Gör rum i bokhyllan... igen!
Nu har jag gjort det än en gång. Jag har inhandlat pappersmassa i form av böcker. Någonting säger mig att jag borde läsa ut alla böcker jag redan har, men något i mig kan inte motstå att köpa nya alster. Av de senaste fyra inköpen har jag enbart läst två - och kortare recensioner finns på bloggen. Ni får inte tro att jag endast läst två böcker sen sist, för så är inte fallet. Jag har helt enkelt läst annat än senast inköpta.
Men över till de aktuella böckerna som kom hem ifrån adlibris idag. Detta är de nya tillskotten till min bokhylla:
Who Made God? - Ravi Zacharias & Norman Geisler
En inköp vars titel lockade mig (och vars omslag gav mig positiva vibbar), men framförallt grundades inköpet på en intresse att läsa något av Ravi Zacharias. Hans namn har dykt upp lite här och var bland böcker jag läst, och nu ville jag läsa något från hans egen penna. Bokens titel är inte dess fullständiga innehåll, nej detta är en bok som ger kortfattade (och troligtvis "enkla") svar till ca 100 frågor om Gud och kristen tro. En snabb blick över innehållet visar att det rör sig om frågor kring Guds väsen, lidandet, andra religioner och Bibelns trovärdighet. Detta är helt enkelt en liten apologetisk pärla!
Is God to Blame? - Gregory Boyd
Boyd har fångat mitt intresse genom hans böcker Brev till en skeptiker och God of the Possible. Han skrivet enkelt och skarpsinnigt. Därför ska det bli intressant att läsa hur han hanterar frågor kring lidandet, och han utlovar att detta är en bok som inte kommer med annars "klassiska" undvikande svar på dessa frågor.
Vilken Jesus ska jag tro på? - Lee Strobel
Strobel är känd för sina böcker Fallet Jesus och Fallet Gud. Detta är en bok som går i samma spår, och undersöker vanliga frågor kring den kristna tron. Nya frågeställningar och kritik kring Jesus dyker alltid upp, och denna bok är ett gensvar på sådant. Kul att det finns vissa av dessa böcker som översätts till svenska.
Time and Eternity - William Lane Craig
Även detta en författare jag länge funderat på att köpa in något utav. Denna gång blev det 3 böcker av honom. Denna tar upp frågor kring tiden och Guds relation till tiden. En tung bok, och lite av en prövning att se om jag klarar av att ta till mig.
Creation out of Nothing - Paul Copan & William Lane Craig
Kanske detta startfälts absolut tyngsta bok. Boken tar upp GT, NT och utombibliska källors perspektiv på creatio ex nihilo, dvs "skapelse utifrån igenting". Boken behandlar även det filosofiska i detta ämne.
Reasonable Faith - William Lane Craig
En bjässe till bok som serverar 400 sidor apologetik, kategoriserat i 5 kapitel: tron, människan, Gud, skapelsen och Kristus. Helt klart är detta startfältets vackraste bok. Förhoppningsvis också en matnyttig bok till det inre också.
Men över till de aktuella böckerna som kom hem ifrån adlibris idag. Detta är de nya tillskotten till min bokhylla:
Who Made God? - Ravi Zacharias & Norman Geisler
En inköp vars titel lockade mig (och vars omslag gav mig positiva vibbar), men framförallt grundades inköpet på en intresse att läsa något av Ravi Zacharias. Hans namn har dykt upp lite här och var bland böcker jag läst, och nu ville jag läsa något från hans egen penna. Bokens titel är inte dess fullständiga innehåll, nej detta är en bok som ger kortfattade (och troligtvis "enkla") svar till ca 100 frågor om Gud och kristen tro. En snabb blick över innehållet visar att det rör sig om frågor kring Guds väsen, lidandet, andra religioner och Bibelns trovärdighet. Detta är helt enkelt en liten apologetisk pärla!
Is God to Blame? - Gregory Boyd
Boyd har fångat mitt intresse genom hans böcker Brev till en skeptiker och God of the Possible. Han skrivet enkelt och skarpsinnigt. Därför ska det bli intressant att läsa hur han hanterar frågor kring lidandet, och han utlovar att detta är en bok som inte kommer med annars "klassiska" undvikande svar på dessa frågor.
