Filosofadam

Min tro på Gud är inte någonting dött. Tron är inte ett par satser huggna i sten som jag håller för sanna, eller väljer att förkasta helt och hållet.
Min tro på Gud är någonting levande. Tron växer, och när det växer så knakar det. Tron vill hela tiden oformulera sig, uttrycka med nya ord de gamla sanningarna.

Det är så jag vill ha det. Det är så jag måste ha det. För att kunna känna mig äkta, ärlig och ödmjuk.

För tillfället knakar det i min tro. En del kanske vill tolka det som om min tro är på väg att ge vika för något helt annat. Att jag är på väg att förlora tron på Gud. Jag tolkar det dock som om tron håller på att växa. Tron finner nya vägar att bli uttryckt på.

Tron har fört mig in i nya landskap, där inget ser ut som innan. Det nya landskapet kan få mig att se det som en frånvaro av Gud, men jag tror snarare det handlar om en ny sorts närvaro av Gud. Det är inte Gud som försvunnit, det är mina ögon som måste vänja sig att se Gud på ett nytt vis.

Där står jag med min tro.

Vi behöver som kristna vara beredda att få lite skit under naglarna. Om vi menar allvar med vad vi tror på. Det är lätt att trossatser och böneramsor enbart blir just satser och ramsor. Men ingenting mer. Jag tror att det är enkelt att påstå sig "älska sin nästa så som sig själv", men det är desto svårare att faktiskt göra det. Själv slits jag emellan, på ena sidan mina egna anspråk på sådant jag håller för sant, och på andra sidan det tydliga brist jag ser på att sanning blir konkret handling.

Till sist spelar det ju inte roll hur mycket "rätt" min uppfattning är av vad den kristna tron lever, om det inte integreras (eller fullständigt förändrar) i hur jag lever. Samtidigt som jag ser detta gap mellan tro och handling försöker jag också undvika att allt blir en fråga om gott samvete och prestationsångest. Att vara kristen handlar ju inte om att inse hur usel man är på att vara just kristen. Ett sådant förhållande till sin tro är ju inte hållbart speciellt länge.

Jag tror att kyrkan idag säger alldeles för mycket. Och gör alldeles för lite. Kanske det är så för att vi alltid tror att så fort vi ska göra något måste vi slå på den stora trumman. Att göra det lilla räcker oftast mycket längre. Och det var väl ett senapskorn som Jesus jämförde himmelriket med, och inte en kokosnöt?

Man måste gå till rötterna med saker och ting. Inte nödvändigtvis för att förkasta. Snarare för att förstå. Och för att på så sätt komma vidare. Utveckla.

På söndag åker jag hem till Norrköping. Utan telefon ser det ut som. Men med skrivblock och penna. Av alla mina bokidéer och uppslag jag bär på inom mig kommer inga att spinnas vidare på. Något nytt ska skapas. Åtminstone tänker jag mig det.

Jag har länge velat skriva så att andra kan finna tro. Men istället för att försöka dela min tro tänker jag nu dela mina tvivel (det finns nog dock en hel del av den varan redan på bloggen). Kanske jag måste börja där?

Tvivlena rör inte min Gudstro utan snarare min "kyrktro". Den teoretiska tron är inte problemet, utan den praktiska. Hur lever jag kristendom? Den frågan har blivit mer aktuell och brännande än frågor som: "vad lär kristendom?".

Vad spelar det för roll om vi kristna säger oss älska vår nästa om det oftast stannar vid att enbart vara ord. Är inte en sådan livsstil ett större hot mot den kristna trovärdigheten än kritiska röster från humanister, ateister m.m.
Ordets hörare vs. ordets görare.

Jag får se vad veckan i nkpg kommer att innebära. Jag vet att det blir en hel del rötter att rycka i, för att se vart de leder.

Och sen önskar jag att värmeböljan skulle kunna avta en sisådär 10 grader. Då kanske jag kan få lite energi över till mer än att svettas...

Första delen i denna kompirmerande följetång (tanken med följetången är inte att ge uttömande svar på alla frågor, utan snarare dela tankar och väcka tankar) handlar om sanningsanspråk och om en, ofta, riktad kritik mot kristen tro att den är exkluderande i och med sitt anspråk att Jesus är den enda vägen.

Religion åsamkar mycket skada i vår värld, och bidrar inte direkt med fred eller harmoni. Detta är inget som jag tror man kan förbise eller förneka. Även den kristna tron har sin beskärda (och ganska stora) del av den kakan. Därför är det på många sätt förståerligt att man upplever att religionen behöver "avvecklas".

Men vi kan se i vårt samhälle och vår värld att religionen gör allt annat än avvecklas. Till trots mot all vetenskaplig utveckling expanderar religionen. Antalet kristna i Korea har växt från 1% till 40% det senaste århundrandet, och samma sak tror man sker i Kina idag (ett land som på 50 talet upplevde ett av historiens största försök att utplåna religionen). Religionen är och förbli en dominerande del i vår värld.

