The Myth of Religious Violence

Titeln på detta inlägg var också titeln på en föreläsning jag nyligen deltog på. William Cavanaugh var föredragshållaren och talade utifrån synen på att religion är mer benäget att orsaka/framkalla våldshandlingar än andra sekulära ideologier och ismer.
 
Jag tyckte föreläsningen var intressant då den för det första inte på något sätt ville ursäkta det våld som religionen har orsakat, och bör stå till svars för. Själv tycker jag det är en viktigt del av tron att acceptera att det jag använder som grund för ett kärleksbudskap, också är en grund som någon annan kan använda till ett hatbudskap och våld.
Frågan som Cavanaugh ställer, och som även jag instämmer i, är: är religionen funtad på det sättet att den latent innehar förmågan av framkalla våld. Är det religionen som förgiftar människan, eller är det människan som förgiftar religionen?
 
Det som Cavanaugh lyfter fram är svårigheten i att särsklija religiös från sekulär. Dagens samhälle tänker automatiskt att religion och stat är två helt separerade ting,något som dock större delen av mänsklighetens historia inte har gjort, utan snarare tvärtom. Religion, politik, ekonomi och stat har i månt och mycket varit en enhet och en kultur som definierat länder, riken och folk under århundranden.
 
Jag menar inte att kryka och stat ska vara förenade, tror snarare att det är bättre att de är åtskiljda och verkar inom de områden som är deras. Däremot menar jag att religion och stat är svårare att särskilja, därför att religion, eller vad som är religiöst är oerhört svårt att filtrera fram bland allt. Hur vet jag när någon agerar utifrån religiös övertygelse, eller politiskt övertygelse eller ekonomisk motivation??
 
Cavanaugh lyfter fram just denna svårighet och att det religiösa våldet i mycket är en myt. Människor dödar/brukar våld utifrån alla möjliga anledningar och motiv. Våldet är problemet inte religionen, politiken eller kulturen.
 
Sen tycker jag själv att religion (hur man nu egentligen ska deifiniera vad det är) många gånger är ett effektivare medel för att motivera våld. Men jag kan samtidigt inte peka ut vad i en religion eller vilken religion som är effektivast. Och vad är en religion? Sam Harris menar att även den kommunistiska regimen med Stalin skall ses som religiöst våld och inte sekulärt. Och med en sådant vid definition av religion så är det svårt tycker jag att se, att inte hela vårt samhälle kan gå in under definitionen.
 
Utan att kunna göra en rättvist summering så ser jag som det viktigaste att bekämpa orättvisor, våld och våldshandlingar. Kanske inte främst utifrån religiösa och politiska åsikter, utan ifrån en grundläggande syn på människans okränkbara värde.
 
Men har det värdet kommit till genom religion, politik eller kultur? Eller kanske allt hör ihop på något sätt??

Lite av en bokrecension

Har precis avslutat läsningen av en intressant bok. Come Let Us Reason - New Essays in Christian Apologetics av Paul Copan och William Lane Craig, men också en hel del andra skribenter när det är en sammanställning av essäer.
 
Jag vet att min läsning av denna bokart brukar kritiseras av mina meningsmotståndare. Och jag har inga större problem med det förutom att jag ibland slås av skälen till kritiken.
Det här är en bok som ställer en del viktiga frågor - oavsett var man nu själv befinner sig i för ståndpunkt i dess frågor. Jag kan själv tycka att om det finns ett genuint intresse i att finna svar (vilket jag ibland betvivlar finns, då en del hävdar att de redan har svaren) så är detta en bok som kan lägga vissa pusselbitar på plats. Skapa lite mer förståelse, om man nu önskar det.
 
Jag fortsätter dock att ha kvar en hel del av frågorna. Mitt pussel är inte alls färdiglagt. Men en hel del nya perspektiv fick jag via boken till att tolka det jag redan har lagt.
 
Den svåraste frågeställning jag går och bär på är, den kanske klassiska, frågan om hur ska man förstå texterna i Gamla Testamentet där Gud beter sig som en tok? Denna bok gav intressanta inlägg i förståelsen av dessa texter,, framförallt beskrivningarna av forskning kring Josua och dess relation till Domarboken och Moseböckerna och 1-2 kungaböckerna.
Dessa perspektiv tog inte bort min förundran över texterna, men de gav mig en förståelse för en helhet som jag innan inte hade sett i texterna.
 
Lägligt nog fick jag en länk skickad till mig via bloggen där ett par presenterar dessa texter på ett, i mitt tycke, ganska humoristiskt vis. Gud framställs som massmördare nr.1 i historien. Har sett videon förut, och jag tycker den ställer rätt frågor och lyfter något som är en svår del av den krista och judiska historien.
 