Vilken Jesus ska jag tro på? - Lee Strobel
Strobel är känd för sina böcker Fallet Jesus och Fallet Gud. Detta är en bok som går i samma spår, och undersöker vanliga frågor kring den kristna tron. Nya frågeställningar och kritik kring Jesus dyker alltid upp, och denna bok är ett gensvar på sådant. Kul att det finns vissa av dessa böcker som översätts till svenska.
Time and Eternity - William Lane Craig
Även detta en författare jag länge funderat på att köpa in något utav. Denna gång blev det 3 böcker av honom. Denna tar upp frågor kring tiden och Guds relation till tiden. En tung bok, och lite av en prövning att se om jag klarar av att ta till mig.
Creation out of Nothing - Paul Copan & William Lane Craig
Kanske detta startfälts absolut tyngsta bok. Boken tar upp GT, NT och utombibliska källors perspektiv på creatio ex nihilo, dvs "skapelse utifrån igenting". Boken behandlar även det filosofiska i detta ämne.
Reasonable Faith - William Lane Craig
En bjässe till bok som serverar 400 sidor apologetik, kategoriserat i 5 kapitel: tron, människan, Gud, skapelsen och Kristus. Helt klart är detta startfältets vackraste bok. Förhoppningsvis också en matnyttig bok till det inre också.
Senaste tiden
Dags att återigen samla lite stoff från veckorna som varit. Jag har ju min lilla "tankebok" som jag ibland bläddrar i och hittar funderingar jag skrivit ner. Finns alltid något intressant att finna, och fundera vidare på. Och du kan få vara med i funderandet:
"Den dagen då församlingen inte finns och är till för de som inte är med i församlingen, ja den dagen har församlingen upphört att vara församling."
Jag tror att i själva definitionen av församling finns detta pulserande liv som sträcker sig utåt. Någonting säger mig att församlingar idag alltför mycket är ekon av tidigare epoker, som ljudet av klockorna på dess kyrktornet - det ljuder, men enbart för ett tag. Men jag vet inte hur detta ska förändras, och vad min roll är i det hela.
"Att be är (kan vara) den kristnes ursäkt för att inte praktisera."
Skrev detta i någon sorts frustration att jag så ofta gömmer mig bakom bönerna. Lite som att bönen blir mitt "bekväma" sätt att dra mitt strå till stacken. Jag undrar dock om det inte var ett kors jag skulle bära, inte ett strå...
"Kanske drömmaren ändå är den lyckligaste människan. För i drömmen kan allting ske. Men drömmaren kommer förr eller senare vakna upp. Blir han då den olyckligaste?"
Okej, detta är lite av diffusa tankar. Men jag slits lite med om det är nyttigt att dagdrömma - eller bygger man enbart luftslott och skördar besvikelser genom att göra det för mycket?
"Ett barn når aldrig sitt självförverkligande genom att tro på sig själv, utan genom sin tillit till sina föräldrar. Vi når aldrig vårt självförverkligande genom att tro på oss själva, utan genom vår tillit till Gud."
Det handlar om beroende, om att släppa taget, om att tro. Så svårt, men så viktigt.
"Varför äger jag ett hopp som inte lärt sig tro, och en kärlek som inte lärt sig älska?"
Någonstans är detta stoff till en dikt. Men den kanske aldrig blir av - så detta är helt enkelt stoff.
"Den dagen då församlingen inte finns och är till för de som inte är med i församlingen, ja den dagen har församlingen upphört att vara församling."
Jag tror att i själva definitionen av församling finns detta pulserande liv som sträcker sig utåt. Någonting säger mig att församlingar idag alltför mycket är ekon av tidigare epoker, som ljudet av klockorna på dess kyrktornet - det ljuder, men enbart för ett tag. Men jag vet inte hur detta ska förändras, och vad min roll är i det hela.
"Att be är (kan vara) den kristnes ursäkt för att inte praktisera."
Skrev detta i någon sorts frustration att jag så ofta gömmer mig bakom bönerna. Lite som att bönen blir mitt "bekväma" sätt att dra mitt strå till stacken. Jag undrar dock om det inte var ett kors jag skulle bära, inte ett strå...