Det finns många röster som anklagar religionen för just intolerans och våld (och jag tycker i vissa fall att det finns klara samband mellan religionen och dessa båda attribut) men samtidigt ser vi om vi tittar i historiens backspegel att det inte enbart är religionen som skapar intolerans och våld. Keller uttrycker det såhär:
"... the greatest intolerance and violence of that century (20th) were practised by those who believed that religion caused intolerance and violence."

Men hur gör vi med den kristna trons exklusiva påståenden? Kan man hävda att en tro är den sanna och äger den riktiga bilden av Gud? Eller är det inte just sådana uttalanden som skapar osämja och i längden allt annat än fred?

En försöker med påståenden att alla religioner ändå lär oss samma sak, det är bara att det tar sig skepnad i olika gudomar och doktriner. Och visst kan vi, om vi endast plockar utifrån de stora religionerna kanske komma undan med ett sådan påståenden. Men knappast kan vi sammanfoga alla religioner och faktiskt se att de är lika. Vi ser istället att det finns enorma skillnader, och att försöka säga att doktriner och ritualer är oviktiga för det handlar ändå om samma gud blir absurt. Och egentligen är det så att påståenden att doktriner inte spelar roll också i sig är en doktrin. Att sammanfoga religionerna och mena att de lär samma sak är även det ett lika intolerant påstående som att hävda att en religion har den sanna bilden.

Ett annat försla är att mena att religionerna enbart ser olika delar av sanningen. De har alltså lika sanna, men ändå lika ofullständiga i sin världs- och gudsbil. Liknelsen om elefanten kanske är bekant? Beroende på var de olika männen i liknelsen känner på elefanten, så beskriver de alla sin egen bild om sanningen om hur en elefant ser ut. På samma sätt menar man att religioner beskriver olika delar av Gud, men ingen beskriver hela Gud.
Men detta resonemang håller inte om man skärskådar det. Med Kellers ord:

"How could you possibly know that no religion can see the whole truth unless you yourself have the superior, comprehensive knowledge of spiritual reality you just claimed that none of the religions have?"

Jag tror vi måste kunna acceptera att det finns en sanning om Gud. Kanske är det den kristna bilden, kanske är det ateistens bild eller kanske är det hinduisten? Oavsett vilken som är sann är det aldrig intolerant att hävda att man tror att sin egen bild är sann, för alla gör vi det - även pluralisten och relativisten! Frågan för mig handlar mer om hur man talar om sin gudsbild. Återigen med Kellers ord:

"It is no more narrow to claim that one religion is right than to claim that one way to think of all religions (namely that all are equal) is right. We are all exclusive in our beliefs about religion, but in different ways."

För att summera ett inlägg som egentligen är alldeles för kort för att göra rättvisa åt frågeställningarna och de olika perspektiven. För mig är det intressanta i mötet med olika människor och olika människor trossystem (vad de nu än är) inte vad de påstår är sanning, utan hur de påstår denna sanning och hur de lever sina liv. Min egen erfarenhet som kristen är att tron på Jesus absolut kan vara exklusiv i sina påståenden om Gud och på samma gång vara inklusiv i att omfamna människor. För mig verkar det vara så att religiösa påståenden helt enkelt inte kan vara exklusiva utan att stämplas som intoleranta, men där andra påståenden mycket väl kan vara exklusiva utan att klassas som intoleranta.

Intolerans och följande våldsverkningar handlar väl inte egentligen om påståenden och åsikter, utan om hur man använder och efterlever sina påståenden och åsikter?

Del 2 kommer snart...

Ganska nyligen läste jag boken "THE REASON FOR GOD - Belief in an age of skepticism" av Timothy Keller. En helt okänd bok för mig, och en helt okänd författare för den delen också. Det är bra att jag ibland bara chansar när jag köper böcker, för detta visade sig vara en riktigt bra bok som ger mycket matnyttigt till en läsare som faktiskt ställer frågor om Gud, och som är neredd att ta svaren på allvar.

Keller skriver tidigt i sin bok en tes som jag själv också anser är väldigt viktig att fundera över. Det är nämligen så att idag är det de kristna som måste presentera en stark och hållbar grund för sin tro, men det är sällan man hör att ateisterna behöver presentera starka skäl till sina tvivel. Så här skriver Keller:
"My thesis is that if you come to recognize the beliefs on which your doubts about Christianity are based, and if you seek as much proof for those beliefs as you seek from Christians for theirs - you will discover that your doubts are not as solid as they first appeared"

Med andra ord (och svenska ord) är det ibland hög tid att sätta sig ner och inte först och främst skärskåda och försöka finna luckor och fel i de trossatser som andra människor har, utan att sätta sig ner och se över sina egna. Två viktiga frågor är: varför tror jag på det jag tror på? och varför tvivlar jag på det jag tvivlar på?
Om man vågar ta dessa frågor på allvar och faktiskt ge sig ut på en resa med sig själv, tror jag att man kan börja förstå vad som är sanning och vad som inte är det. Min egen erfarenhet är att det som ibland så oundvikligt tas för sant och riktigt egentligen inte har några starka skäl att ens tas på allvar, och det som vi ibland fnyser åt och kallar för sagor och larv egentligen är på blodigt allvar.