Det jag dock har invändingar emot är följande.
a) Det finns kritiker som menar att kristna vill läsa bibeln bokstavligt och detta är ju löjligt. Men är inte det just precis vad dessa kritiker själva gör när de rakt av plockar siffror ur texterna och väljer att tolka dom därefter?
Hur bokstavstroende får man vara som kritiker?
 
b) Om de brutala texterna i Bibeln är grundläggande för gudskritik, varför kan inte de "älskvärda" texterna vara tillräcklig grund för en bejakande gudssyn? För egen del tror jag inte något av dessa alternativ är korrekt, utan jag tycker mig se att dessa pekar mot att det finns en helhet som måste tolkas - inte enbart dess delar.
Jag själv upplever att bibelkritiker missar detta ibland, och kristna likaså. Båda lägrena sätter skygglappar på sig själv för att inte se det dom inte vill se.
 
Det finns nog mer att säga om dessa frågor. Jag är som sagt inte alls färdig i mina funderingar. Men, jag tycker mig se att dialogen via internet inte blir mindre hetsk - från alla sidor som representerar olika åsikter. Detta tycker jag är tråkigt, för jag tror att det finns mycket att lära av varandra även om vi startar våra argument, slutsatser och så vidare utifrån olika utgångspunkter.
 
Det kanske är så att vi brottas med samma frågor, men från olika håll. Min undrar är om det går att mötas i den brottningskampen?

Leva med det oförklariga

På morgonen läste jag en text av Tomas Sjödin, och jag slogs av hur vackert han skriver. Det blev ett sådant tillfälle där jag avundas att det inte var jag, utan någon annan, som lyckades få till formuleringen jag själv sökt efter.
Sen inser jag att det är enbart att ta emot det vackra som en gåva, och låta orden sjunka in och bli till mening.
 
Sjödin slår an en ton av en melodi jag själv gått och nynnat på. En melodi i moll. En melodi om Guds frånvaro.
Närmar er Gud och Gud skall närma sig er är en välciterad vers som jag antar ska ingjuta hopp. Hos mig ingjuter den alltför oftast minnena av det grusade hoppet. Gud verkar inte alls närma sig. Gud verkar inte ens ha reagerat från sin slummer.
 
Så känns det. Så bränns det.
 
Det är då jag tvingas acceptera närvaron av det oförklariga i livet med gudstro.
Ibland är jag frestad att stämma in i ateistens förklaring varför det inte händer något - Gud finns ju inte! Den slutsatsen kan upplevas som ett balsam för min själ, som ett utväg bort ifrån alla tvivel. Men jag stämmer aldrig in, utan jag förblir tyst och betraktar. Jag betrakar allt som pekar mot att Gud aldrig ens varit i närheten, och så samtidigt betraktar jag allt det som pekar mot att Gud måste sannerligen vara mitt i allting. Då slås jag inte bara av tvivlens kraft utan av oförklarighetens kraft. Detta kraftfält som innesluter mig i en sfär där jag inte kan gömma mig för det oförklariga, därför att varje plats jag väljer att utgå ifrån belyser något samtidigt som något lämnas i dunklet - i det oförklariga.
 
Hur konstigt det än kan låta så är det i denna spänning som jag ständigt återupptäcker min frihet genom att acceptera att livet alltid kommer rymma det oförklariga. Jag blir då fri ifrån att försöka förstå allt, och fri till att leva i det jag valt att omfamna - nämligen tron på Gud.
 
Och det som är dårskap för världen blir till den djupaste visheten för mig.

Liv med karaktär

Jag brottas med mig själv.
 
Jag kan inte gömma mig för mig själv. Om jag så än ville det. Jag är jag - med allt vad det innebär. Nu ligger det till som så att det finns bitar av mitt jag som jag skulle vilja önska försvann. Och det är där brottningen tar vid.
Det är väldigt lätt att se upp till människor med goda talanger - eller många (för alla har vi någon). Det är väldigt lätt att ge dom människorna ett större utrymme än andra. Kanske vi gör detta för att deras verksamhet mycket snabbare ger resultat. Men jag ställer mig frågan om det i långa loppet inte är så att detta hindrar att det vi verkligen vill se ska kunna äga rum.
 
Vad har detta med min brottningskamp att göra?
Jo, jag inser att jag lägger ner mer tid på att få syssla med sådant som jag har talang i (och jag får utrymmet), än att bygga upp den karaktär som skulle kunna bära talangerna men större resultat som följd. Jag gillar min personlighet, men jag har svårt för min karaktär. Den liksom finns där som ett hinder för allting annat. Jag snubblar på den i mina försök att hitta rätt - och så landar jag fel.
 
Finns det något mer värdefullt än att värna om sin karaktär?
Jag tror kampen om karaktären är en av de viktigaste kamper vi har att utkämpa. Den avgör så mycket.
För att blanda in det "religiösa" perspektivet så tror jag att en stark karaktär inte innebär mer av mig själv och mindre av Gud, utan istället mer av Gud genom att mer av mig kan förmedla det gudomliga. Detta tror jag är hemligheten av helgelsen. Att avskilja inte för att förkasta, utan för att förmedla någonting annat som annars hade förblivit dolt.
 