"Kanske drömmaren ändå är den lyckligaste människan. För i drömmen kan allting ske. Men drömmaren kommer förr eller senare vakna upp. Blir han då den olyckligaste?"
Okej, detta är lite av diffusa tankar. Men jag slits lite med om det är nyttigt att dagdrömma - eller bygger man enbart luftslott och skördar besvikelser genom att göra det för mycket?
"Ett barn når aldrig sitt självförverkligande genom att tro på sig själv, utan genom sin tillit till sina föräldrar. Vi når aldrig vårt självförverkligande genom att tro på oss själva, utan genom vår tillit till Gud."
Det handlar om beroende, om att släppa taget, om att tro. Så svårt, men så viktigt.
"Varför äger jag ett hopp som inte lärt sig tro, och en kärlek som inte lärt sig älska?"
Någonstans är detta stoff till en dikt. Men den kanske aldrig blir av - så detta är helt enkelt stoff.
Att vänta...
"Salig de som inte har sett men ändå tror..."
Med salig menas välsignad och lycklig. Jag undrar ibland vad det är som är saligt med att inte se. Den Gud jag tror på vill inte visa sig, något jag kan tycka är märkligt. Tänk om jag, precis som Mose, kunde få en glimt av Gud, det skulle väl vara saligare? Eller har jag fel?
Jag kan inte hjälpa att jag känner igen mig hos Tomas Tvivlaren. Men hans tvivel fick sina svar. Hans ögon fick skåda det under som uppståndelsen var. Jag önskar att jag hade varit där. Det finns stunder i det kristna livet då jag verkligen behöver få sticka in fingret i spikhålet - för att kunna tro. Samtidigt vet jag att tro är en visshet om det jag ännu ej ser. Att tro är att vänta på det kommande. Men är det saligt att vänta? Kanske det är så att jag färgas av dagens kultur där all form av köande helst vill undslippas.
Fast jag måste vänta på Gud, vad annars ska jag vänta på?
Den väntan får helt enkelt pendla mellan att vara salig och osalig. Och jag kom precis att tänka på att osalig innebär något icke vilande, och då kanske det saliga i att tro utan att se ligger i att man någonstans i väntan finner friden - och vilan. Men även om jag ganska ofta vilar i min tro, kan jag inte hjälpa att titt som tätt be bönen: "Herre, visa dig...".
Med salig menas välsignad och lycklig. Jag undrar ibland vad det är som är saligt med att inte se. Den Gud jag tror på vill inte visa sig, något jag kan tycka är märkligt. Tänk om jag, precis som Mose, kunde få en glimt av Gud, det skulle väl vara saligare? Eller har jag fel?
Jag kan inte hjälpa att jag känner igen mig hos Tomas Tvivlaren. Men hans tvivel fick sina svar. Hans ögon fick skåda det under som uppståndelsen var. Jag önskar att jag hade varit där. Det finns stunder i det kristna livet då jag verkligen behöver få sticka in fingret i spikhålet - för att kunna tro. Samtidigt vet jag att tro är en visshet om det jag ännu ej ser. Att tro är att vänta på det kommande. Men är det saligt att vänta? Kanske det är så att jag färgas av dagens kultur där all form av köande helst vill undslippas.
Fast jag måste vänta på Gud, vad annars ska jag vänta på?
Den väntan får helt enkelt pendla mellan att vara salig och osalig. Och jag kom precis att tänka på att osalig innebär något icke vilande, och då kanske det saliga i att tro utan att se ligger i att man någonstans i väntan finner friden - och vilan. Men även om jag ganska ofta vilar i min tro, kan jag inte hjälpa att titt som tätt be bönen: "Herre, visa dig...".
Dags att döpa sitt barn?
Pojknamn som jag aldrig tänker döpa min son till. Namn som, tro det eller ej, har bärare i vårt avlånga land. Fast en viss charm har namnen dock...