Jag tänkte försöka mig på att göra en liten följetång på denna blogg. Och den följetången kommer att utgå ifrån Timothy Kellers bok, och jag hoppas att den kan vara intressant för dig att ta del av. Om du som läsare märker att jag sackar efter och inte fullföljer vad jag nu lovar, då får du helt enkelt säga till mig på skarpen.

Följetången kommer att delas upp i följande delar:
1. Det kan inte finnas endast en sann religion
2. Hur kan en god Gud tillåta lidande?
3. Kristen tro är en tvångströja
4. Kyrkan är ansvarig för så mycket orättvisa
5. Hur kan en kärleksfull Gud skicka människor till Helvetet?
6. Vetenskap av överbevisat kristen tro
7. Du kan inte ta Bibeln bokstavligt!
8. Guds ledtrådar
9. Kunskapen om Gud
10. Problemet med synd
11. Religion och evangeliet
12. Den (sanna) historien om korset
13. Verkligheten kring uppståndelsen
14. Guds dans
15. Vart ska vi nu ta vägen?

Hoppas du vill följa med på denna lilla resa. Och om du vill göra resan lite snabbare så går du in på www.adlibris.se och beställer boken direkt!

Dagen har varit lite av en klassiker när det kommer till min tro. Det innebär att jag tror på morgonen och tvivlar lagom till kvällen. Så funkar tron ibland. Varför vet jag inte. Men det bästa botemedlet mot tvivel, det är att försöka tro.

Det är svårt att "leva som kristen" därför att med ett aktivt sådant liv följer alltid känslan av otillräcklighet. Denna vecka har den känslan varit påtaglig för mig. Otillräcklighetskänslan är såsom en tvångströja som gör att jag endast kan ta mig till olika sammanhang, men aldrig komma nära. Och närhet är viktigt om man vill nå fram till någon. Men i otillräckligheten har jag under veckan ändå känt en liten röst som säger "att känna sig otillräcklig är bra, för det är ändå inte genom dig allt ska ske, det är genom mig". Och jag vet att det är sant.

Den längtan jag bär på om förändring i mitt och andras liv är inte en längtan som kan gå i uppfyllelse genom mänsklig kraft. Endast Gud kan göra det fulländat. Därför försöker jag lära mig att vila i att jag inte bara känner mig otillräcklig, jag är otillräcklig. Vilan till trots, jag måste ändå dras med känslans tyngd.

Sen är detta med skiftningen mellan tro och tvivel också något som gör det lite obekvämt att leva som kristen. Tron på Gud kan vara väldigt stark och så helt plötsligt verkar jag tappa den under dagen. Det är lite som när man ibland är ute och går, och irrar iväg i tankarna och plötsligt tittar upp och inser att man gått flera kvarter för långt. Då måste man vända om och gå tillbaka. Det har jag fått göra nu ikväll. Gå tillbaka.

Och jag inser att även om det känns skit att behöva gå tillbaka, så gläds jag, för jag vet att det jag kommer tillbaka till är väl värt att vända om för. Jag önskar bara att jag inte irrade iväg i mina tankar så ofta. Gud måste tycka att mitt kristna liv alltför ofta är som en jojo. Det får han tycka. Jag tycker att Gud också ibland är som en jojo.

Roten till allt ont ligger i kunskapen om gott och ont. Varför? Därför i den kunskapen vilar domen. I den kristna traditionen talas det om den förbjudna frukten i Edens lustgård - och att det var när Adam och Eva åt av den frukten som synden klev in på scenen. Sällan talas det om vilket träd de åt ifrån (däremot har man ju alltid diskuterat om det var ett äpple eller en banan de åt). Trädet namnges som källan till kunskapen om gott och ont. Och detta är den förbjudna frukten.

Vid lite närmare eftertanke är det knepigt att förstå varför kunskapen om det goda skulle vara förbjudet. Borde inte denna kunskap vara eftersträvansvärd om Gud vill att vi ska leva ett liv som behagar honom? Men låter man eftertanken ta ytterligare ett steg så förstår man att kunskapen om det onda, självklart också innebär kunskapen om det goda. De båda hänger ihop.

Vi skulle kunna dra slutsatsen att det egentligen inte är kunskapen om det goda och det onda som är problemet, utan i vad denna kunskap resulterar i. Nämligen domen. Med kunskap kommer också ansvar, och med kunskap följer också en position som domare. Detta var vad Gud ville förbjuda oss till att bli, och jag tror att det var för vårt eget bästa.

