Midsommar
Efter att ha vaknat idag gick jag ner till stadskärnan, på vägen insåg jag att det högst troligt inte kommer att vara speciellt många fik öppna idag - mina farhågor blev besannade. Det hela slutade med att jag tog min väska och gick till en thairestaurang och åt middag och drack dagens första två koppar kaffe. Fick en bokidé: "Konsten att äta ute själv, utan att känna sig uttitad och annorlunda". Antagligen lär den boken aldrig bli mer än en idé.
Gick sedan en lång omväg för nästa destination, det café jag just nu närvarar och skriver detta på. Det är ganska roligt att fundera kring de tankar man har när man går omkring ensam på gatorna. Jag, åtminstone, blir nästan lite enstörig. Lite av en kuf som stryker omkring. Det här med ensamhet är lite motsägelsefullt. Ensamheten är inte alltid välkomnande, men i många lägen är den en tillflyktsort.
Jag har en naiv syn på att vara ensam: jag vill lite vara den svåråtkomlige, svårdefinierade mannen som verkar bära på många hemligheter. Men jag vill vara svåråtkomlig för att andra ska se mig, svårdefinierbar för att andra ska försöka förstå mig - vara ensam för att ha gemenskap. Antagligen har jag sett alldeles för många filmer som målar upp denna mansbild (samtidigt kanske filmerna gör detta för att denna bild finns inom oss?). Men vem vill inte vara en nutidens Lucky Luke? En nutidens Johannes Döparen kanske (med tanke på att midsommar är tiden då kyrkan firar hans födelse)?
Men jag vill på något sätt inte vara förenad med allt som pågår i världen, utan bara vara mitt ibland allting. Tillräckligt tydlig för att upptäckas, men ändå diffus för att undgå att infångas. Eller så är jag bara en inbiten dagdrömmare som önskar att alla drömmar skulle bli verklighet, men en som samtidigt inte önskar att få vakna upp?
I vilket fall - glad midsommar på er!!
Det är ensamt på jobbet (två kollegor och sex patienter). Men vi ses om några timmar, då kommer jag och väcker dig med en dålig andedräkt och ett viskande "GOMORRN".
detta kändes som ett typiskt Adam-inlägg, vilket jag blev glad av. Det borde ju faktiskt betyda att jag känner dig lite grann iaf. :)
Hoppas du haft en skön vecka och får en härlig helg! Njut, vila, ta emot av Herren.
Jaa du Jona, det ser jag verkligen fram emot :D
Var det ett typiskt Adam-inlägg? Du måste ge mig en definition på vad som karakteriserar ett Adam-inlägg någon gång Ester :)
Än så länge är veckan en mix av djup belåtenhet, diffus teologi och välsmakande kaffe.
Jo men ett typisk inlägg var det nog. En blandning av vardagliga tankar och krafsande på djupare insikter med favorittemat ensamhet på tapeten.
Håller helt klart med dig, jag känner mig sån jag med ibland, eller jämt, eller bara kanske då och då, ja oftast kanske är bättre att säga eftersom det är mer ofta än sällan, det är ganska sällsynt att det inte är ofta.
Nu har jag tagit emot min första patient - en 8-åring som inte fick plats på barn. Men nu är jag trött igen.
Funderar på att ta en mintpastill innan jag går hem:)
Adam, du lyckas. Till viss del i alla fall. Man måste Vilja och Försöka om man ska komma innanför din ensamhet och svårdefinierbarhet. Så mycket att det kanske inte ens är värt det? Och grattis till att skriva ett nästan utlämnande ärligt bloginlägg. ;) Kanske är det det som är det typiska?
"Konsten att äta ute själv, utan att känna sig uttitad och annorlunda".
Hahahahahaaa! JA, den vill jag absolut läsa. Du måste skriva förordet i min kommande "Konsten att gå på bio själv utan att betraktas som något av en kuf" :-)
Håller med om vad du säger. Ensamheten är verkligen tvåsidig. En källa till kraft, inspiration och revitalisering när man söker den, ett personligt helvete när den är ofrivillig.
Trevlig midsommar, Adam!
