Mer tid för "monolog" eftersökes...
Men kanske det är med Gud, precis som det är med andra människor? Om jag vill ta tid med andra, ja då tar jag ju med andra på det jag gör. Man börjar helt enkelt dela sin vardag med andra, och på så sätt kombinerar man umgänge med de nödvändiga vardagssysslorna. Varför gör jag inte likadant med Gud?
Jag insåg idag att en orsak är att jag tycker det är väldigt svårt att hålla igång, vad som till synes verkar vara, en monolog till intet. Med kompisar är konversationer enkla (kanske dock inte alltid), med Gud är de alltid komplicerade. En annan orsak är att umgänget med andra alltid resluterar i någon sorts reaktion från de andra - Gud, däremot, verkar aldrig gensvara på varken rop eller viskningar. Till sist blir jag enbart frustrerad över att det ska vara så svårt, och då är risken stor att Gud endast blir en någon jag har en åsikt om, eller en avsats varifrån mina åsikter gror.
Det är i vissa lägen inte alltid lätt att vara kristen.
Varför skriver jag om detta? Det handlar inte alls om att jag är på väg att tappa tron på en personlig Gud, inte alls. Men jag tappar mer och mer tron på att Gud verkligen är personlig för oss kristna. Åtminstone när jag ser till mitt eget liv. Vi kristna talar ofta om att allting handlar om att ha en personlig relation med Gud - att det är liksom själva grejjen som Jesus gör möjligt för oss. Men, ärligt talat, hur ofta lever vi som om vi faktiskt har en personlig relation. Visst, en relation med Gud är som jag sagt tidigar, komplicerad. Men borde vi ändå inte vissa mer intresse till att ha en relation - och faktiskt ändå försöka? Många krsitna skulle nog titta lite förundrat på mig om jag skulle säga att jag stannar hemma en kväll för att umgås med Gud, men är inte det något som borde vara fullt naturligt i varje kristens liv - om vi nu faktiskt menar oss ha en personlig relation med Gud? Jag tycker iaf det. Annars handlar väl allting om en personlig åsikt, inte om en personlig relation?
Jag är mest kritisk till mig själv. Var finns äktheten som kristen, om Gud endast blir ett samtalsämne (och tyvärr oftast med enbart icke-kristna, för kristna brukar ofta tycka det är obekvämt att prata för mycket om Gud har jag märkt) men aldrig någon jag försöker samtala med. Vad är min kärlek till Gud, om jag alltid skjuter upp eller ställer in tiden med honom.
Gud, jag vill i vilket fall som helst försöka ge dig mer tid, och trots att det är komplicerat så vill jag inte ge upp.
När jag läste detta inlägg fastnade jag lite för detta:"Många kristna skulle nog titta lite förundrat på mig om jag skulle säga att jag stannar hemma en kväll för att umgås med Gud, men är inte det något som borde vara fullt naturligt i varje kristens liv - om vi nu faktiskt menar oss ha en personlig relation med Gud?"
Det är verklingen konstigt.. För det är något som varje kristen inte skulle tycka var konstigt.
För det är väl så det ska vara eller? Eller det borde vara så helt enkelt.
För har vi en personlig relation med Gud, why not take the time?
Jag får verkligen inte ihop det om man kollar, eller tänker sett på någon som verkligen tar sig tiden. Det får egentligen inte hända. För det är ju det Gud vill att vi ska göra.
Gud vill att vi ska vinna folk, MEN också ta oss tiden själva att "umgås" med honom på det sätt man kan.
Det är nåt varje kristen bör tänka på.
Lätt o säga, svårare att göra. Men jag säger,försök. lätt värt det. =)
känner igen mig på pricken. scary. frågan är bara hur man tar tag i att göra något åt det som faktiskt är det största problemet i livet. vilken ände man ska börja i... ?
Igenkänningsfaktorn är som vanligt hög:) Det är lurigt detta med den "personliga relationen". Men något som jag fastnade lite lätt för i texten får jag titulera den "naturliga kristendomen". Du berör det i delen om att vi som kristna höjer på ögonbrynen åt andra kristna när vi tar tid med Gud hemma i kvarten, vilket ju egentligen borde vara helt naturligt som sagt. Det känns alltmer som att många kristna (däribland jag) söker en naturlig kristendom på ett högst onaturligt sätt, genom att eftersträva så lite friktion med allt vad den övriga världen heter. Detta bevisas allt som oftast, inte av vårat överflöd av självinsikt, utan av en åklagare kallad "Hedningen". Icke-kristna människor som säger "- Du går alltså i kyrkan varje söndag?" och liknande frågor. Något som dem, av deras kunskap utmätt, tycker är naturligt för en kristen att göra. Vi svara ofta med nån anpassad klyscha som ska få oss verka så minimalt fundamentala som möjligt.