Vår värld är idag fylld av fördömelse. Precis allting filtrerar vi genom vår egen förmåga att bedöma vad som är gott och vad som är ont. Detta innebär också att vi också sätter och finner värde på allting genom att vi bedömer allting. Hur ofta fördömer vi inte andras beteende enbart för att själva kunna säga: sådana är inte vi - och på så sätt finna vårt egenvärde i att "vi inte är som alla andra".

Vi är alla fast i ett system där vi bedömer och blir bedömde. Vi fjättrar varandra och vi agerar gudar över allt och alla. Det är detta som är synd. Egentligen handlar nog synd ganska lite om att försöka lista ut vad som är rätt och fel (då blir det ju ändå en fråga om att bedöma saker och ting), utan det handlar nog främst om att vi missat poängen med livet som sådant.

Vi jagar efter att finna värde och mening, och vi gör det genom att klassificiera varandra såsom goda eller onda, och saker såsom gott och ont. Allting blir till ett enda stort ekorrhjul där värdet är något vi försöker nå upp till, och förtjäna, genom att göra det rätta och det goda. Jag tror vi behöver stanna upp, vända oss om och inse att värdet inte finns att finna därframme i något som vi försöker att bli, utan det finns att finna i vad vi är - och vad vi är skapade till att vara.

Det är inte vi som sätter vårt eget värde, det är Gud som en gång för alla har sagt vad vi är värda. Korset är ett stort tecken på vad han anser oss vara värda. Nämligen allt.

Varför tro på Gud?

Frågan är relevant. Dels för att det är en fråga, vars sanna svar ställer oss alla inför ett vägval. Men idag kom jag att tänka på en helt annan anledning till att ställa sig frågan. I dagens Sverige är tro något som väldigt ofta ses som en liten privat hobby. Skillnanden mellan att gå till kyrkan och att gå till bingohallen är inte speciellt stor. Intresse som intresse, skulle man kunna mena lite nonchalant.

Jag får nog räkna mig själv som en som sett insidan av det religiösa etablissemanget. Och min egen strävan har (och är) att mer och mer försöka lära känna även utsidan, för att i längden förstå vad insidan borde handla om. Trenden, eller kulturen, i frikyrkorna idag är att detta med tro är till för att "mysa till" vardagen lite. Ett par tända ljus, en välplacerad myslampa och några fina toner i moll på gitarren, och lägg där till att man ber en bön - ja då har man ett praktexempel på vad tro handlar om. Eller har man det?

Tyvärr verkar det vara så, om man lyssnar in de signaler man får. Kyrkan blir mer och mer ett forum där man går omkring och är välyttrad och säger precis det man ska säga. "Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig" lyder en känd strof i en känd sång. Sådant är enkelt att säga i kyrkan, när man tror på Gud.
Men bilden förändras ganska snabbt när någon ställer sig upp och säger att vi borde släcka myslampan och börja röra oss utåt. Eller när någon säger att vi borde tänka på hur vi lever, snarare än på hur vi formulerar våra trossatser. När detta händer, då blir det liv i luckan.

Plötsligt visar sig det att detta med "att tro" handlar enbart om ens eget förhållande till Gud - alltså det personliga. När tron utmanar verkar det som om att det finns gränser som tron inte ska träda över. En sådan gräns går mellan det privata och det offentliga, till exempel.

Så över till min fråga: varför tro på Gud? Om nu allt enbart handlar om mig själv vad finns det då för vits med att tro, förutom eventuella egna fördelar? Måste vi inte, som kristna, tro att det faktiskt finns en anledning till varför vi behöver tro? Varför skulle Gud dö på ett kors, varför skulle han mana oss till att förändra vårt sätt att leva, varför skulle Gud vilja att vi ber - om allt ändå bara handlar om en privat tro.

Nej, allt detta gör sig bara förnuftigt om det faktiskt vilar ett stort allvar bakom allting. Men när jag tittar på kristenheten idag så kan jag inte annat än undra: vart tog allvaret vägen?

Det är inte mindre begär jag behöver. Det är större styrka i karaktären som måste till. Att säga nej blir möjligt när karaktären är starkare än begäret. Och jag tror bönen till Gud snarare bör handla om att han ska stärka min karaktär, snarare än att ta bort mina begär.

Ibland vilseleder vi oss själva genom att tro att Gud vill förinta frestelsen så att vi inte kan falla, men något sådant förändrar inte eller förstärker oss, utan hindrar oss istället. Hur starkt frestelsen än fjättrar oss så finns det i det hela en möjlighet till att låta sin eget innersta förändras och mer och mer vända ryggen åt frestelsen.

