Ord om att förlora
Att förlora det mest värdefulla
vore att tappa en del av livets värde
Kärlek handlar inte enbart om att bli älskad
Utan också om att älska
Men gör jag det tillräckligt?
Lyckas det jag känner tränga igenom
mitt pansar av obekvämlighet?
För vem lever jag
när jag gett mitt liv till dig?
Eller håller jag tillbaka
utan att veta om det?
Du upptar tanken ständigt
och är mig nära
trots att du är i "borta"
Tanken som vill bli skapad
men räds att komma fram
för att försvinna i intet
Fram och tillbaka går känslan om livet
pendlar likt en rastlös
gör allt
men vet ändå ingenting
Om jag skulle tystna
Om orden aldrig mer fanns
Vet du då ändå
vem jag ständigt tänker på?
Ord.
Dom går i alla fall
Tro är liv
Liv är rörelse
All min
verkar existera innanför
Inte där ute
Som jag skulle önska
De tänkta orden
blir sällan språk
Varken här eller där
ser jag det jag såg
Men skymten räcker
Med dess inneboende längtan
Resan består av mer
än själva målet
Bakom allting
Finns ändå trons liv
Trasigheten sitter inte i skorna
Och jag märker
Att jag redan börjat gått
Hopp
Det enda jag ville var att ta följe
Nu är ensamheten mitt sällskap igen
Isen smälter aldrig
Jag bara ser
Men kommer aldrig igenom
Varför skulle jag krönas
Till kung över mitt eget liv?
Speciellt nu när du knackar på
När jag står här
Mitt bland mitt bråte
Ett litet ord
Innebörd
Allt kan få en ny
När min synd inte blir tecknet på mitt förfall
Utan storheten av din nåd
Endast sann kärlek förmår
Den luft som går att andas
Något nytt har kommit
Ur bråtet
Varför ser jag det inte?
Allting gryr
I ljuset jag förstår
Att jag fortfarande följer
Trots mitt stapplande
Aldrig ensam
Mm..
Oh, my sweet delusion
Your gasp is my grasp
Make me hole
By falling apart
All I need is the truth
Risen in purity
The lies born of lies
Stranded upon grace
Driven down by love
Nailing the Son to the cross
Out of the slavery
All I see know
Is the dusk of thy power
Dikt
Längtan är allt jag har
När tron sviker
När tro snubblar på tro
Hur hittar jag fram
På en väg utan tecken
Är att vänta, ytterligare ett sätt att tro
Eller är det otrons maskerad,
bland fromhet och fasader
Somliga når målet fort
Andra irrar tillsammans med hoppet
Outgrundliga mörker
När ska du möta ditt ljus
Och förvandlas i skenet,
av dess härlighet
Då gestalten kläs av sin mantel,
får tillträde till sin skapare
I en stund av förunderlig nåd
Där tron kommer att finna sitt hem
Men vägen är lång och mödosam
I ett landskap av endast aningar
Aningar som för mig framåt...
Stoff 2
Vilsen bland statistiken
På jakt efter drömmen
Efter det där
Önskan att bli laminerad
Är bara ett substitut
För hoppet
Att bli nominerad
Denna simpla strävan
Mot en horisont
Som alltid flyr
Men ibland undrar jag
Om allt detta diffusa
Gett mig fel perspektiv
En linje där bortom
Leder framåt
Och målet finner man
Alltid på vägen
Som man trodde
Skulle bära hela vägen
Fram till horisonten
Stoff
Ridån går dock aldrig upp
Fast ljuset lyser även på andra sidan
Gläjden delas på distans
Det totala utlämnandet
Som jag hoppas ska komma
Då tänker jag bli jag
Så att även du kommer att se
Men tiden känner ingen
Inte ens Gud i sin evighet
Och allt är i sin ordning
Trots att kaos bor näst intill
En trivsam stillhet
Kommer inte besöket snart?
