Minnestund
Det är lite tungt med minnen ibland. I helgen besökte jag mina hemtrakter och färdades samtidigt tillbaka i tiden. Det gör ont att minnas, men insikten om att jag har bra minnen att se tillbaka på är en välsignelse. Tiden går och omständigheterna förändras hela tiden.
Jag kommer aldrig mer att hoppa höjd på bakgården i våran hemmagjorda höjdhoppsställning.
Jag kommer aldrig mer att åka skridskor på Snäckan.
Jag kommer aldrig mer att springa till bussen vid Strömsfors vägkors.
Jag kommer adlrig mer se min bror snubbla på skogstigen på väg till skolan.
Jag kommer aldrig mer försöka slå höjdrekordet i att klättra björk.
Jag kommer aldrig mer njuta av en stilla kvart i källartoaletten på Gamla Stockholmsvägen 501.
Jag kommer aldrig mer ta sommardop i Böksjön.
Jag kommer aldrig mer gå min utstakade bönevandring i hemnejden.
Jag kommer aldrig mer höra fläkten utanför mitt pojkrum.
Jag kommer aldrig mer behöva hämta bollar på taket till vårt hus... eller slänga upp bollar enbart för att ha ett skäl att gå upp på taket...
Jag kommer aldrig mer vara tonåring.
Men jag är tacksam för att jag åtminstone fått göra dessa saker under livets gång. Och utan dessa, hade jag inte varit den jag är. Och paradoxen är slående: att minnas ett liv skapar längtan tillbaka, att längta tillbaka genom minnena är beviset på ett liv.
Hej Adam
Om du vill återuppliva minnen är du välkommen att sova över på Slottsgränd 1. Snart har vi fläktar även i detta hus!
Ja men det räcker inte med fläkten farsan, jag måste ju få ett eget pojkrum också - men jag är ju man nu!
Snart dags att ta sig en tur utåt och minnas. Kanske klättra upp metrarna och sätta sig på klippan och räkna röda bilar ett litet tag.
Till mig brukar de säga att "aldrig är en mycket lång tid". Vissa av de där aldrig:en känns tungt att de är borta, men en del av dem är inte omöjliga att få njuta av även nu när man blir äldre och kanske vuxen och så småningom även gammal...
Men det som är lurigt med minnen som dessa är, att oavsett hur mycket man saknar dem och skulle vilja återuppleva dem igen, så vet man, att testar man dem en gång till, så kommer känslan inte vara detsamma.
Det är minnet i kontext med dess sammanhang som gör det så kraftfullt och så saknat.
