Filosofadam

Idag har jag spenderat nästintill all min tid tillsammans med tonåringar. Tonåringar som jag både älskar och ibland tycker-mindre-om så att säga. Det är krävande att leva varje dag så att dessa tonåringar kan och får ha "tillgång" till mig och mitt liv. Kanske är det så också att det liv man vill leva, alltid är och kommer vara det krävande livet?
Ikväll har jag funderat och bett över ungdomarna. Det är tydligt att ungdomar idag behöver stöd, hjälp och vuxna förebilder. Alla behöver vi väl det på ett eller annat sätt. Men jag undrar HUR?? ger man det till ungdomarna?
Pengar, ens tid, lägenheten, prylar, nöjen - allt detta ser jag som medel till det dom egentligen behöver. Men var i allt detta når stödet och hjälpen fram?
Här erkänner jag rakt av min egen otillräcklighet. Vad har jag som andra saknar, vad kan jag erbjuda?
Hur balanserar jag mellan att låta ungdomar vara ungdomar men ändå forma fram mognad - en mognad som inte tar bort det barnsliga, utan kompletterar det?
När kärleken tvingar mig att sätta ned foten, hur gör jag det utan att få ungdomar att känna sig oälskade?

Ja, det finns många frågor. Frågor som jag nog alltid måste bära med mig. Erfarenheten får bli det svar som ständigt formas med tiden. När jag nu ser att jag är mitt uppe i det som jag för några år sedan såg som ett mål, då är det lätt att känna att flykten därifrån är nära. Men då får jag påminna mig att mitt i allt uppenbaras nya mål, och mitt första mål visade sig enbart vara ett delmål. Vägen upplevs alltid kortare på kartan, än vad den är i verkligheten - och kartan visar endast vägen, och sällan dess hinder.

Imorgon är det en ny dag tillsammans med ungdomarna. En ny dag av förutsättningar och möjligheter. En ny dag där ännu en bit erfarenhet erövras.