Filosofadam

Ibland när man hyr film, lyckas man med konststycket (vilket roligt ord det blir rent stavningsmässigt) att få tag i guldkorn. Filmer man njuter av. The Bridge to Terabithia blev en sådan film.
Som min bror uttryckte sig: "känslan av sommarlovsmorgon infinner sig...". Återigen får man drömma tillbaka till barndomens gyllene dagar då kojbyggen, fantasilekar och hejdlösa äventyr var en del av vardagen. Hur behåller man sin förmåga att kunna skapa sig sådana äventyr, nu när man inträtt i vuxenvärlden?
Jag är glad för att jag blivit vuxen, för annars hade jag inte fått förstånd nog att uppskatta barndomen. Mina ständiga tankar på himmelriket gör att jag inte riktigt tappar greppet om en annan värld. Jag bara önskar att den andra världen mer och mer integrerades i denna världen.

Avantasia är en riktigt njutbar orkester, även dom med ett par fötter i en annan värld...

Min fula ovana att skriva långa inlägg ska jag bli av med, och avbryter därför dagens (andra!) inlägg nu!