Håller du med mig?
Sedan finns det två andra perspektiv jag har i mitt letande efter "bevis":
a) Oavsett om Gud nu existerar eller ej, är jag (eller vi) som människa (-or) kapabel till att kunna "bevisa" Guds existens. Frågan till sist blir om sökandets resultat går att lita på.
b) Är det egentligen Guds existens jag söker efter, eller är Gud existens förutsättning för att jag överhuvudtaget söker efter den, och då handlar det egentligen om ett sökande efter Gud - inte ett positivt svar huruvida han existerar eller ej. Det är lite som med adopterade barn som söker efter sina biologiska föräldrar. Att föräldrarna existerar i livet är inte det mest intressanta, utan själva mötet med dom.
Nu skulle inte detta inlägg handla om Guds existens eller icke-existens, utan om delade meningar. I mitt eget sökande efter Gud, efter en tro att lita på, efter förmåga att lita på en tro, och efter ett liv värt för andra att ta efter, så har jag stött på detta med delade meningar. Vi möter ju det ständigt - människor som inte håller med oss, eller som vi inte håller med. Någon sa att "åsikter skiljer oss åt, handlingar förenar oss" - och nog är det så alltid.
Men hur ska jag lära mig att hantera att andra inte tycker som jag?
Den senaste tiden har jag läst om präster som tror att Guds kärlek är så stor att ett helvete är en otänkbarhet. Jag har läst om att teve sänder ut alltför mycket kristen och annan religiös/vidskeplig propaganda. Och jag har ganska nyligen läst ut Christer Sturmarks bok, Tro och vetande 2.0, en bok som inte direkt delar mina egna åsikter.
Men jag måste försöka att skilja mellan person och åsikt. Den enkla, och kanske mest naturliga, reaktionen är att höja sin röst och säga: "Dom har fel!!", och inta försvarsposition. De andra har ju, så att säga, bjudit upp till dans.
Jag tror inte striden om åsikter ligger i orden, utan i handlingarna. Jag försöker att tänka så här: Om du hör någon säga något du inte håller med om, tänk då på att med samma kraft du använder till att tala för din egen åsikt (och mot den andres), med minst den dubbla kraften ska du använda till att leva ut din egen åsikt.
Vad vi tycker kommer alltid att ligga till grund för att vi skiljer oss ifrån varandra. Men det vi gör, kommer alltid att vara det som förenar oss med varandra. Jag tror iaf det. Du kanske inte håller med mig? Jag tänker inte säga emot dig, men jag tänker handla utifrån det jag tror är sant.
För att återknyta till detta med Guds existens. Jag skulle kunna ägna hela mitt liv åt att hävda att Gud finns, och skiljelinjen mellan mig och många skulle bli tydligare och tydligare för varje år som går. Men jag skulle också kunna välja den andra vägen, och leva mitt liv som om Gud existerade - och kanske jag då en dag i himlen får förenas med dom som kanske inte i början delade min åsikt, men bevittnade mina handlingar och mitt liv?
fastnade verkligen för text stycket som börjar med: "Jag tror inte striden om åsikter ligger i orden, utan i handlingarna"...
Tack för att du ger mig hjärngymnastik, jag behöver det.
Rackarns vilka djupa tankar. Bra med den ödmjukhet som du förmedlar, det lönar sig i längden =)
Markus:
Ödmjukhet lönar sig alltid i längden. Tycker du att det är så djupa tankar, och jag som nästan tyckte att jag höll mig på det enkla planet :P
Ester:
Alltid lika trevligt att servera hjärngympa :) Det lär bli mer framöver...
Ja, det gör jag nog.
Åsikter har aldrig förändrat världen utan endast när något omvandlats till handlingar.
Hörde nyligen någon som sa "-Drömmar är bra, men de blir aldrig förverkligade om man inte vaknar". Kan se samma princip i detta, att det är först när vi handlar som någonting kan göra skillnad och kanske också att när vi börjar handla så upptäcker vi att allt inte måste vara såsom vi från början tyckte och tänkte.
Mkt bra citat - måste jag memorera!