Min egen bön är att jag ska kunna ha en ödmjukhet stor nog för att äran ska tillfalla Gud och inte mig, att jag inte ska försumma de tillfällen som jag har att arbeta på min karaktär (vilket i sig är tecken på en stark karaktär) och att jag ska få insikt över det som borde förändras.
 
Jag tror att jag behöver leva ett sådant liv för att kunna i mitt arbete med ungdomar förmedla den Gud som jag tror på, och på så sätt se deras liv förändras, bli helare, bli heligare, bli mer.

Den teologiska djungeln

Nystart (nummer 10...) för bloggen!
 
Jag har den senaste månaden installerat mig i ny stad, nytt landskap, ny bekantskapskrets och nya förutsättningar för framtiden. Det har varit en givande tid. Jag finner en tjusning i att packa ned, för att sedan packa upp. Den processen får mig att upptäcka nya saker bland mina gamla saker. Framförallt i bokhyllan. "Hade jag den boken hemma", "Varför har jag inte läst den här!" - sådana små uttryck och monologer har jag fört med mig själv på sistone.
Det har medföljt att jag hamnar i en liten intensivare period av läsning (att jag också har kurslitteratur har sin beskärda del av orsaken också), vilket jag mår gott av. Jag har försökt att bredda mig lite. Det har inte enbart blivit djuplodande böcker. Men återigen har jag ägnat en del tid åt internet, bloggar och forum, för att scanna av det teoligiska klimatet. Varför gör det när jag vet att jag bara blir trött. Inte trött på teologi i första hand, utan på teologer - proffsen och amatörerna, och deras "teologier".
 
När jag börjar skrapa på ytan så öppnar sig en djungel av olika åsikter (som hävdas vara sanningar) och tolkningar (som hävdas vara lika sanna). En djungel kan ibland upplevas som ett himmelrike - där varje vrå kan vara skäl till spännande och nya upptäckter. För mig ter sig den teologiska djungeln sig att ibland, tyvärr, vara ett helvete - där ingen försöker vara sams och där inga tydliga vägar till svar går att finna.
Jag vet att en jakt på det fullständiga svaret enbart är fruktlöst och bara kommer leda till ett ändlöst grubbleri. Det kommer alltid att finnas tider för frågor, men den största delen av tiden tror jag behöver läggas på att leva utifrån de svar man hittintills har funnit. Alltför att tro - lära - liv ska leva med varandra och inte åtskiljda.
 
Jag söker efter en plats där mångfalden inte är en börda, utan en efterlängtad medföljare på vägen. Jag önskar äga sanningen på samma gång som jag äger öppenheten för sanningen att kunna expandera. Tyvärr finner jag det svårt när klimatet idag å ena sidan har svårt för att acceptera företeelsen att någon "har sanningsanspråk", och å andra sidan därför att många dialoger verkar ha sin utgångspunkt i att fördumma den andres intellekt istället för att bevisa sitt eget. Viljan att lära är oftast mindre än viljan att lära ut. Och ödmjukhet förvandlas mer och mer till en dygd i det förgågna.
 
Och medans dispyterna fortgår riktas kraften till de många orden, istället för till de många handlingarna. Men det är väl ändå de få orden som har förändrat världen och kan göra det igen?

Moral

Jag vill inte lägga ned bloggen, för ibland dyker det upp något som jag vill skriva om. Men jag grämer mig över att jag tar mig så lite tid till att skriva.

Satt i bilen i helgen och funderade på om det finns en absolut moral. När jag diskuterat moral med alla möjliga människor så inser jag ganska fort att det är omöjligt att inte hamna i de gråa zonerna. Det finns alltid ett undantag som liksom försätter den där självklara morala vägen i en situation där den inte blir en väg utan ett hinder.
Och så tänker jag: moral måste vara relativt i och med att det inte går att fastställa några morala absoluter.

Men samtidigt så håller jag för sant att en absolut moral existerar, att det finns en moral som är absolut gällande i alla lägen. Och det gör jag därför att jag tror på en moraliskt existerande Gud, och en Gud som till sitt väsen är måttstocken för all moral.

Det jag ser som en möjlig "lösning" för att kunna tala om ett absolut moralvärde och samtidigt acceptera en verklighet med gråzoner är att göra moralen hierarisk. Med det menar jag att moral är inte enbart ett utgångsläge i en given situation utan att flera moraliska värden är inblandade i ett moraliskt val.

Och dessa moraliska värden är inte jämlika tänker jag, utan de bygger på och utifrån varandra och är på så sätt flexibla. Ett värde måste ibland gå åt sidan för ett annat värde väger tyngre, och bär också upp mer.

