Filosofadam

Att åka på läger är något av det jag gillar mest. Det blir alltid en speciellt atmosfär när man är på läger, och speciellt lite mindre läger. Vad är det som gör läger till så otroligt bra? - en liten lista kanske är på sin plats :)

1. Den roliga upptäcktsfärden i början av alla läger, då man springer runt och utforskar boendet. Gamla lägergårdar har alltid något spännande att upptäcka.
2. Lägerfrukostar! Man kan inte annat än att älska frukosten, alla är yrvakna, frisyrerna är rufsiga, mysbyxorna är obligatoriska, den nykokta havregrynsgröten är underbar, ostmackorna smakar ljuvligt och gemenskapen runt bordet pendlar mellan individuellt mummel om nattens sömn (eller brist på sömn) och högljudda svårtolkade rop och skämt.
3. Alla övriga middagar som har samma innehåll som frukosten förutom yrvakenheten och den nykokta gröten...
4. Läger är det enda forum där det är tillåtet att ligga och slumra mitt på golvet
5. Ormgroparna vid filmkvällarna, då upplevelsen inte är filmen utan gemenskapen på golvet
6. Toalettköerna
7. Städningen - som alltid blir en otrolig manifestation att ungdomar faktiskt kan städa
8. Promenader med tillhörande filosofiska samtalsämnen
9. Alla möten med olika människor och hur man ser att för varje dag som går växer gemenskapen (den avslutande kramringen brukar bekräfta detta)
10. Guds närvaro mitt i vardagen, mitt i lägret

Jag gillar verkligen läger men efter varje läger så drabbas jag av lägerdepp, dvs. en lägerdepression. När jag kommer hem inser jag alltid hur otroligt välsignat det är att kunna ha läger, och så börjar jag sakna människorna och gemenskapen. Tänk om livet skulle kunna vara ett enda stort läger? Men samtidigt kanske vi då inte skulle se tjusningen med det, läger är ju uppskattade eftersom de är ett avbrott från just vardagen. Däremot tror jag att vi borde mer och mer ta med oss lägerkänslan med oss i vardagen, det finns inget som hindrar oss ifrån att faktiskt försöka leva mer "lägeraktigt" mitt i vardagen.

Nu har jag precis kommit hem ifrån ett läger (och har lite lägerdepp) som ägt rum i Ulrika. Vi var 6 ledare, 9 deltagare och 2 mattanter (som förgyllde vårt läger med god mat). Lägret var ett så kallat Alpha-läger, där vi inte bara lekte utan också hade fyra pass med undervisning om kristen tro. Jag hade ansvaret för tre av dess fyra pass.
Jag älskar verkligen att tala om min tro, det finns verkligen något vitalt i att berätta om det man lever för och tror på.
Men jag kan inte annat än undra hur tro förmedlas vidare. Jag önskar (för min skull, men främst för andras) att det skulle vara enklare. Jag upplever att det ibland är så mycket teoretiskt "bråte" som man behöver gå igenom, så mycket frågor som måste få bli besvarade.

Jag lider med ungdomarna och deras tvivel. Det dom visar är ärligt tvivel (kanske kryddat med lite ungdomlig attityd ibland), men också blickar som säger att dom längtar starkt efter något mer. Men ingen verkar kunna sätta fingret på varken vad tvivlet tvivlar på, eller vad längtan längtar efter. Inte heller jag vet säkert.
Jag ser ett behov av att återuppliva lärjungaskapet. Någon behöver mig att gå bredvid och lära av, och jag behöver någon som går bredvid mig att lära. Men är vi beredda att faktiskt göra det? Det blir obekvämt, uppoffrande, osjälviskt, tidskrävande och innebörden i att älska någon lär bli än mer levande för oss.

Just nu befinner sig nio ungdomar mitt ute i sin vardag. Ungdomar som jag de senaste dagarna försökt att ge det bästa jag har (även om jag alltför oftast kanske misslyckas med sättet jag ger det, en gåvas värde kan ibland missas på grund av sättet den ges), men som redan idag möter tusen saker som försöker rycka allt ifrån dom.
Om jag menar allvar med tanken på att hela livet borde vara som på läger, borde jag då också inte behålla omsorgen om dessa ungdomars liv - precis som jag försökt göra under lägret?
Att förena teori med praktik visar sig alltid vara svårare sagt än gjort, samma sak gäller föreningen mellan läger och vardag.
Men trots det svåra i detta, tänker jag inte sluta att försöka...