Ensamhetens baksida:
Att jag inte kan dela den med någon
En dag kommer ridån gå upp
Och min scen kommer att bli din
Dikttajm
Jag tänkte skriva en dikt
På engelska
Men att skriva på måfå blir sällan bra
Och på utländska sen
Men ibland är livet lite så
Man trevar framåt
Och kanske orden faller på plats
På svenska förståss
Fast allt det oklara
Skapar beroende med stort B
Och får mig att praktisera lilla b
Ibland
Jag trivs alltid bäst i andra landskap
Trodde jag
Dock är det en lögn
Att lita på
Och lögner utan slöja går alltid lita på
Det är sanningen som ständigt står
Under tvivel
En av alla universums givna lagar
Till förtret för mig som vill tänja
Eller bryta
Till lycka för mig
När jag accepterar
Ett annat bra ord på det är
Att tro
Som också innebär
Att lita på
Och lögnens tillit är svagare
Än sanningens
För den har inte bombarderats
Av alla tvivel
Och nu skrev jag ändå
En dikt på måfå
Men endast i sista stycket
Rimmade dikten hyfsat mycket
Gammal (eller tidlös) skåpmat
Hittade en gammal dikt från 07. Fast det är nog en liten annorlunda uppbyggnad för att vara en ditk. Det var lite kul att läsa iaf, och att återigen känna igen sig i sina egna ord.
"Det regnar...
...både utombords och inombords kanske? Men regn, hur segt det upplevs när det faller, betyder näring och grönt gräs vid nästa gryning.
Eller?
Jag får väl hoppas, och det är ibland det ända jag gör.
Varför är det så att det jag vill göra och det jag vet att jag måste göra, är just det jag inte kan göra?
Lätt ångest attackerar mig...
Att vara sig själv är något jag blir när jag ger mig själv, men hur gör jag det?
Söker efter rena motiv till att agera
Jag vill att
Jag önskar att
Att allt vore en aningen enklare
Urvattnade böner
Inlärda begrepp
Robotiska manér
Är det en levande relation?
Sånger som väntar på toner och melodier
Slumret som försöker vakna
Diffust
Luddigt
Vagt
Men något går att skönja
Det var ett tag sedan jag hade min stund av stilla eufori, åtminstone känns det som så. Jag har genom mitt tänkande insett att jag tänker för mycket. Men att tänka kan bli ett beroende. Tankarna kan hindra mig, jag kan fastna i eviga tankar, i teori.
Samtidigt så önskar jag bli kvar där, för tankarna för med sig så mycket gott, jag älskar dom rentav.
Det är tur att jag har bra självdistans.
Fast ibland har jag för mycket distans att jag tappar bort mig själv. Men det är alltid lika givande att finna sig själv i Honom.
Att känna istället för att känna till
Att samtala inte prata
Att lära sig lyssna inte bara höra
Att se inte titta
Men hur lever jag ett sådant liv?
Jag ställer nog för många frågor och uppmärksammar för få svar. Jag flyr ifrån de svar jag redan fått, jag förmår inte att följa dom. Kanske just detta är mitt kors att bära, och med det följa Kristus.
Det regnar fortfarande ute
Inne påbörjas soluppgången
Himlen spricker upp i sina olika färger, doften av regn ligger tät, löven hänger tunga av vattnet, jorden tar in sin näring, och det lilla fröet börjar gro...
Det är skönt att skriva
Det är skönare att tro
Och ibland är det nödvändigt att tvivla
För att kunna tro ännu mer
Dags att logga ut
Nya destinationer väntar
Är det så här det känns att vara kristen?
Fortsätter nog ett tag i så fall..."
Hoppfull sorgsenhet
Den blåser vart den vill
Som en lätt och behaglig bris
För att enbart vara stilla
Som en storm
Man kastas omkring
Som medvind
Som motvind
Viljan att spänna segel
Men når jag fram?
Stiltjen får mig att fundera
Alla har de ett gemensamt
Oavsett hur
Så kan aldrig vinden fångas...
Tiden går fort
Den enkla vägen är
att klaga över det livet ger
som är upplevs orättvist
Men livet ger även det goda,
det också lika orättvist
och oförtjänt
När det goda når oss
behöver vi ge tillbaka till livet
Tacksamhet
När vi öppnar dörren för tacksamheten,
öppnar vi dörren för en helt annan värld
Vi kommer se sådant
som vi innan inte såg
Då vill vi inte längre tillbaka
Vi är då inte längre vilsna i livet
Och man letar aldrig efter paradiset
när man redan har funnit det.
Tacksamhet