På något sätt ser jag mig plocka ner moralen i små beståndsdelar, där alla delar hör samman och vävs ihop men att delarna är starka eller svaga. Skillnaden mellan Gud och oss är att summan av Guds moraliska beståndsdelar är vad som utgör den absoluta moralen - vilken endast kan vara absolut i att den också kontinuerligt blir praktiskt utförd - och med det menar jag att Gud ständigt gör absolut moraliskt korrekta handlingar, men även den moralen är hierariskt uppbyggd.

Vet inte om detta gör någon klok, om ens mig själv. Men för mig är det en bra tanke att ha med sig när man tex samtalar om frågor såsom alkohol, krigsvåld, skilsmässor och andra kanske "känsliga" frågor som för det mesta leverar gråzoner där inget moralisk konsensus kan uppnås.

Men jag tror att denna omöjlighet att nå konsensus inte behöver göra moralen relativ, utan pekar mer mot en absolut moral som är hierariskt uppbyggd av "starka" och "svaga" moraliska beståndsdelar.

Så. Gör nu vad ni vill med denna utläggning!


Att invänta Något

När jag går och lägger mig på kvällen så vill jag somna glad, glad över att dagen som gått levts i full potential, och om inte det ändå levt utan att syssla med sådant som är önödigt.

Det är inte varje kväll som jag somnar på det viset.
Eller vaknar med det målet.

Idag vaknade jag och undrade varför det är så svårt att leva ut de ideal jag har inom sig? Eller för att vända på bilden - varför det är så oerhört lätt att leva ut dom ideal jag inte vill ha något att göra med?

Det är en svår balansgång mellan att kunna se det goda som väntar, och samtidigt hantera det onda som hindrar. Ja, jag vill kalla det "det onda", inte för att ge det en spirituell innebörd eller blåsa upp allt till att vara en strid mellan gott och ont. Nej, jag kallar det för "det onda" därför att jag upplever det som så, som om det inte vill mig väl.

Denna dag är ett nytt försök av att lyckas.

Att lyckas med att nå fram. Till Något.

Det goda livet väntar

När jag inte har mycket för mig brukar jag ibland ställa mig frågor såsom: vad är tid och är tid något värdefullt? vad handlar det om att vara människa? hur lever man äkta?
Ibland vill de enkelt formulerade kristna svaren poppa upp i mitt huvud. Liksom påminna mig om den kristna traditionen som jag växt upp. Jag vill inte se åt det hållet. Inte för att svaren nödvändigtvis är felaktiga, utan för att dom så enkelt gör allting så svårt.

Den kristna världsbilden, som på något vis skapar en ram vari mina tidigare frågor i början av detta inlägg kan få sig sina svar, kan ibland göra att det liv man vill leva i glädje blir ett liv i skuld. Jag drömmer om att vara nihilist, eller renodlad egoist, det skulle göra allting så enkelt. Tänker jag ett litet tag. Tills jag tänker ett steg till.

Plötsligt skulle jag ju inte längre ha några större värden att leva efter. Det där med ovillkorlig kärlek. Att glädjas av det lilla, av den omtänksamma livsstilen. Allt det där skulle ju försvinna. För när ingenting är något värt, och när endast jaget är det centrala, ja då blir allt egentligen just ingenting.

Kanske det inte är skuld jag känner, utan den där positiva anden av rannsakan. Som inte vill lära mig att jag har fel i allt, utan enbart lära mig att det goda livet går att leva. Om jag är beredd att kämpa. Det svåra är att i en kamp, en kamp där man ser sin otillräcklighet och sin potential på samma gång, inte bli orörlig av sina tillkortakommanden. Skulden kan få svepa förbi med sin närvaro. Men aldrig borra ner sig i min identitet.

Då har jag förlorat.


Birro i blåsväder

Senaste tiden har nog de flesta läst Birros krönikor, eller om krönikor. Han är ett känt namn i dagens mediabrus. Kanske inte helt oväntat?

Jag tänker inte försvara allt det Marcus Birro skriver, vare sig det är om religion, politik eller fotboll. Däremot undrar jag om inte "fallet Birro" för fram en hel del i ljuset som alltför länge slumrat i mörkret. Birro, som person, kanske blir den en martyr som banar väg för något nytt?

Birro skriver nog inte enbart för att lätta på hjärtat och dela med sig av sitt perspektiv av tro och sin historia dit han nu befinner sig. Han skriver nog också för att provocera. Vinkla, inte för att säga sanningen, utan för att hoppas kunna nyansera fram en sanning som är värd att begrunda och bygga utifrån.