En människa utan frestelser är en människa som aldrig vinner sin seger - eller sin frälsning. En seger måste alltid föregås av det ögonblick då man brottas med tanken att det bästa är att ge upp. Frälsningen måste föregås av ögonblicket då allting väger på ett enda val. I detta val ligger kraften till att fullständigt förändra allting.

Begäret kan sätta oss i slaveri - ett slaveri som i slutändan kommer att visa sig tjänade Herren. Bojorna som hållt oss fast blir inte ett tecken på vår egna fallna natur, utan ett sigill över Guds kraft att rädda oss. En dag måste även begäret böja sina knän inför den rättmätiga herren. Ingen makt i vår värld kan vara så stor att Gud inte är större, ingen makt kan vara så förvriden att den går förbi Gud.

Att leva med frestelserna innebär att jag måste låta Gud stärka min karaktär steg för steg. Det sker inte över en natt, och jag måste våga misslyckas. Begäret kommer aldrig att bli mindre, men i takt med att min innersta människa växer sig starkare kommer begäret att mer och mer finna sin överman. Det är en kamp. Men det är en kamp som leder tills seger. Och till frälsning.

De finns de som hävdar att viss choklad inte borde kallas choklad, eftersom kakaohalten är alltför låg. När det kommer till kristen tro verkar det vara tabu att påstå att man inte kan kalla något kristet om livshalten är för låg. Vi lever i landet lagom, och även den kristna tro ska i våra liv, om den får tillträde där, helst vara lagom. Åtminstone verkar det så.

Min mening är inte att nu kritisera, utan mer att få lätta på trycket lite. Men jag är trött, trött på att vi ibland Sveriges kristna är så nöjda att vi slagit oss till ro. Vi går till kyrkan på söndagar, och är med på diverseaktiviter som vår församling anordnar. Detta räcker för att vi ska kalla oss kristna, och känna att vi fyllt kvoten av "kristet liv halten". Detta suger. Rejält.

Det finns så mycket i livet som vi kan ägna vår tid åt som är helt legitimt (helt ok) att göra. Det finns ju inget fel i att se en film, sova ut, träffa kompisar och fika, gå ut och shoppa, läsa en bra bok eller lyssna på lite musik. Dessa saker, bland mycket annat, är ju sådant som vi i livet ser som våra rättigheter att styra över. Dessa triviala och enkla aktiviteter är ju vad vi oftast betrakar som "vår vardag".
Men varför söker vi efter att enbart fortsätta få göra det vi har rätt till att göra. Hela vår människlighet ropar efter förändring, vi bär väl alla på en längtan efter något mer? Men vår längtan verkar ha mött en bromskloss i lagomheten, och i värnandet om individens vardagliga rättigheter. 

Jag vill inte ägna min tid åt sådant som jag har rätt till att göra. Jag vill ägna min tid åt sådant som förändrar, som för mig närmare det ropets längtan som jag tycker mig uppfatta både hos mig och min omgivning. Halten av liv behöver förökas. Alltför ofta verkar den enbart förbrukas.

I ljuset av vad som skulle kunna ske om jag gav tid till sådant som är obekvämt, lite "osocialt" eller oattraktivt, så blir min rättighet att ägna en ledig dag åt en film och lite fika något jag allra helst avstår ifrån att göra. Inte, och detta betonar jag, för att det är dåliga saker att göra, utan för att all det andra är i det stora perspektivet mycket mer värt att ta sig tid till.

Kristen tro har alltid utmanat. Inte genom dess anspråk på att Jesus uppstått från de döda eller att Gud finns. Snarare är det mer utmanande för individen att höra att man ska älska sin fiende och ge sitt liv till de man tycker minst förtjänar det. Att korsfästa sig själv har visat sig vara svårare än att korsfästa Gud.

Att diskutera är alltid (nästan) givande. Att tillåta sig själv vrida och vända på sina tankar, och kanske ibland förutfattade meningar, har sin positiva inverkan på att bli fördjupad och tryggare i sin tro och övertygelse. Jag har märkt att för mig ligger det en obetalbar vikt i att få sätta ord på mina tankar. För att något sådant ska ske behöver jag få frågan som väcker tanken till liv. Sen får orden börja strömma fram, och bland dom finner jag tron. Jag liksom snappar upp spår av tro i mina egna formuleringar. Genom att tala hittar jag fotfäste.
Men att finna tro bär alltid med sig att jag även upptäcker otron. Ett svar är som ett mynt: det har alltid två sidor. Den ena sidan kan jag finna vara den grund jag länge letat efter, och då blir den andra sidan den avgrund jag kanske innan inte såg, eller som jag nu desto starkare kan se tydligt.
Min kristna tro har i sin process för att bli starkare medfört att ateismens grundvalar mer och mer blivit bottenlösa avgrunder. Inte på det sättet att jag avskyr dess försanthållanden och flyr ifrån dom, utan snarare är det på det viset att när jag funnit tryggheten och upplysningen hos den kristna tron, så har jag omfamnat den och automatisk då vänt ateismen ryggen.
Att tro är ju inte, för att använda ett ungdomligt uttryck, att dissa en eller flera åskådningar, utan det handlar ju om att man väljer att lutar sin tillit (sin tro) mot den grund man ser håller. Att säga ja måste också innebära, per definition, att man säger nej.

