Är Gud god, eller kanske något ännu bättre?
Oavsett om man tror på Gud eller inte, så står man inför problemet med det onda i världen. Ingen kan se mellan fingrarna. Ingen kan blunda. Lidandet behöver man inte söka upp, det söker upp oss. Men hur ska man kunna tro att en god Gud finns, det är väl ändå uppenbart att någon sådan Gud för längesedan skulle ha undanröjt lidandet - eller?
Även jag har ställt mig frågan. Och tagit mig tid att fundera på svaret. Kanske vi fastnat för mycket kring orden god och ond? Dessa ord som på så många sätt bäddar för tycke och smak, och en ständig fråga om förväntingar på en "god" Gud och åsikter om hur en sådan ska agera. Låt oss istället ställa oss denna fråga: tror vi på att det existerar en rakt igenom sann kärlek? Jag tänkte inte ägna tid åt att nu försöka bevisa att Gud finns, och att Gud är denna sanna kärlek - jag tänker helt enkelt räkna med att det är så, och se om det utifrån dessa premisser går att "montera" en förutsättningskedja. Så här tänker jag mig den kedjan:
Sann kärlek
Allting utgår ifrån att sann kärlek existerar, och att denna sanna kärlek strömmar från ett väsen - Gud.
Verklig frihet
Där sann kärlek finns, finns också alltid sann frihet. Den äkta kärleken tvingar ingen, den tvingar enbart sig själv att agera. Den kräver inget tillbaka, men kräver sin egen villkorslöshet. Därför råder en genomgående frihet i ordets djupaste bemmärkelse där sann kärlek råder.
Verkliga val
Om friheten verkligen är frihet så måste det också innebära möjligheten till att välja (här dyker den fria viljan upp). Den äkta friheten kan inte styra valen, men den måste erbjuda dom.
Verkliga konsekvenser
Om valen i all dess natur ska ha en mening måste de innebära konsekvenser. Val utan konsekvens är inget val, och det är obundet av om konsekvensen blir god eller ond.
Verklig skuld
Om vi som människor faktiskt har verkliga val att göra och därigenom också orsakar verkliga konsekvenser, då har vi också möjligheten att dra på oss verklig skuld. Att skylla på Gud i detta läge och mena att vi är skyldiga bara för att han anser det, är att i själva verket be Gud om att sluta ge våra val konsekvenser, ja att sluta ge oss val, ja att inskränka vår frihet, ja att faktiskt be Gud om att älska oss mindre.
Verkligt offer
All verklig skuld kräver ett verkligt straff. En skuld måste återbetalas, en skuld måste ersättas - det kräver i slutändan kärleken. Gud har makten att ta ifrån oss straffet - dock inte skulden. På korset tar Gud på sig vårt verkliga straff - trots vår egen verkliga skuld.
Verklig försoning/förlåtelse
Den verkligt sanna kärlek kan dock inte sluta älska, utan måste försonas. Det är kärleken som kräver försoning, inte den som älskas - den älskade, vi, önskar enbart försoning. Därför är Guds offer inte enbart vår skulds slutbetalning, utan också hans väg att försonas med oss. Förlåtelse och försoning är verklig för att kärleken är det.
Verklig återupprättelse
Och om försoningen är djupt verklig, så är också våran möjlighet till återupprättelse verklig. Och är sluts cirkeln, och samtidigt påbörjas den på nytt. Kärleken ger oss friheten att välja försoningen för våra skulder tack vare offret på korset, och vårt val får verkliga konsekvenser, och om vi accepterar är konsekvenser verklig återupprättelse.
Nämde jag att allt detta i sin fulla mening är verkligt evangelium?
Kanske inte denna kedja är fulländad. Men kanske den hjälper dig något att förstå hur en god (ja inte bara god, utan rakt igenom kärleksfull) Gud kan existera, samtidigt som det kan existera ondska och lidandet - och att detta lidande inte alls betyder att Gud inte är god, utan att vi faktiskt har en fri vilja och att det innebär konsekvenser?
Än en gång tippar jag på hatten inför dina resonemang. Mycket tankeinspirerande, Adam. Kanske finner man här en annan slags skuld som konsekvens av ett visst val...då menar jag likgiltigheten. Kanske den synd vi alla gör oss skyldiga till utan att ta något som helst ansvar för den, eftersom likgiltigheten är fullkomligt neutral, ja till den grad att den kan liknas med att stoppa huvudet i sanden.
Finns det inte ett gammalt talesätt som säger: "Problemet är inte onda människors handlingar, utan goda människors likgiltighet"? Jag tror det ligger mycket i det eftersom den inte sätter egot i skuldmedvetande, själva principen är snyggt uppbyggd att värja sig mot just det.
Så visst håller jag med i vad du säger. Kanske ska vi i vissa sammanhang inte ställa Gud till svars för vissa orättvisor, utan varandra. Vad är det för en mänsklighet som ropar till Gud: "Varför gör Du inget åt världssvälten" när det är så tydligt att Gud lika gärna skulle kunna klandra oss för precis samma oförätt. Kanske är det ibland lättare att belasta än att engagera sig, men då har vi stor skuld i världens orättvisor.
Jag får tippa för hatten inför dina kommentarer Jacob!
Har inte hört talesättet, men det ligger mycket sanning i det. Jag kan ha hört något liknande iaf, någonstans i mitt huvud får jag ord som klingar med samma substans, kan bara inte sätta fingret på orden.
Att överhuvudtaget försöka skuldbelägga Gud är, om vi tänker efter, oerhört fatalt - vi tar helt enkelt död på den Gud vi längtar efter. Vi är fria att anklaga Gud för saker och ting, men att i djupet tro att en enda enstaka anklagelse skulle kunna stämma, är helt enkelt att ta död på Guds rättfärdighet. När vi anklagar Gud, vill vi verkligen att han också ska vara skyldig? Jag tror inte det, med tanke på vad något sådant skulle innebära.
Absolut! Sen måste jag inflika att det aldrig (och då menar jag aldrig)är "fel" att sätta Gud på de anklagades bänk och fråga: Varför?
Ska man ha ett förhållande med Gud måste det få vila på ömsesidighetens trygga grundvalar. Vi lever i en mängd olika relationer med olika människor och vi har ju med dem lärt oss att engegemang inte kan vara ensidigt om ett gott förhållande skall kunna växa. Varför skulle vi då förvänta oss något annat från vår självaste Fader i himlen?
Att få ställa Gud till svars, att våga ifrågasätta är blott ett hälsosamt uttryck för en mänsklighet i djupt behov efter en frisk relation med Honom.
Det var ett lovvärt initiativ, en slutledning steg för steg, som ledde kanske halvvägs rätt.
Själv ser jag åtskilligt mörker: Gud är även Rättfärdigheten, och Hans vrede må vi frukta. Det ondas problem har inte stort bekymrat mig.
Jag läser särskilt Bokens allra sista bok.
Peter:
Tanken var inte att presentera ett fulländat svar, utan mer att delge ett tänkbart perspektiv på en värld där ondska och en god Gud existerar.
Att Gud är rättfrädig och kan visa vrede är inget jag i mina slutledningar går emot. Det du talar om är Guds dom vid den yttersta tiden och ondskans upphörande, det jag talar om är ondskans intåg i världen.
Att det ondas problem inte har bekymrat dig får väl ses som något du kan vara tacksam över. Men problemet har bekymrat många andra, därför är det viktigt att ge dom en ärlig och uppriktig bild över problemet och hjälpa andra att kanske förstå och acceptera.