Vad belyser det som sker kring Birro?

a) Det blir tydligt att det sekulära Sverige inte är så sekulärt som man kan tro. Religionen (för att ta det som kanske främst sekluariseringen berör) är inte något som mer och mer försvinner in i historien utan också livligt vill inta framtiden.

b) Den ateistiska livsåskådningen är långt ifrån så självklar och befriande som kanske vill framställas, främst ifrån den ny-ateistiska fåran.

c) Kristna i vårt land avslöjas som i många fall oerhört ogenomtänkta, och reagerar snarare en resonerar. I samklang med detta ser vi också hur många dock är genomtänkta och beredda att föra dialog - inte bara en argumentation.

d) Tolerans verkar vara ett ord som få vet vad det betyder. Svenskens rätta ansikte syns på kommentarsfälten sida upp och sida ner på vårt kära internet. Där ser vi hur enkelt det är att "kasta skit" och vräka ur sig sådant som få skulle våga säga ansikte mot ansikte.

Och jag tror det är den sista punkten som jag själv mest reagerar på. Vi behöver i Sverige, verkar det som, inte först och främst lära oss sanningen om religionen, ateismen, politiken eller vad det nu än är, utan vi behöver återigen lära oss att starta all dialog, samtal, diskussion osv. med det tydliga motivet kärlek & respekt. Och lägg där till en god knippe självinsikt och självdistans.

Vi behöver befrielse i vårt land. Befrielse från oss själva.

Fira jul med Chuck Norris - Lucka 23

"There is no chin behind Chuck Norris beard. There is only another fist"

Imorgon kära bloggläsare så är det slutet på all väntan. Men också slutet för julfirandet med Chuck Norris.

Jag ska ägna denna dag till kvalitétstid med LN och sen förbereda julotta och kanske klä en gran. Det ser jag fram emot!

Dagens animerade kortfilm


Dagens visdomsord
"The honest poor can sometimes forget poverty. The honest rich can never forget it" - G.K. Chesterton

Fira jul med Chuck Norris - Lucka 21

n "There are no steroids in baseball, only players Chuck Norris has breathed on"

Idag är det den 21!

Dagens animerade kortfilm



Dagens visdomsord
"If a thing is worth doing, it is worth doing badly" - G.K. Chesterton


Guds ord

Vad än titeln antyder så är detta inlägg enbart mina egna ord och inte Guds. Däremot kommer mina egna ord att denna gång beröra tankar jag har kring Bibeln och "påståendet" att den är Guds ord, och hur detta tolkas (och misstolkas) i samtalet om tro.

Förra veckan hörde jag det igen.
Någon som sa följande: "Jesus nämns ingen annanstans än i Bibeln".

Jag tänker inte bevisa motsatsen, utan mer belysa något som jag kom att tänka på när jag hörde påståendet. Även om det nu vore så att gestalten Jesus enbart benämns i Bibeln, varför skulle det vara uppseendeväckande?

Jag tror att Bibeln som källa oftast redan innan den nämns har tagit bort från ekvationen då den som bekant är en helig skrift ansedd att vara Guds ord. Punkt.

Det är som om Bibeln läses endast på ett sätt - som en religiös skrift, där de som tror läser den som Guds ord, och de som inte tror som religiös propaganda.
Vi verkar ha glömt bort att Bibeln är så mycket mer. Varför kan vi inte läsa den som poesi, där den skrivits för att vara poesi? Varför läser vi den inte som biografi/historia när den skrivit i det syftet?

Jag tror inte att Bibeln är, per definition, skriven av Gud.
Jag tror Bibeln är skriven och sammansatt av människor.

Jag tror också att Bibeln är inspirerad av Gud.
Precis som jag tror att Gud även idag kan inspirera människor till att skriva, måla, sjunga etc.

Jag tror också att Gud funnits med i sammansättningen av Bibeln (och jag tänker inte ägna detta inlägg åt att studera hur Bibeln rent historiskt blev Bibeln).

Problemet, som jag ser, är när termen "Guds ord" missbrukas eller snarare "överbrukas", om man nu kan säga så. För att illustrera, och även komprimera inlägget lite: När jag säger mig tro på Bibeln som Guds ord får jag ofta gensvaret "så du tror att allt i Bibeln är sant?".

Jag förstår precis hur de menar, de som gensvarar, men jag tror också att hela konceptet Bibeln som Guds ord blivit misstolkat. Allt tenderar att bli så svartvitt. Man ska tro antingen eller.

Psaltaren består av dikt och prosa. Det gör även Tomas Tranströmers böcker. Om jag säger mig tro att hans böcker är Tomas Tranströmers ord, brukar jag inte få gensvaret - "så du tror att allt i dom är sant!". Det vore ju bra korkat, i och med att poesi inte handlar om att vara bokstavliga sanningar.
Varför läser vi då (eller tror) att Bibelns poesi ska vara det?

