Filosofadam

Har ikväll sett filmen Hachiko: A Dog's Story. Filmen, som jag för övrigt varmt rekommenderar, handlar om en man som finner en hund, och de två blir trogna kamrater, och varje dag vid en given tid väntar hunden på sin husse när denne kommer med tåget efter jobbet. Efter en tid dör hussen i en hjärtattack och hunden väntar förgäves utanför tågstationen på sin honom. Hunden väntar i nio år.

Fimen väcker en hel del tankar kring lojalitet, vänskap och kärlek. Men det som fångade mig mest var tankarna om sorg. Sorg är ett ord som får oss att rygga tillbaka. Det är ett ord vi önskar slapp bli en realitet i våra egna liv. Sorg är förknippat med död. Sorg är alltid sorg.

Men jag tänker att sorgen alltid kommer i kölvattnet av just kärlek, glädje och vänskap. Det är därför som sorgen är tung. Den markerar slutet. Den återspeglar det förgängliga. Den vittnar om det vi haft och inte längre kan ha. Sorgen är bryggan från stunden till minnet.

Fast måste sorgen enbart vara något tungt? Samtidigt som den är smärta är den också lycka. Sorgen är ett sigill på ett liv som lyckats. Lyckats med att finna vänskap, lyckats omfamna glädje och lyckas erövra kärlek. Sorgen är sorg just för att kärleken är kärlek, och glädjen glädje.

Vi kan inte rymma ifrån sorgen. Varför? Därför vi människor kan inte vara utan kärleken. Den största sorgen är alltså inte att skiljas ifrån den/det man älskar utan att vara skiljd ifrån själva kärleken. Ibland kanske vi önskar att sorgen vore ett minne blott, att vi skulle vakna upp och att allt skulle vara för evigt. Men skulle vi då förstå vad vi äger? Sorgen är inte ytterst en fiende utan en tjänare som får oss att i förlustens mörka stund inse att kärleken är värd allt.

Ingen vill sluta älska. Därför kommer vi aldrig att sluta sörja. Åtminstone inte i detta liv.

 

 

Är hemma igen efter en vecka i Estland. Jag hade verkligen sett fram emot resan, och jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Dom som varit där innan hade kommit tillbaka och varit tydlig märkta av fattigdom och en standard som får vår att framstå som lyx. Skulle jag reagera likadant?

Både ja och nej.

Det går inte beskriva med ord tacksamheten jag känner för att jag är född i Sverige. Hade jag fötts på andra sidan Östersjön hade livet sett annorlunda ut. Jag är tacksam för att jag har det gott ställt. Även om jag inte vältrar mig i lyx så vältrar jag mig ändå inte i brist - vilket många i Estland tvingas göra.

Samtidigt kan jag inte avstå från att känna en viss avundssjuka gentemot de Estländare vi träffade. För det är dom, och inte jag, som äger tacksamheten. I Sverige är vissa saker så självklara för oss att vi aldrig riktigt förstår hur bra vi har det. Det gör att vi tyvärr saknar den glädje och ödmjukhet som fattiga har. När vi klagar på att internet inte fungerar, eller att strömmen går eller att bussen är inställd så att vi måste gå, så finns det enbart några 10-tal mil härifrån människor som är glada om de ens har internet, eller om strömmen fungerar dagen ut eller om de har pengar till bussen överhuvudtaget.

Och det är nog detta som en vecka i Estland ger: perspektiv på livet.
Det är inte viktigt med vilka kläder jag har på mig. Det spelar ingen roll om jag inte kan resa utomlands en sommar. Det är inte hela världen om mobiltelefon går sönder. Nej det är verkligen inte hela världen, det är knappt en bråkdel av världen ens.

Och det är nu som en vecka i Estland ger mig ännu mer: hopp om livet
Det går att förändra en människas liv. Det går att göra avtryck och ge intryck. Och det krävs inte mycket för att göra det. En kram räcker, eller stund i kompisgungan. Och sådana saker ÄR hela världen.