Håller med dig till fullo brorsan :)
Det handlar väl inte om att bevisa Guds existens, den är väl uppenbar, bara att se sig omkring. Inte ens den såkallade 'vetenskapen' kan förklara skapelsen logiskt utan att utgå ifrån Guds existens.
Eftersom ur logisk/'vetenskaplig' synvinkel, är slump samma sak som en mängd kedjereaktioner där man inte känner till hela kedjan. Men att något skulle komma från inget, det är inte logiskt.
=)
Nej D det handlar inte om att bevisa Guds existens, därav skrev jag "bevisa". Men, det är ändå dock bevis människor ofta vill ha och frågar efter, trots att de underliggande frågorna går djupare än bara till att vilja ha bevis.
Men jag håller inte helt med om att Guds existens är uppenbar - borde då inte människor helt sonika tro på honom? Guds existens kan däremot BLI uppenbar, något som jag önskar skulle ske för varje människa.
Helt klart har inte vetenskapen alla bevis och förklaring, men det har inte eller gudstron. Oavsett får vi inse och acceptera våra begränsningar till att veta...
"borde då inte människor helt sonika tro på honom?"
Saken är den att människor som inte påverkats av det västerländska Guds föraktet, normalt tror på Gud. De folk som lever åtskilda från 'vårt' tankesätt ser Gud som en naturlig och självklar del i livet. Det är den 'västerländska' världen som hittat på att det är svårt att tro. Klart att det blir svårt att tro, när man hela tiden matas av budskapet att det är svårt att tro... inte minst från kyrkan..
Absolut, utanför den västerländska världen (eller kanske utanför I-länderna är mer korrekt) är Gud en naturlig del av livet. Nu tror jag inte att det är ett Gudsförakt som är orsak till att västvärlden inte tror, utan tron på Gud har allt sedan upplysningen blivit utmanad av rationellt/logiskt tänkande. Och nu växer generationer upp i ett andligt klimat som jag nog tycker gör det svårt att tro - för att tro innebär ngt annat än vad tro gör i andra delar av världen.
Kyrkan tycker jag inte personligen menar att det är svårt att tro, däremot har nog kyrkan skapat en svårighet kring tron genom att inte hänga med i det förnuftsorienterade samhället. Att diskutera Gud har ju kyrkan ibland viftat bort och uttryck sig i stil med "det är bara att tro..." och "bibeln säger så..." (Nu generaliserar jag)
Sådant skapar självklart svårigheten för tron att finna fäste hos människor. Dels får det oss att tro att vi måste veta för att kunna tro, vi har en högre ribba innan vi tar själva "trossteget". Och det skapar en klyfta mellan förnuft och tro, när det egentligen är två saker som passar varandra som handsken passar handen.
Sen tror jag som jag skrev i mitt första inlägg, att det inte främst handlar om att veta att Gud existerar, utan att få vara med om mötet med Gud. Söker vi människor efter Gud så är det relationen med honom vi önskar få, inte vetskapen om honom. Men vetskapen om hans existens underlättar ju verkligen sökandet efter en relation med Gud. Sen kan själva mötet med Gud också vara starten på vetskapen om hans existens.
Du skriver som en lärd man ;) haha
Jag tror att ett av de största problemen idag, gällande Guds existens, sitter i olika religiösa gruppers sätt att mystifiera Gud. Man hittar på ritualer och ologiska teorier för att förklara något som egentligen är mycket enkelt och självklart. Varför gör vi det så svårt för oss?
Jesus sa aldrig, "knäpp händerna när ni ber" eller "ni måste ha rätt spotlight i kyrkan", eller "lyft händerna så hör Gud bättre" eller "jag är Gud, be till mig". Nej, Jesus berättade om Gud, om vår skapare och han gav oss många råd för hur vi kan leva ett gott liv. Han pratade sällan om alla dem krångligheter som Paulus senare lade till gällande församlingsverksamhet. Jesus sa, sälj allt ni äger och gå ut och gör människor till lärjungar. Inte "bygg en kyrka som ni kan sitta i och som ni kan använda för massa ritualer och sånt". Han pratade om att vi skulle bry oss om dem minsta i samhället, inte sitta inne i en kyrka och låtsas att det är svårt att tro.