Eller om jag läser på om Isaac Newtons skrifter, inte blir jag ställd mot väggen och utfrågad om jag tror att allt det han skrivit är sant, bara för att jag vidhåller att allt han skrivit är hans egna ord. Det mesta av Newtons skrifter är sant, medans en del är sanningar som kräver en viss modifiering. Av den enkla anledningen att man måste förstå det Newton skrev i kontext med när han skrev det.
Varför kan vi inte läsa det Bibeln lär ut i ljuset av kultur, kontext och språk? Måste vi gå i fällan och stånga oss blodiga med att försöka förstå hur vi ska tillämpa saker och ting bokstavligt. Eller ställa kristna mot väggen och kräva att om de tror på Bibeln så måste det innebära att de tar den bokstavligt.

Bibeln är poesi
Bibeln är allegori
Bibeln är hyberbolism
Bibeln är släkttavlor
Bibeln är ordspråk och visdom
Bibeln är historieskildringar
Bibeln är filosofi och undervisning
Bibeln är uppenbarelse

Att Bibeln därutöver är Guds ord är något som jag tror måste förstås i kontexten av allt det tidigare nämnda som Bibeln är. Att läsa Bibeln tror jag behöver göras genom att först förstå vad man läser. Detta kanske en del kristna tolkar som att jag förminskar Bibelns gudomlighet (eller inte tror på den), och en del icke-kristna kanske tolkar detta som mina försök att slingra mig ifrån det problematiska i att hålla Bibeln såsom gudomlig.

Själv anser jag endast att detta gör Bibeln till mer dynamisk, då denna bibelsyn är mer verklighetstrogen i att den inte är svartvit - precis såsom livet inte är svartvitt. Den blir mer dynamisk då det mänskliga och det gudomliga (om det finns) samverkar, och där det heliga inte ligger i statiska religiösa teser utan i en berättelse som tar sin plats i den värld vi lever i. En berättelse fylld av människor, och om man väljer att tro på det, även fylld av en Gud som gör sig hörd.


Konsten att fråga efter svar

Jag har haft en mycket angenäm resa till Skottland tillsammans med den än mera angenäma Ellen, och är nu hemma i kära Svea rike igen. Resan gav mig inte enbart Haggis och män i kilt utan även intressanta samtal om både stora och små frågor. Dessa samtal fick mig självklart att tänka till, och här är några av de tankarna:

Som bekant har vi alla frågor om livet, och åsikter om vad svaren på dessa frågor är. Vi tycker och tänker inte alltid lika, vilket oftast är en mycket god orsak till varför dåliga svar blir avslöjade och bra svar blir förbättrade. Själv tycker jag det är intressant att försöka sortera och förstå vad som är vad i frågorna och svarens värld, och det gör jag därför jag tror vi ibland rör ihop saker och ting i onödan.

Jag kanske har skrivit om detta innan, men må det så vara jag skriver i så fall om det igen. Jag tänker mig att olika frågor har olika värde när det kommer till att ge svar. Alla frågor har samma värde när det kommer till att bli ställda, dvs det finns inga dumma frågor. Men jag tycker det vore dumdristigt att därmed se alla frågor som lika värdefulla när det kommer till dess förmåga att ge oss svar och förklaringar.

Jag skulle vilja föreslå att det finns en, vad jag vill kalla för, frågehierarki. I denna hierarki fungerar det så att i den givna kontexten står frågorna för olika sorters tyngd när det kommer till att nå en slutsats om sanningen. Frågor kan bära andra frågor. Jag menar att genom att få svaret på en fråga, kan du samtidigt få svaren på tio andra (eller också eliminera nödvändigheten av att ställa andra frågor).

t.ex.
1. Dricker Adam endast kaffe på morgonen?
2. Dricker Adam något på morgonen?
3. Dricker Adam endast te på morgonen?

Alla dessa frågor är relevanta om vi sätter in dom i kontexten att vi vill få reda på om vad jag dricker på morgonen. Om jag får ett svar "ja" på första frågan så har jag också fått svar på andra frågan, och eliminerat nödvändigheten att ens ställa den tredje. Dvs, olika frågor för olika tyngd med sig.

Detta tror jag är viktigt att applicera när det kommer till frågor om tro och om Guds existens. Min lilla testmodell här innan är tyvärr alltför enkel för att rakt av ställa upp en liknande när det rör större frågor, men jag hoppas ni förstår tanken jag vill förmedla.
Det jag skulle önska är att vi i debatten/samtalet om Gud och tro tar oss tid att se vilken frågehierarki som råder, för att inte dra fel slutsatser. Det finns primära och sekundära (och tertiära osv.) frågor och faran är att vi ibland låter de sekundära frågorna dra slutsatser om de primära, istället för att låta det ske vice versa. Och att vi gör det tror jag beror lite på en annan bit som jag nu vill säga någonting om:

Jag vill lyfta fram 3 olika vägar att komma fram till svar igenom. De är
1. Den intellektuella vägen
2. Den emotionella vägen
3. Den empiriska vägen (att genom erfarenheter komma fram till något)

Jag tror vi många gånger låter den emotionella vägen ta ledningen, och styra de andra. Detta tror jag är ett problem då jag tror de flesta av de "foundantional questions" (de frågor som bär andra frågor) är intellektuella och inte emotionella. Jag tror att det som är emotionellt och empiriskt alltid går att reducera ner till det intellektuella, eller på ett annat sätt uttryckt: det emotionella och empiriska måste tolkas/översättas så att det går att "förstå" med intellektet.
Men det intellektuella är inte självständigt. Utan känslorna och erfarenheterna hade intellektet famnat i mörkret. Intellektet behöver de andra för att finna bekräftelse, för där känslor och erfarenheter helt uteblir står intellekten med endast ord - och sanningen är mer än ord.

