Filosofadam

Funderar lite på detta med lärjungaskap. När man, som jag, är uppväxt så att man beskådar kyrkans väggar inifrån, så är ordet lärjungaskap en självklarhet i vokabulären. Vilket det också borde vara. Det är tydligt att lärjungaskapet är något som är allas vår grundkallelse, oavsett hur bygget på den grunden sedan kommer att se ut. Dvs, yrket i vardagen kan variera, men kallelsen är densamma - kallelsen att vara en lärjunge.
Det är nu jag kommer till mina funderingar, och de kan delas upp i två olika sektioner. Den första sektionen rör min vardag, och hur lärjungaskapet tar sin form i den. Den andra sektionen rör en allmän relation mellan teori och praktik när det kommer till lärjungaskapets tillämpning. Men låt oss börja i vardagen.

I mitt arbete så möter jag människor varje dag. Det är nästan som att mitt arbete handlar om att skapa tillfällen där möten mellan människor kan uppstå (Nej, jag jobbar inte som "love doctor"). Och jag undrar hur jag i mötet med, främst ungdomar, lever ut lärjungaskapet. Vad innebär det att vara en lärjunge idag? Kan man mäta halten lärjungaskap genom att mäta hur mycket jag talar med människor om Jesus? Om inte, hur urskiljer jag då lärjungaskapet?
Jag tänker mig att svaren på dessa frågor skulle kunna formuleras lite såhär: Min uppgift är att ständigt försäkra mig om att jag följer Jesus (vilket ibland kan leda till cirkelresonemang), och att sedan se till att någon/några följer mig. Svaret kanske ligger i att försöka tillämpa en "följa John"effekt. Jag vet vart jag går, och jag vet därför vart människor som följer mig hamnar. Lärjungaskapet handlar i grund och botten om att knyta relationer till människor, och att veta vem man själv har knytit sin relation till.

Över till den allmänna tillämpningen: Jag upplever ibland att det råder en sorts inflation i ordet lärjungaskap, det har liksom urvattnats på sin innebörd. Vi talar om det, men lever vi i det? Och jag tänker nog inte mest på om vi bygger relationer, det tror jag vi är duktiga på, utan vad för typ av relationer vi bygger. I våra kontakter med medmänniskor, är vi då medvetet fokuserade på att, ursäkta mitt klumpiga uttryck, dra med dom mot den Jesus som vi själva säger oss följa?
Och följdfrågan blir: om vi endast äger en teoretisk grund för lärjungaskap, där vi egentligen enbart kan formulera vad vi är tänkta till att göra, är inte det detsamma som att äga ett icke-lärjungaskap?

Några funderingar så här i vintermörkret, funderingar som inte lär lämna mig på ett tag....