Jag hoppas att jag fått med mig en liten bit av Estland hit till Sverige. Därför att trots Sveriges välfärd så har vi också behov. Vi är också människor. Och vi har alla någon i vår närhet som behöver vårt stöd, vår omsorg och vår tid. Principen i Estland gäller också i Sverige - det krävs inte mycket för att göra något.

Det räcker med en kram även här. Eller en tur i kompisgungan...

BEGRAVNING

I fredags begravdes Daniel. Det var en dag jag länge gått och våndats lite över. Hur kommer jag hantera det? Hur bör jag bete mig? Dessa frågor har jag alltid haft inför begravningar, men det är lite speciellt när den som gått bort är så pass ung. Därför kanske frågorna blev tydligare och starkare inför denna gång?

Det var en dag av sorg. Dels min egen sorg över att en god tonårsvän inte finns kvar, men kanske främst en delad sorg över att se en familj sörja. Jag gråter sällan för att jag är ledsen, jag gråter för att andra gråter. Och det känns rätt att dela tårar för en dag med en familj som vid så många andra tillfällen delat skrattet.

Det var en dag av minnen. Redan under själva begravningsakten kunde jag inte hålla mig ifrån att minnas Danne och det som vi gjort tillsammans. Det framkallade ett leende. Sen vid minnesstunden blev det många glada skratt över allt det underbara (och galna) som jag fick uppleva tillsammans med Danne och andra. En begravning kastar ljus över en människas historia. Och när det gäller Daniel så finns det inget som nu mer kan förändra mina minnen av honom. Han är och förblir vad han alltid varit.

Det var en dag av hopp. I skuggan av den stora tragedin uppstår alltid frågan: varför?. Den är berättigad, även om svaret nog aldrig riktigt kan ges. Och samtidigt är det en fråga som är en fingervisning till något mycket större. Livet måste vara mer än det liv vi ser. Inte för att finna ett sätt att blunda för döden, snarare omdefiniera den. Det är just tron på att något mer skall komma som gör döden till något mer en enbart en kall, stenhård, obarmhärtig fiende till livet. Döden förblir en fiende, men den är en besegrad fiende.

BRÖLLOP

Så fick jag också vara på bröllop i helgen. Jag gick från ett kyrkrum till ett annat - och upplevde två helt olika atmosfärer. Och jag inser att både bröllop och begravning är högtider där kärleken triumferar. På bröllopet är det den sammanfogande kärleken mellan två människor som gör dom till ett som får stå i centrum. På en begravning är det de starka kärleksbanden mellan människa och människa som älskar, och fortsätter att älska även om döden skiljer människan åt.

Det var ett underbart bröllop. Avslappnat, personligt och en smula avvundsvärt. Jag kan inte rå för att tänka tanken: jag skulle också vilja gifta mig! För vem vill inte sitta en hel dag och bli överöst av vackra ord?
Nej, riktigt så var det inte. Jag njöt av att se glädjen hos ett par som precis påbörjat ett liv tillsammans.

Samtidigt var detta också det första bröllopet där jag fick omdefiniera en del saker. Med en begravning i bakhuvudet blev glädjen inte enbart sprudlande, utan också eftertänksam. Allt kan så fort förändras. Glädje kan bli till sorg, och självklartheter kan bli till omöjligheter. Detta är inte skäl nog för att inte fira och glädjas, men det är skäl som får mig att ändå inse att varje dag är en gåva. Vi borde vårda den ömt, och vara tacksamma. Medans två goda vänner fick uppleva sitt livs dröm är jag samtidigt smärtsamt medveten om att en lika god vän fick avsluta sitt liv med många drömmar kvar att uppfylla.

Men när jag summerar helgen, en helg i både sorg och glädje, så tänker jag: detta är ändå livet. Jag kan inte förändra så mycket, jag kan bara slappna av och låta livet både ge och ta. Det jag vet med visshet är: att inget kan skilja mig från Guds kärlek. Det är skönt att veta det :)