Filosofadam

Igår var jag arg på Gud. Arg för att inte verkar bry sig. Men ilska på Gud brukar oftast bottna i besvikelse på sig själv. Så även denna gång. Men Guds otydliga (om jag nu får uttrycka det så) sätt att agera i vår värld, gör att jag ibland inte kan annat än att ge uttryck för ett visst agg. Det sägs att Gud ser till det inre. Mitt inre vill, men misslyckas ofta. Mitt inre längtar, men fastnar i likgiltighet och apati. Det känns som att Gud ser till just vad saker blir, inte vad sakerna ville bli.
Men mina frågor kring Guds "osynlighet" leder mig alltid tillbaka till församlingen. Jesus var Gud uppenbarad som människa. Därefter överlämnar Jesus denna uppenbarelse till församlingen. Församlingen är Kristi kropp - och därmed forumet för Gud att bli sedd. Det verkar vara Guds vilja att det ska förhålla sig så.
Min längtan efter att få se Gud kan endast bli besvarad om jag ger mig hän till församlingen. Vill jag se Guds bild, måste jag titta in i rätt spegel. Kanske jag alltför ofta fastnar framför klagomuren, och ropar i vrede efter att få skåda Guds ansikte. Gud påpekar försiktigt att muren skymmer sikten: det är inte i muren Gud har valt att förkroppsliga sig, det är i templet. Templet är församlingen som består av dig och mig. Att se Gud, är att se sin nästa. En sanning som jag ständigt måste göra mig medveten om för att inte kvävas av besvikelser på en "osynlig" Gud.

Idag är jag inte längre arg på Gud.