Filosofadam

Ibland förstår jag mig inte riktigt på mig själv. Jag önskar jag gjorde det, så att jag kunde förklara för mig själv hur saker och ting stod till. Men det funkar inte så.
Det bästa med att inte förstå sig själv är att man börjar förstå vad det är man söker efter. Man tvingas bryta ned allting runt omkring sig till deras innersta beståndsdelar. Då finner man behovet. Mitt ibland allting finns själva pulsen, det liv som sedan cirkulerar genom allt. Vad är det som gör något till bråte? Om man stöter på en hel hög med plankor och spik som ligger i något obskyrt hörn och vältrar sig på varandra - då säger man "vad mycket bråte det ligger här!". Om man skulle finna dessa plankor och spikar fint ihopsatta, då skulle man säga "vilket vackert hus!". Samma material, men helt skillda sätt att se på dom.
Exakt likadant märker jag att det är med saker och ting i livet. Allting kan komma att bli till bråte. Livets plankor och spik kan vara allt från kläder, upplevelser, böcker, bilder och t o m relationer. Om allt bara blir ett ihopsamlande av dessa saker, då blir det till sist bråte. Dessa saker värde finner man bara om de blir ihopsnickrade på rätt sätt.
Endast Gud kan hjälpa mig till att montera livet.
Sök först Guds rike, säger Jesus, så ska du få allt det andra också. Kanske vi alltför ofta söker Guds rike för att få allt det andra, vi söker inte Guds rike för riket i sig. Guds rike blir ett medel inte ett mål. Gåvorna blir större än givaren. Varför är det så enkelt att fastna för villfarelsen att det är allt vi kan erhålla som kommer att ge mening, när hemligheten är den att om vi väl finner givaren så bleknar allt annat, vi har då fått tagit emot den största gåvan vi någonsin kan erhålla - relationen med Gud.

Jag vill så mycket mer söka Gud. Allt annat blir enbart urvattnat till sist ändå. Allt annat är ändå bara förgängligt. Guds rike pulserar inifrån bråtet. Guds rike vill inte förinta bråtet, det vill förvandla det från bråte till hus. Det förgängliga tar del i det oförgängliga.