Pumba (1 bärare)
Bauta (1 bärare)
Tutte (1 bärare)
Agamemnon (2 bärare)
Dulf (1 bärare)
Svempa (2 bärare)
Gom (1 bärare)
Bark (4 bärare)
Salamander (3 bärare)
Kopp (2 bärare)
Audi (2 bärare)
Olvar (4 bärare)
Klaus-Günter (1 bärare)
Pap (4 bärare)
Påsen (1 bärare)
Farao (1 bärare)
Urbanus (2 bärare)
Jan-Jan (2 bärare)
Joker (3 bärare)
Koki (1 bärare)
Emu (1 bärare)
MacGyver (1 bärare) - fast jag är frestad...
Kanal (1 bärare)
Einstein (1 bärare)
Udd (3 bärare)
Baloo (12 bärare)
Barbapappa (1 bärare)
Linux (4 bärare)
Adidas (1 bärare)
Ali-Baba (2 bärare)
Mammon (2 bärare)
Zingo (5 bärare)
Fettoh (1 bärare)
Brynjar (20 bärare)
Zorro (15 bärare)
Pop (10 bärare)
Virus (2 bärare)
Pythagoras (1 bärare)
Djingis (5 bärare)
Zoega (5 bärare)
Festus (9 bärare)
Sandal (1 bärare)
Balsam (2 bärare)
Puff (1 bärare)
Piccolo (2 bärare)
Ja, det finns många, många fler. Dessa får räcka för stunden. Du som läser får väl själv lägga till förslag.
Pumba (1 bärare)
Bauta (1 bärare)
Tutte (1 bärare)
Agamemnon (2 bärare)
Dulf (1 bärare)
Svempa (2 bärare)
Gom (1 bärare)
Bark (4 bärare)
Salamander (3 bärare)
Kopp (2 bärare)
Audi (2 bärare)
Olvar (4 bärare)
Klaus-Günter (1 bärare)
Pap (4 bärare)
Påsen (1 bärare)
Farao (1 bärare)
Urbanus (2 bärare)
Jan-Jan (2 bärare)
Joker (3 bärare)
Koki (1 bärare)
Emu (1 bärare)
MacGyver (1 bärare) - fast jag är frestad...
Kanal (1 bärare)
Einstein (1 bärare)
Udd (3 bärare)
Baloo (12 bärare)
Barbapappa (1 bärare)
Linux (4 bärare)
Adidas (1 bärare)
Ali-Baba (2 bärare)
Mammon (2 bärare)
Zingo (5 bärare)
Fettoh (1 bärare)
Brynjar (20 bärare)
Zorro (15 bärare)
Pop (10 bärare)
Virus (2 bärare)
Pythagoras (1 bärare)
Djingis (5 bärare)
Zoega (5 bärare)
Festus (9 bärare)
Sandal (1 bärare)
Balsam (2 bärare)
Puff (1 bärare)
Piccolo (2 bärare)
Ja, det finns många, många fler. Dessa får räcka för stunden. Du som läser får väl själv lägga till förslag.
Gammal (eller tidlös) skåpmat
Hittade en gammal dikt från 07. Fast det är nog en liten annorlunda uppbyggnad för att vara en ditk. Det var lite kul att läsa iaf, och att återigen känna igen sig i sina egna ord.
"Det regnar...
...både utombords och inombords kanske? Men regn, hur segt det upplevs när det faller, betyder näring och grönt gräs vid nästa gryning.
Eller?
Jag får väl hoppas, och det är ibland det ända jag gör.
Varför är det så att det jag vill göra och det jag vet att jag måste göra, är just det jag inte kan göra?
Lätt ångest attackerar mig...
Att vara sig själv är något jag blir när jag ger mig själv, men hur gör jag det?
Söker efter rena motiv till att agera
Jag vill att
Jag önskar att
Att allt vore en aningen enklare
Urvattnade böner
Inlärda begrepp
Robotiska manér
Är det en levande relation?
Sånger som väntar på toner och melodier
Slumret som försöker vakna
Diffust
Luddigt
Vagt
Men något går att skönja
Det var ett tag sedan jag hade min stund av stilla eufori, åtminstone känns det som så. Jag har genom mitt tänkande insett att jag tänker för mycket. Men att tänka kan bli ett beroende. Tankarna kan hindra mig, jag kan fastna i eviga tankar, i teori.
Samtidigt så önskar jag bli kvar där, för tankarna för med sig så mycket gott, jag älskar dom rentav.