Nu ska inte detta inlägg bli för mycket, men jag har en del tankar om olika ståndpunkter man kan ha inför dessa frågor, och hur dessa är förnuftiga eller oförnuftiga. Jag får försöka dela dom tankarna i ett senare inlägg.

Vill till sist bara förbereda er att min bloggjulkalender börjar den 1 december i sedvanlig ordning!

Ett musik tips också till er alla: God Fallen Silent av Edguy, bra låt och intressant text

Cheers!
http://www.youtube.com/watch?v=ahXcHd5L2T0 


Jag kanske har tomtar på loftet

Jag får ofta höra att jag är kristen av den "enkla" anledningen att jag har kristna föräldrar (som således är kristna för att de i sin tur har kristna föräldrar...). Jag är helt enkelt upplärd att tro som jag gör. Vill man sätta en hårdare etikett på det hela kan man kalla mig för indoktrinerad.

Det känns skönt att alla icke-kristna verkar vara så säkra på vad jag tror på och varför.

De icke-kristna (och icke-indoktrinerade) ser nog sig själva som de bästa av teologer. Precis som åskådarna på läktaren beter sig som om de vet bäst hur matchen borde ha spelats.

Varför är det så att jag måste försvara och rättfärdiga min tro, varför måste jag bevisa rationaliteten i min tro, och varför är det något exklusivt för de religiösa men inte för de icke-religiösa?

Det hänger lite frustration i luften.
En trötthet på att få sin tro förklarad som humbug, genom att använda en humbugargumentation.

Samtidigt vidhåller jag en stor förståelse för all skepticism gentemot den religiösa tron. Därför att kastar men ett snabbt öga på den är det svårt att inte slås av dess irrationalitet och gyttja av interna strider och välformulerade trossatser (som många gånger nog enbart är välpolerat skitsnack).

Jag vill lyfta fram några saker för att kunna lägga en grund för förståelse.

1. Myten av neutralitet
Hur kan en troende (troende får vara synonymt med religiös tro i fortsättningen av detta inlägg) familj vara mer indoktrinerande för barnen än en ateistisk (synonymt med icke-religiös i forts.) familj? Bygger inte denna syn på en tro på att det ateistiska är mer neutralt än det religiösa? Med vilka grunder kan vi säga att det är så?
Själv tror jag att de religiösa idealen och vanorna enklare går att härleda och fästa till ett ursprung, medans det ateistiska mer ses som frånvaro av religiositet än närvaro av någonting annat.
Detta leder mig till:

2. De osynliga dogmerna
Är religion mer dogmatisk än ateism? Vid första anblicken är jag beredd att hålla med om det. Religiöst beteende kan vara orsakat av dogmer som "tvingas" på individen. Ateismen är inte lika påfallande dogmatisk. Men ändå endå...
Jag som kristen får ofta förklara varför jag tror som jag gör, medans ateisten som ber om förklaringen sällan själv ger någon förklaring till sin tro eller sina vanor. Jag måste påvisa en rationell grund till varför jag ber, men en ateist behöver inte visa rationella anledningar till sina sätt att leva.
Jag tror att det icke-religiösa lika väl som det religiösa behöver rationella grunder att stå på. Vilket för vidare mig till en annan tanke:

3. Synen på rationalitet
Att något är rationellt (förnuftigt) att tro på har väldigt lite, om något, att göra med vad man tror på. Det rationella går att finna i varför man tror som man gör. Detta innebär att både ateisten och den troende måste ge skäl för varför man tror som man gör. Påståendet "jag tror på Gud" är neutralt när det kommer till rationalitet därför att påståendet inte kan påvisa vare sig något förnuftigt eller oförnuftigt. Först när man lägger ett varför avslöjas om tron är rationell eller inte. "Jag tror på X, därför att..." eller "Jag tror inte på X, därför att...".
Och detta om förnuft för mina tankar till nästa steg:

4. De historiska intellekten
Historien är fylld av människor som tänkt, filosoferat, funderat, vridit och vänt på allt möjligt. Högt ansedda tänkare har fyllt hyllmeter av bokhyllor med literattur. Lägga till detta kan man också göra alla de högt ansedda som aldrig skrivit en rad, men som i det vardagliga visade prov på förnuft och övertygelse.
Bland alla dessa förnuftiga människor kan vi hitta både troende och ateister. Detta tänker jag innebär att vi behöver förstå att frågan om tro inte är så svartvit att man kan sätta förnuftet på den ena sidan och oförnuftet på den andra. I så fall hade historien vittnat om något annat.

