Till minne av Chesterton
Igår hade bloggen minst antal visningar och besök sen starten - ska jag ta det som ett tecken på bristande intresse oss läsarna eller bristande inlägg från bloggaren?
Idag har jag varit ute och njutit av (vår?)solen, och insett att det är inte alla stigar som leder fram. Plötsligt hamnade jag vid ett skraltigt skjul i bakkanten av en tomt, och jag fick vända om och hitta en alternativ väg fram till målet - mitt hem och min förmiddagskaffe.
Sitter och håller på med ett - vad jag kallar det - bokregister. När jag läser hittar jag alltid något värt att läsa igen, därför stryker jag under det. Nu håller jag på och försöker skriva in alla mina understrykningar i en databas, för att enklare hitta citat och tänkvärda stycken i framtiden. Probelemet är att det känns som en evighetssyssla, jag har många böcker på kö.
När jag idag ägnade denna syssla lite dyrbar tid, kom jag över ett citat av G K Chesterton - mannen med en gigantisk hydda, ett stort hjärta och en humor kombinerad med ett otroligt intellekt som saknar motstycke i historien. Hans citat fick mig att börja tänka. Och tankarna förde mig till spänningen mellan tro/förnuft och logik/poesi - något som alltid är aktuellt i mitt liv, både synligt och osynligt, medvetet och omedvetet.
Logikern, med sitt förnuft försöker korsa havet i teorin genom att stå på land och tekniskt "räkna ut" hur. Och med Chestertons egna ord: logikern försöker korsa det oändliga havet - och på så sätt göra det ändligt.
Till skillnad från förnuftet, agerar tron annorlunda. Poeten - som får symbolisera tron - ger sig ut på havet, men inte för att korsa det utan för att segla det. Förnuftet försöker förklara det oförklarliga (göra det oändliga ändligt), poesin - däremot - upplever det som förnuftet studerar.
Därför vill jag äga mer tro än förnuft - för det är den som tror som faktiskt förflyttar sig på havet. Den som inte tror, kommer endast stå och betrakta det från stranden. Sen lever jag som sagt i en spänning mellan tro och förnuft, för det är ju så - att ibland måste jag tillbaka till stranden också, den är ju minst lika härlig att vandra på som havet är att segla på!