Det är tur att jag har bra självdistans.
Fast ibland har jag för mycket distans att jag tappar bort mig själv. Men det är alltid lika givande att finna sig själv i Honom.
Att känna istället för att känna till
Att samtala inte prata
Att lära sig lyssna inte bara höra
Att se inte titta
Men hur lever jag ett sådant liv?
Jag ställer nog för många frågor och uppmärksammar för få svar. Jag flyr ifrån de svar jag redan fått, jag förmår inte att följa dom. Kanske just detta är mitt kors att bära, och med det följa Kristus.
Det regnar fortfarande ute
Inne påbörjas soluppgången
Himlen spricker upp i sina olika färger, doften av regn ligger tät, löven hänger tunga av vattnet, jorden tar in sin näring, och det lilla fröet börjar gro...
Det är skönt att skriva
Det är skönare att tro
Och ibland är det nödvändigt att tvivla
För att kunna tro ännu mer
Dags att logga ut
Nya destinationer väntar
Är det så här det känns att vara kristen?
Fortsätter nog ett tag i så fall..."
Själens dunkla natt
Varför Gud, gör du det så svårt för mig att finna dig?
Du säger att du står vid porten och bultar, men hur ska jag kunna öppna dörren när jag inte hör ditt bultande?
Bultar du verkligen?
Jag kan inte låta bli att undra varför Gud smyger runt obemärkt i vår värld. Ibland kan det tyckas som att han är som barn som tassar förbi föräldrarnas rum, bara för att inte bli upptäckta. Guds närvaro är något jag ständigt skulle vilja vara i, men som jag ständigt verkar få jaga efter. Jag vet att det är jag som är den som gömmer mig vid de flesta tillfällena. Gud ropar efter mig mer än vad jag ropar efter honom. Och det är det som förbryllar mig. Om Gud vill finna mig varför hittar han mig inte? Jag önskar egentligen bara att min förnimmelse över Guds närvaro skulle få vara mer beständig.
Jag försöker skilja mellan känslor och intellekt. Guds närvaro mäts alltför ofta med känslan, sällan med vissheten. Gud upplevs långt borta, vilket inte betyder att han är det. Och jag har, i trots mot mina känslor, förstått att min tros växande får sin näring genom att Gud tonar ner sin märkbara närvaro. Det är bristen på förnimmelsen som gör att jag söker efter Gud. Guds frånvaro får mig att längta efter hans närvaro. Gud lockar mig framåt. Gud lockar mig in i sin närvaro - allt annat lockar mig därifrån. Och i spänningen mellan hans närvaro och frånvaro befinner sig tron.
Och något säger mig att Gud tassar, men inte som barn som vill förbli osedda, utan som en förälder som inte vill väcka sitt barn - men ändå kyssa det godnatt.
Du säger att du står vid porten och bultar, men hur ska jag kunna öppna dörren när jag inte hör ditt bultande?
Bultar du verkligen?
Jag kan inte låta bli att undra varför Gud smyger runt obemärkt i vår värld. Ibland kan det tyckas som att han är som barn som tassar förbi föräldrarnas rum, bara för att inte bli upptäckta. Guds närvaro är något jag ständigt skulle vilja vara i, men som jag ständigt verkar få jaga efter. Jag vet att det är jag som är den som gömmer mig vid de flesta tillfällena. Gud ropar efter mig mer än vad jag ropar efter honom. Och det är det som förbryllar mig. Om Gud vill finna mig varför hittar han mig inte? Jag önskar egentligen bara att min förnimmelse över Guds närvaro skulle få vara mer beständig.
Jag försöker skilja mellan känslor och intellekt. Guds närvaro mäts alltför ofta med känslan, sällan med vissheten. Gud upplevs långt borta, vilket inte betyder att han är det. Och jag har, i trots mot mina känslor, förstått att min tros växande får sin näring genom att Gud tonar ner sin märkbara närvaro. Det är bristen på förnimmelsen som gör att jag söker efter Gud. Guds frånvaro får mig att längta efter hans närvaro. Gud lockar mig framåt. Gud lockar mig in i sin närvaro - allt annat lockar mig därifrån. Och i spänningen mellan hans närvaro och frånvaro befinner sig tron.