Nu finns det något som ändå gäckar mina tankar, och det är problemet med att se sanningen, men ändå leva som om inget har förändrats. Att upptäcka att ateismen (eller naturalismen, humanismen, eller vilken gudsförnekade ism man nu väljer att namnge) inte leverar innebär egentligen, lättvindigt sagt kanske, att man enbart låter bli att leva som om ateismen var sann. Jag finner inte detta vara speciellt svårt, jag behöver inte ens vara medveten om det för att klara av att göra det.
Tyngden i vad jag menar kanske blir tydlig när vi istället lägger fokuset på den kristna tron (eller monoteismen skulle man kunna säga). Helt plötsligt framträder något som man tror är, i motsats till ateismen, sanningen. Och det sanningen gör är att den, hur starkt och nutida inkorrekt det än låter, kräver till lydnad och förändring. För jag måste ju ställa mig frågan: om nu den kristna tron är sann, ja då innehåller den grunden för livet, och därmed också ett riktlinje till hur jag bör leva mitt liv. Om detta inte låter relevant, vad är det då för relevans (eller vits) med att ens se åt vad den kristna tron påstår?

Varför söka svaren på livets frågor om man nu innerst inne aldrig tänker låta svaren förändra det liv man lever? Om allt enbart blir en jakt efter att finna grund för åsikter, och inte för att finna en språngbräda till en ny livsföring, vad är då syftet med att från början fråga?
Det är därför som jag finner mitt eget sanningssökande så otroligt utmanande, därför att det jag upptäcker är faktiskt sanningen, och i följet även lögnen. Lögnen är inte svår att avstå från att leva efter, precis som det är med ens relation till ett möjligt äktenskap: det svåra är inte att avstå från att vara gift, utan att, när man väl gift sig, leva efter den sanningen att man är gift. Alltså för att förtydliga mitt resonemang: att säga nej till lögnen är inte komplicerat, men att säga ja till sanningen är en utmaning. Det är alltid lätt att leva efter en abstrakt riktning än vad det är att leva efter en konkret linje. Dels för att i det abstrakta kan man inte tala om felsteg, men utefter den konkreta linjen blir varje felsteg desto tydligare. Men också för att där lögnen enbart behöver en ursäkt för att vara nöjd, så kräver sanningen ett gensvar. För Lögnens största önskan är att förbli dold, men Sanningens djupaste längtan är att bli gestaltad.

Att tro på Jesus är, hos många tror jag, förknippat med en sorts idioti. Kristna är väl lite konstiga som tror på en Gud där uppe i himlen, och på att han uppstått från de döda och gått på vatten? Jag överdriver väl inte när jag påstår att detta resonemang för många människor. Att sammanföra gudstroende med intelligent hör inte vanligheterna. Nu tror jag att denna typ av resonemang i sig självt inte bygger på rationellt (klokt) tänkande, utan snarare fördommar, och främst okunskap.
Igår gick jag en promenad i vinterkylan och tänkte lite kring dessa frågor. Jag ska försöka ge mig på att stolpa upp lite hur mitt resonemang gick:

Det viktiga för mig är att skilja på grundläggande frågor och sekundära frågor. Dvs, vissa svar på vissa frågor skapar en plattform att stå på. Sen kan jag utifrån den plattformen fortsätta kämpa med andra frågor - och kanske t o m inte ens finna några svar. T. ex är frågan om vad Helvetet är en sekundär fråga, därför den är inte avgörande i sin karaktär utan kompletterande. Om jag kan finna starka skäl till att tro att Gud existerar så är det en plattform att stå på, och utifrån det perspektivet så är frågan om helvetet inte en fråga som kan förändra plattformen, de starka skälen för Guds existens finns ju kvar oavsett vilka svar jag når fram till i fråga om Helvetet. Hänger ni med?

Så, till den första primära frågan: Finns Gud?
När jag ser till min vardag och omständigheter så tyder mycket i ärlighetens namn på att Gud inte finns. Å andra sidan, när jag inte tittar på det vardagliga utan på hur världen fungerar och hänger ihop så tyder mycket på att allting är skapat av någon/något. Pusslet är enklare att lägga utifrån skaparperspektiv än vad det är utifrån ett evolutionistiskt perspektiv. Slutsatsen jag drar är att mina vardagliga känslor inte får avgöra för mycket, och jag landar någonstans på plattformen att Gud finns. Nästa intressanta fråga är: Är Jesus Gud? Ytligt så pekar det mesta på att han inte är det, att det mesta kring hans berättelse är mytiskt och religiöst, och visar på människans starka behov av att tro snarare än att Jesus är gudomlig. Men när jag börjat skrapa på ytan så har jag märkt att det mesta istället pekar på att han faktiskt är Gud uppenbarad i vår värld.

