi bedömer allting. Hur ofta fördömer vi inte andras beteende enbart för att själva kunna säga: sådana är inte vi - och på så sätt finna vårt egenvärde i att "vi inte är som alla andra".

Vi är alla fast i ett system där vi bedömer och blir bedömde. Vi fjättrar varandra och vi agerar gudar över allt och alla. Det är detta som är synd. Egentligen handlar nog synd ganska lite om att försöka lista ut vad som är rätt och fel (då blir det ju ändå en fråga om att bedöma saker och ting), utan det handlar nog främst om att vi missat poängen med livet som sådant.

Vi jagar efter att finna värde och mening, och vi gör det genom att klassificiera varandra såsom goda eller onda, och saker såsom gott och ont. Allting blir till ett enda stort ekorrhjul där värdet är något vi försöker nå upp till, och förtjäna, genom att göra det rätta och det goda. Jag tror vi behöver stanna upp, vända oss om och inse att värdet inte finns att finna därframme i något som vi försöker att bli, utan det finns att finna i vad vi är - och vad vi är skapade till att vara.

Det är inte vi som sätter vårt eget värde, det är Gud som en gång för alla har sagt vad vi är värda. Korset är ett stort tecken på vad han anser oss vara värda. Nämligen allt.

Imorgon har Greger namnsdag, bara så ni vet

Kristna människor är knasiga. Det är en allmänt vedertagen sanning. Jag hör till en av dessa knasiga människor. Och det finns en chans att jag, utav alla dessa knasbollar, är den allra största knasbollen. Men jag köper det. Jag tänker fortfarande tro på knasiga saker såsom att Jesus lever trots att han dog, att Maria blev gravid utan att "lekt" med en man, och att Gud finns (kanske det knasigaste av allt i och med att frågan om Gud möjliggör eller omöjliggör alla andra knasiga påståenden).

Men å andra sidan undrar jag om inte det egentligen är så att det är hela världen som är så pass knasig att det enda sunda och sanna är just det som världen uppfattar som knasigast. Att världen lite har tappat sitt förstånd, och kan på så sätt inte ens förstår det förståndiga när den möter det.

Jag accepterar att folk kallar kristen tro för idioti. Men om vi tänker efter är det väl ändå mer idioti att en stor del av mänskligheten lägger ner mer tid på att köpa de senaste prylarna, jobba på ett utseende som oundvikligen ändå kommer bli rynkigt, och lägga tidsschemat utifrån dokusåpornas sändningstid. Det om något är väl ändå knasigt?

Vårt samhälle tycker det är extremistiskt när kristna står på stan och predikar med kaffekanna och bullar. Men när tonåringar tältat utanför leksaksaffären för att köpa det senaste WOW eller skriker frenetiskt när de möter den senaste idolkändisen på stan, då är det fullkomligt normalt. Är inte det också knasigt?

Till sist måste vi kanske ändå enas kring en enda stor universal sanning: nämligen den att vi alla är knasiga. Vi råkar bara vara knasiga över olika saker. Jag är knasig för att jag tror på Jesus. En annan är knasig för att hon spenderar alla sina pengar på smink, en annan sina pengar på dyr kaviar.

Svaret på varför allt är så knasigt i vår värld måste vara ganska uppenbart: världen är ju fylld av knasbollar. Och de få människor som faktiskt inte är knasiga, ja dom lär ju ändå bli kallade för knasiga, för världen runt omkring förstår inte bättre - den är ju nämligen knasig.

Så imorgon när jag vaknar kan jag lova dig som läser detta, att jag kommer vakna och fortsätta vara en knasig kristen. Min egen erfarenhet har visat att det är det mest förståndiga jag kan göra!

Varför tro på Gud?

Frågan är relevant. Dels för att det är en fråga, vars sanna svar ställer oss alla inför ett vägval. Men idag kom jag att tänka på en helt annan anledning till att ställa sig frågan. I dagens Sverige är tro något som väldigt ofta ses som en liten privat hobby. Skillnanden mellan att gå till kyrkan och att gå till bingohallen är inte speciellt stor. Intresse som intresse, skulle man kunna mena lite nonchalant.

Jag får nog räkna mig själv som en som sett insidan av det religiösa etablissemanget. Och min egen strävan har (och är) att mer och mer försöka lära känna även utsidan, för att i längden förstå vad insidan borde handla om. Trenden, eller kulturen, i frikyrkorna idag är att detta med tro är till för att "mysa till" vardagen lite. Ett par tända ljus, en välplacerad myslampa och några fina toner i moll på gitarren, och lägg där till att man ber en bön - ja då har man ett praktexempel på vad tro handlar om. Eller har man det?

Tyvärr verkar det vara så, om man lyssnar in de signaler man får. Kyrkan blir mer och mer ett forum där man går omkring och är välyttrad och säger precis det man ska säga. "Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig" lyder en känd strof i en känd sång. Sådant är enkelt att säga i kyrkan, när man tror på Gud.
Men bilden förändras ganska snabbt när någon ställer sig upp och säger att vi borde släcka myslampan och börja röra oss utåt. Eller när någon säger att vi borde tänka på hur vi lever, snarare än på hur vi formulerar våra trossatser. När detta händer, då blir det liv i luckan.

Plötsligt visar sig det att detta med "att tro" handlar enbart om ens eget förhållande till Gud - alltså det personliga. När tron utmanar verkar det som om att det finns gränser som tron inte ska träda över. En sådan gräns går mellan det privata och det offentliga, till exempel.

Så över till min fråga: varför tro på Gud? Om nu allt enbart handlar om mig själv vad finns det då för vits med att tro, förutom eventuella egna fördelar? Måste vi inte, som kristna, tro att det faktiskt finns en anledning till varför vi behöver tro? Varför skulle Gud dö på ett kors, varför skulle han mana oss till att förändra vårt sätt att leva, varför skulle Gud vilja att vi ber - om allt ändå bara handlar om en privat tro.

Nej, allt detta gör sig bara förnuftigt om det faktiskt vilar ett stort allvar bakom allting. Men när jag tittar på kristenheten idag så kan jag inte annat än undra: vart tog allvaret vägen?

Hur ska man egentligen dra en logisk slutsats från uttrycket "det vore bättre om jag aldrig fötts"?
Hur kan något kunna bli bättre om jag aldrig hade fötts? Det finns ju inget där att förbättra. Vemodet till trots - att man förmår säga något sådant innebär att där faktiskt finns en verklighet som går att förbättra. Det finns alltså ett hopp för den individ som uttrycker detta vemod. Summan av kardemumman är att det är bättre att finnas till, än att inte finnas till - för en människas existens bär alltid på hoppet om att allting kan bli bättre.