Utan att egentligen säga att man ska vara i kyrkan varje söndag så vågar jag påstå att det skulle vara högst naturligt om det vore så. Likaså skulle det vara naturligt att vi faktiskt ber i vår ensamhet, att vi pratar om Gud med alla vi känner och att vi i våra handlingar agerar utefter Guds ord.
Vad gäller ens personliga relation med Gud så tror jag vi ofta gör likadant där. Vi pratar om den offentligt, vi använder den som argument för att frälsa världen och vi lyfter ofta fram den som böneämne, för den är i ständig kris. Men det är inte så ofta som vi, när vi sitter där på morgonsoffan med ögonlocken igenkrusade med skräp, verkligen tar tag i den, man-mot-man med Gud, på det personliga planet. Det är ju inget fel med att lyfta det personliga in i det offentliga rummet, men om man inte lyfter det tillbaks till en själv så blir det ju aldrig till någon skillnad och det som från en början skulle vara så naturligt att prata om har blivit till en onaturlig avpersonifierad personlighet som endast blir till för andra att spegla sina egna, lika avpersonifierade, personligheter i. Som två speglar ställda framför varandra.
Att kunna diskutera Gud med andra kristna borde ju vara det mest naturliga i ens gemenskap med bröder och systrar, men det har istället ofta tagit formen av en icke-existens eller kanske rättare sagt en abstrakt tingest som alla vill nå men som ingen sträcker sig efter (allt för att verka så "naturlig" som möjlig). Allt som oftast är vi kristna som ett artigt uppfostrat middagssällskap som säger "-vad gott det var" hela tiden men där alla innerst inne önskar dra en pizza på stan. Alla förväntar sig att någon annan är den som ska säga det alla andra tänker.
Att vara naturlig innebär inte att man bestämmer sig för att bli något, utan att inse att man redan är.
Om man finge släppa alla konstruktioner man gjort kring sin kristendom och sin relation med Gud och med fränder och börja om från början, skulle man kanske kunna hitta det naturliga då? det gudomliga?, det personliga?, det offentliga?. Men det kanske inte skulle dröja länge innan vi upptäckte vår nakenhet igen och plockade fram fikonlöven ännu en gång.
Jag vet inte, och klockan tre på natten är det ett under att man ens klarar att skriva nåt.
Tack för ordet.
Tack för kommentaren Jona. Du lyckas sätta ord på det jag själv inte får fram, ditt inlägg blir av bra komplementerande art. Du borde skriva mer...
Jag fastnade mest för detta med "den goda maten" vs. "pizzan". Det är verkligen så, vi väntar alltför ofta på att någon ska säga det vi själva tänker. Men när ska vi sluta upp med att vänta?
Förhoppningsvis gör vi det innan vi sätter maten i halsen.
Vart försvann mitt namn?
Att gå upp 15min tidigare på morgonen, och ta sig 15min innan man går och lägger sig, tillsammans med Gud, är nåt som verkligen är värt det.
Måste säga att det är det bästa tiden på dagen man har. =)
21dagar tar det att ha infört en ny vana i sin vardag, testa i 21 dagar. lätt värt det!
Om det är sant Therese, så borde jag, efter fyra veckor ha att se fram emot vanan att ha ständig semester:) Får man prova på det också, eller funkar det bara i bönelivet?
Jona det är klart det blir lite av en vana,att du har haft semester. Det är väl därför folk känner en viss tygnd att gå tillbaka till jobbet. eller?
Det är ju inte bara bönelivet. Kan va vad som, som sagt.
Jag tänkte inte komma med en såndär fin kompletterande kommentar. Men det är så sant som du skriver. Typ det vi pratade om i kanothuset sist. (kanothussekten, hah.)
Påtal om inget, lite luriga koder dom har när man ska kommentera. Nu va jag tvungen att skriva "Soule, fellow citizens". jaha..?
Stämmer verkligen, konstigt att vi kristna inte har bättre relatione till Gud, det e ju det som e poängen lixom!! Men men, man får väl jobba på det helt "enkelt" :)
Hah..kul Amanda :D
Kul att ni håller med mig :) Vi får helt "enkelt" jobba på detta tillsammans.
Jag har faktiskt ingen aning hur dessa mystiska krypteringskoderna väljs ut, men de är iaf underhållande för att vara koder!