Och något säger mig att Gud tassar, men inte som barn som vill förbli osedda, utan som en förälder som inte vill väcka sitt barn - men ändå kyssa det godnatt.
Bön
Det tog ett tag, men nu har jag till sist läst ut Bön av Philip Yancey. Det har inte riktigt lyckats infinna sig den ro jag behöver för att kunna läsa, därav har kapitlena avverkats i en sakta, men regelbunden, takt. Min första bekantskap med Yancey var för ett par år sedan då jag läste hans bok Den Jesus jag aldrig känt, och alltsedan dess har han tillhört mina favoritförfattare. Och en förebild för mitt eget skrivande.
I hans nya bok har Yancey valt att skriva om den centrala, den självklara, den ifrågasatta, den mystiska och den prestationsframkallande bönen. Jag tror vi alla har en relation till bönen. Jag tror vi alla någon gång tagit tid till att be. En del av oss fortsätter med bedjandet, andra väljer att inte ägna det någon mer tid.
När jag läst Yanceys bok så sveps jag med i hans frågeställningar, jag har nämligen själv ställt dom. Varför ska man be till en Gud som är allsmäktig (och kanske allvetande)? Varför uteblir så många bönesvar? Lyssnar någon när jag ber?
När jag väl ägnar tanken till bönen upptäcker jag att det är som Yancey säger: "I teorin är bönen en grundläggande mänsklig handling, en ovärderlig kontakt med universums Gud. I praktiken är bönen ofta en källa till förvirring och frustration." Alltför ofta finns en gnagande känsla av att jag borde be mer, och på samma gång en känsla av att bönen inte ska ske för att jag borde utan för att jag längtar.
C S Lewis hade en bön, som jag så väl känner igen mig i. Den löd: "Må det vara mitt verkliga jag som talar. Må det vara Ditt verkliga Du som jag talar till."
Om bön handlar om en relation till en Gud som bryr sig. Då måste min bön vara rakt igenom ärlig, och den måste nå fram. Till Gud. Men jag tror aldrig min bön kommer sluta vara fylld av tvivel. Men jag tänker fortsätta att be, och jag tänker fortsätta låta bön vara något som växer och utvecklas i mitt liv. Bönen måste få gå från en handling till en livsstil, från en önskelista till ett samtal, från traditionens inlärda ord till hjärtats riktiga mening.
Uteblivna bönesvar, och frågor kring Guds ingripande (eller icke-ingripande) får aldrig bli hinder för bönen. Mer hellre får de bli till viktiga delar i mitt formande av bönen. När ett sätt att prata i en relation inte verkar få gensvar, då kanske man helt enkelt får ta och lära sig ett annat språk, ett annat tonfall, ett annat tillmötesgående. Och bönens språk kommer jag aldrig att kunna flytande. Teresa av Avila sa: "Det viktiga är inte att tänka mycket utan att älska mycket." och Blaise Pascal sa om Guds försyn: "...som jag älskar men inte strävar efter att begripa."
Jag försöker lära mig att älska Gud, och låta bönen bli det språk som utforskar och tonsätter den kärleken. Hjärtat får leda och förståndet får följa med. Någon annan väg ser jag inte.
O nåderike, helige Fader,
ge oss vishet till att förnimma Dig,
klokhet till att förstå Dig,
tålamod till att vänta på Dig,
ögon till att se Dig,
ett hjärta till att tänka på dig,
och ett liv till att förkunna Dig;
genom Jesus Kristus, vår Herre,
genom kraften av hans Ande.
Benedictus av Nursia
I hans nya bok har Yancey valt att skriva om den centrala, den självklara, den ifrågasatta, den mystiska och den prestationsframkallande bönen. Jag tror vi alla har en relation till bönen. Jag tror vi alla någon gång tagit tid till att be. En del av oss fortsätter med bedjandet, andra väljer att inte ägna det någon mer tid.
När jag läst Yanceys bok så sveps jag med i hans frågeställningar, jag har nämligen själv ställt dom. Varför ska man be till en Gud som är allsmäktig (och kanske allvetande)? Varför uteblir så många bönesvar? Lyssnar någon när jag ber?
