Filosofadam

Idag, när jag bad, slogs jag av en tanke. Jag vill inte påstå att tanken var direkt ny, men denna gång stannade jag upp och lät tanken bli till eftertanke. Är frälsning målet? Det är frågan som summerar tanken jag fick. Jag var i bön för några människor och insåg att jag inte riktigt förstod vad jag bad om. Ber jag för människors frälsning, och enbart för deras frälsning? Borde jag egentligen be om något som ligger bortom frälsningen?

Jag är uppväxt med en kristen tradition som talat i termer av evangelisation, vinna människor, föra människor till tro och rädda själar. Allt detta har på något sätt skapat ett fokus på att människor ska bli frälsta ur det ena perspektivet, och räddade ifrån helvetet ur det andra. Att få be en frälsningsbön, att leda en människa till tro på Jesus (och detta är underbara saker att få göra) verkar som att det är vad vi alla blivit skapta till. Kyrkorna har predikat frälsning så pass mycket att det verkar vara som om frälsning är syftet med varje människas liv.

Utan att på något sätt vilja nedvärdera meningen med frälsning - men stämmer detta verkligen? Jag undrar om inte frälsningen mer är det grundläggande medlet för att vi ska nå vårt syfte. Guds syfte med oss har på ett - till djupet - oförståeligt sätt gått oss om miste, och frälsningen är punkten som gör det möjligt för oss att återfå kontakten med vårt syfte.
Bibeln talar om "att bli född på nytt" (ytterligare en term på frälsningen), men om nu detta skulle vara målet då frågar jag mig: född på nytt till vaddå? Bibeln talar också om omvändelse (även det än term på frälsningen), men även där: om detta skulle vara målet, vad är det då vi ska vända om till?

För att återgå till mina böner för andra människor. Jag kanske borde försöka se på det som frälsningen leder till, och be för att andra ska längta dit - då kanske frälsningen blir den port de helt enkelt en dag befinner sig vid, och det kristna livet den väg de en dag vandrar på. Tillsammans med mig... och en hel del andra.