Så för mig består min plattform av två "sanningar": 1 - Gud finns, 2 - Jesus är den Guden. Det som sedan är svårast för mig är att sammanfoga den plattformen med min vardagliga upplevelse av livet. Varför verkar Jesus så långt borta? Varför verkar detta med tro vara så godtyckligt? Varför lider vi? Varför syns inte Jesus? Varför är det så svårt att tro? Det finns tusen av frågor som jag funderar på, och som jag inte riktigt hittar fullständiga svar på. Detta orsakar tvivel. Men det är precis som det är med frågan om helvetet, inga frågor som förändrar plattformen. Jag tvivlar mycket, men mina tvivel har aldrig lyckats ta bort det förståndiga i min tro på Jesus - snarare har de förstärkt det. Folk kan tycka att jag tror på konstiga saker, men jag vet att det som verkar vara konstigt är genomtänkt.

Utmaningen till oss alla är nog att våga skrapa på ytan, att våga testa sina plattformar i livet - vilket man gör genom att ifrågasätta dem och lyssna på andras perspektiv. Detta med att tro kan vara högst förståndigt, om man faktiskt ser längre än att stirra sig blind på vad folk tror på, och försöker förstå varför folk tror som dom gör.

Denna vecka har varit lite av en svacka när det gäller "trons liv". Dagarna har förflutit och jag avslutar alltid med att tyst för mig själv säga: "imorgon ska jag ta tag i det där...". Imorgon verkar dock inte anlända. Nu sitter jag här med en kopp kaffe och en ny dag som inte i sin begynnelse stuckit iväg åt rätt riktning. Och det är alltid jobbigt att bromsa in och ändra kursen. Men det är självklart enbart ett emotionellt problem. Att lämna det förflutna bakom sig, även om det förflutna endast ägde rum för några timmar sen, är ju bara svårt tack vare att man fortfarande låter sina känslor fortfarande vara kvar där - i det som redant hänt och inte går att förändra.
"Trons liv" handlar om att försöka leva ut det vid varje givet ögonblick i vardagen. Ska jag lyckas med det måste jag nog våga släppa de ögonblick jag vet inte riktigt var fyllda utav "trons liv". För mig är det en uppmuntrande tanke att tro är något man kan göra precis här och nu - oavsett vad man gjorde nyss, eller igår, eller för tio år sedan. Och om en tro på Gud ska kunna kallas levande, måste den nog bestå utav mer än bara minnen (hur goda de än kan vara) och faktiskt ta sig sin plats i nuet.
Att leva är ju inte att enbart minnas, utan det är ju att varje stund ta ett nytt andetag och traska vidare  i vad man tror och hoppas är rätt riktning. Nu hinner jag tyvärr inte brodera ut detta mer, har blivit beordrad ut på stan. Så nu ska jag låta tron ta ett djupt andetag och ge den lite frisk luft.

God Jul (lite i förväg).

Tror du att man förminskar Gud om man säger att Gud är närvarande där man tar sig tid att tala till honom? Jag själv försöker att tala till Gud (eller be, om man föredrar det ordvalet) så fort jag kommer att tänka på Gud. Och det gör jag oftast när jag slappnar av och inte är mitt uppe i en massa annat. Typ som när jag är på toaletten. Där är det ju lite svårt att liksom vara upptagen med annat, man är liksom fast på toalettstolen vare sig man vill det eller inte. Då brukar jag be. Kanske inte alltid, men ibland. Gör jag då Gud mindre?
Är inte Gud helig och måste jag inte vissa honom en viss vördnad? Då kanske det är opassande att be samtidigt som man skiter? Eller böner i hissen, när det ända alternativet är att läsa säkerhetsföreskrifterna eller att tala med Gud. Eller när man halvvägs in i lunchen på den goda kinabuffén och inser att man inte tackat Gud för maten, och alternativet är att skippa det eller be bönen med munnen full av friterad kyckling.

Är dessa beteenden att förminska Gud?
All religion, och kristendomen inkluderar, verkar ju utåt sett faktiskt mena detta. Varför är det annars så att det mesta i religion går ut på att fixa och dona till de rätta förutsättningarna, för att sedan närma sig Gud?
Men jag kan inte annat än undra om det inte är just det som är att begränsa Gud. Att liksom stänga in Gud i våra ritualer och traditioner. Med det sagt säger jag inte att sådant är fel, men att dessa saker inte får vara det uteslutande sättet för oss att tala med Gud.
När jag tänker efter framstår en helig Gud som är benägen att möta oss mitt i vår vardag, hur stressade eller nonchalanta vi än är, är en Gud som gör sig mindre för vår skull - och på så sätt är en stor Gud, med ett stort hjärta för oss människor.