När jag väl ägnar tanken till bönen upptäcker jag att det är som Yancey säger: "I teorin är bönen en grundläggande mänsklig handling, en ovärderlig kontakt med universums Gud. I praktiken är bönen ofta en källa till förvirring och frustration." Alltför ofta finns en gnagande känsla av att jag borde be mer, och på samma gång en känsla av att bönen inte ska ske för att jag borde utan för att jag längtar.
C S Lewis hade en bön, som jag så väl känner igen mig i. Den löd: "Må det vara mitt verkliga jag som talar. Må det vara Ditt verkliga Du som jag talar till."
Om bön handlar om en relation till en Gud som bryr sig. Då måste min bön vara rakt igenom ärlig, och den måste nå fram. Till Gud. Men jag tror aldrig min bön kommer sluta vara fylld av tvivel. Men jag tänker fortsätta att be, och jag tänker fortsätta låta bön vara något som växer och utvecklas i mitt liv. Bönen måste få gå från en handling till en livsstil, från en önskelista till ett samtal, från traditionens inlärda ord till hjärtats riktiga mening.
Uteblivna bönesvar, och frågor kring Guds ingripande (eller icke-ingripande) får aldrig bli hinder för bönen. Mer hellre får de bli till viktiga delar i mitt formande av bönen. När ett sätt att prata i en relation inte verkar få gensvar, då kanske man helt enkelt får ta och lära sig ett annat språk, ett annat tonfall, ett annat tillmötesgående. Och bönens språk kommer jag aldrig att kunna flytande. Teresa av Avila sa: "Det viktiga är inte att tänka mycket utan att älska mycket." och Blaise Pascal sa om Guds försyn: "...som jag älskar men inte strävar efter att begripa."
Jag försöker lära mig att älska Gud, och låta bönen bli det språk som utforskar och tonsätter den kärleken. Hjärtat får leda och förståndet får följa med. Någon annan väg ser jag inte.
O nåderike, helige Fader,
ge oss vishet till att förnimma Dig,
klokhet till att förstå Dig,
tålamod till att vänta på Dig,
ögon till att se Dig,
ett hjärta till att tänka på dig,
och ett liv till att förkunna Dig;
genom Jesus Kristus, vår Herre,
genom kraften av hans Ande.
Benedictus av Nursia
Hoppfull sorgsenhet
Kärleken är som vinden
Den blåser vart den vill
Som en lätt och behaglig bris
För att enbart vara stilla
Som en storm
Man kastas omkring
Som medvind
Som motvind
Viljan att spänna segel
Men når jag fram?
Stiltjen får mig att fundera
Alla har de ett gemensamt
Oavsett hur
Så kan aldrig vinden fångas...
Den blåser vart den vill
Som en lätt och behaglig bris
För att enbart vara stilla
Som en storm
Man kastas omkring
Som medvind
Som motvind
Viljan att spänna segel
Men når jag fram?
Stiltjen får mig att fundera
Alla har de ett gemensamt
Oavsett hur
Så kan aldrig vinden fångas...
Tiden går fort
Vad snabbt dagarna går, jag hinner knappt skriva ett inlägg innan det har gått en ny vecka.
Den enkla vägen är
att klaga över det livet ger
som är upplevs orättvist
Men livet ger även det goda,
det också lika orättvist
och oförtjänt
När det goda når oss
behöver vi ge tillbaka till livet
Tacksamhet
När vi öppnar dörren för tacksamheten,
öppnar vi dörren för en helt annan värld
Vi kommer se sådant
som vi innan inte såg
Då vill vi inte längre tillbaka
Vi är då inte längre vilsna i livet
Och man letar aldrig efter paradiset
när man redan har funnit det.
Tacksamhet
Den enkla vägen är
att klaga över det livet ger
som är upplevs orättvist
Men livet ger även det goda,
det också lika orättvist
och oförtjänt
När det goda når oss
behöver vi ge tillbaka till livet
Tacksamhet
När vi öppnar dörren för tacksamheten,
öppnar vi dörren för en helt annan värld
Vi kommer se sådant
som vi innan inte såg
Då vill vi inte längre tillbaka
Vi är då inte längre vilsna i livet
Och man letar aldrig efter paradiset
när man redan har funnit det.
Tacksamhet