Det står i Bibeln att när Jesus hänger på korset och ger upp sin anda, och färdas till dödsriket, att förhänget i templet spricker rakt itu. Förhänget som markerade var det allra heligaste befann sig (dvs. Gud), och var Guds närvaro fanns. Vad var det egentligen som hände då? Jag tror det var Gud som helt enkelt hade tröttnat på att enbart på i en liten etta, han behövde lite mer utrymme. Guds helighet, Guds härlighet, Guds närvaro flyttade ut och spred ut sig över den mark där människorna rörde sig och levde på. Hur vet jag detta? Hur ska jag annars förklara att Gud finns på min toalett?

Nu har jag läst årets mest hypade bok inom den "religiösa" litteraturen, Ödehuset. Boken påminde lite om Brian McLarens böcker Kristen på ett nytt sätt, och Historien vi är en del av. Dvs boken är en fiktiv roman, som i sitt berättande och i karaktärernas dialoger ger perspektiv på den kristna tron. Detta är en formula som jag personligen gillar skarpt, även om den självklart påverkar själva historien som boken vill berätta. Nu tycker jag Young lyckas väva in teologi och historieberättande med varandra på ett fint sätt - och ett smidigt sätt. Man följer lätt med i dialogen, och man får tid att andas och smälta in det dialogen säger. Och Young lyckas även berätta en gripande historia, som visserligen kunde vara mer detaljerad, men som ändå inte behöver vara det.

Det finns mycket att säga kring det teologiska innehållet. Bloggytan är dock lite för liten för det. För egen del blev boken mer av en förenad stämma i vissa teologiska frågor, än ett obekvämt ifrågasättande. Jag älskar hur Young lägger betoningen på relationen med Gud, och inte bara tron på en Gud. Ibland blir Gud enbart en fråga om försanthållande, där den ena parten tycker si och den andra så. Om nu Gud är en verklighet, måste vi väl ändå vara ganska överens om att relationen (hur vi tror) är viktigare än religionen (vad vi håller för sant). Och tro i sitt djupaste väsen handlar ju till syven och sist om tillit inom en relation.

Jag skulle vilja säga att detta är en viktigt bok att läsa för alla som bråttas med frågor kring Gud. Inte för att den levererar färdiga svar, utan för att den ifrågasätter alla de svar vi redan blivit så trötta på. Precis som synen på de svarta i Amerikas 60-tal hindrade många relationer, så förhindrar vår Gudsbild oss ifrån att lära känna Gud som han är. Denna bok kan hjälpa dig en bit på den vägen.

Jag avslutar som boken avslutar, med ett citat som säger så mycket om Guds närvaro - och vår medvetenhet.
"Jorden är full av himmel, varenda buske brinner med Guds eld. Men bara den som ser tar av sig skorna; de andra sitter vid sidan och plockar björnbär."

Verkligheten, min vän, är alltid aningen större än vad du tror...

Visst är det ibland som att man önskar att livet vore lite mer som en bok. Färdiga kapitel. En historia som hela tiden oundvikligen rör sig mot det lyckliga slutet. Men livet fungerar ju inte så. Min livshistoria är inte redan skriven, den håller på att skrivas i detta nu - av mig. Och även om känslorna ibland drar iväg och önskar att Gud skulle gripa in och fastställa hela livet, så är det vid närmare eftertanke just det man inte vill. För tänk om allt redan vore skrivet? Vi skulle vara fångar i någon annans ord. Men vi är mer än karaktärer, vi är egna personer, med en egen skaparkraft. Och det är med den skaparkraften som vi själva skriver historien. Livet, är i det perspektivet, det forum vi fått för att skapa i.

Jag är tacksam för att mina dagar inte är bestämda. Jag är tacksam för att min bok, som är mitt liv, saknar slut. Det visar på att Gud verkligen är kärlekens och frihetens Gud. Denna gåva som det är att leva är något som en karaktär aldrig får erfara, utan endast gestalta. Och jag är mer än en karaktär.

Det är därför som jag också är tacksam för kampen i livet. Kampen om de små tingen. Skulle jag inte uppleva livet som en kamp, så skulle det vara ett tydligt tecken på att jag inte lever. Och jag vet att det finns en Gud som bryr sig om mig, och som vill att mitt livs historia ska bli en bok med ett lyckligt slut. För att nå dit behöver Gud ibland förhindra att livet stagnerar, faller in i dåliga vanor, och inte levs i sin fulla potential. Gud ger alltså mig en bit av sitt eget liv. En källa i mitt inre som vill pulsera fram. Guds liv möter mitt liv. Det är inte konstigt att det blir lite kamp då.

Men kamp måste alltid föregå seger. Korset var tvunget att komma före uppståndelsen. Döden före livet.