En sista punkt innan detta inlägg blir för långt...

5. Att finna början
Visst är det enkelt att mena att en troende är troende enbart för det familiära arvet. Men logiken i ett sådant resonemang är väldigt kortsiktigt. Nog för att det i många fall kan stämma och representera sanningen, men någonstans i denna kedja av religiös orsak och verkan måste ju allting har startat.
För att hålla sig till den kristna tron:
Jag måhända är kristen för mina föräldrar är det, och dom för att deras var det... osv. Men hur förklarar det varför någon blev kristen från första början? Dessa judar som år 30 tvärt vände håll och började tro på Kristus, varför gjorde dom det? Och hur förklarar vi människor som idag blir kristna och växt upp i starkt ateistiska hem?

Tro (och även ateism) kan vi inte förenkla genom att enbart mena att det är ett sociologiskt arv. För min del är det komplexa som tro, religion, livsåskådning och allt annat påvisar inte ett skäl till att försöka vara svartvit och kategorisera människor, utan det innebär att leva i gråzoner där det gråa tvingar mig till ödmjukhet, respekt och ett genuint intresse att försöka förstå varför vi tror som vi gör.

Jag kanske tror på en massa humbug.
Det kanske ateisten också gör.

Det kanske vi alla gör.


Godhetens utrymme

Även om omvärlden kanske inte vittnar om det så tror jag ändå att alla människor djupt inom sig vill vara goda. Godheten är någonting som vi längtar efter att få möta och att få ge.

Vardagen bevisar dock gång på gång att vi misslyckas (och således också bemöts av andras misslyckanden). Vi vill, men vi förmår inte. Vi tycks famla i våra försök att leva upp till de goda ideal vi ser skulle kunna vara verkliga.

Och någonstans på vägen accepterar vi detta med en viss resignation. Vi upphör försöka, vi blir neutrala och kanske i längden apatiska.

Jag önskar att varje dag vore en dag då jag kunde leva ut godhet gentemot andra och mig själv. Men jag vet också att de flesta dagar fylls av allt annat än det aktiva goda livet.
Tendensen jag då ser är att jag flyttar fokus. Från att förstå att det är jag som har ansvaret så börjar jag skylla på omständigheter. Godheten blir något jag gärna befattar mig med, men endast när de rätta förutsättningarna finns. Jag förväntar mig att livet ska bereda plats för godheten.

Men det goda fungerar inte så. Godheten är något jag som människa måste arbeta mig fram till. Jag måste skapa mig det utrymme som jag vill ha. Omständigheterna kommer alltid vilja kväva min förmåga att göra gott. Det bästa sättet att förändra det är att ta spjärn och bestämma sig att inte ge upp kampen för att visa godhet.

Det är inte enkelt.

Det är skitsvårt.

Det är kamp.

Min kraft är att jag tror världen mår bra av att jag försöker.

Hela vägen.

Delar av brustenheten

Världen är bruten.
Det måste finnas en orsak.

När jag tänker efter (åtminstone lite granna) återkommer ordet relationer till mig.

Finns det något som våra liv kretsar kring så är det relationer. Vi har relationer. Vi skapar relationer. Vi lämnar relationer. Vi tänker på relationer. Vi drömmer om relationer. Vi ÄR relationer.
Relationer är det centralaste vi har i livet. Och relationer är det som ger oss den allra största glädjen. 

När de fungerar.

Baksidan av relationer är att när det smyger sig in sådant som inte gagnar dom så kommer de ge oss sår. Ibland djupare sår än vad vi kunnat ana. Den största glädjens källa kan också vara den djupaste sorgens källa.

Men inte en sekund att vi tänker överge vårt behov av relationer. Däremot, tyvärr, väljer vi att ständigt jaga nya istället för att läka det som gått snett.

Jag kan spåra så mycket elände till olika typer av relationsproblem. Det är pappor och mammor som misslyckats (och som i sin tur har föräldrar som misslyckats), det är vänner som svikit, det är främlingar som varit fientliga, det är heliga löften som brutits och det är det ena efter det andra som har gått fel.

HUR??  
Hur kan vi förändra all denna brustenhet som vi vadar fram i till att bli helt igen?

När är någon beredd att ta första steget. Bryta linjen. Göra det som inte är normalt. Älska den ovärde, den som kanske inte älskar tillbaks. Ha modet att säga: nu får det vara nog!

Det enda som kan läka en värld som är bruten är en kärlek som ser vad den världen kan komma att bli. En kärlek som älskar allt och alla i den världen. Trots olikheterna. Kanske t o m pga dom.

Jag skulle önska att jag hade lite mer av den typen av kärlek.

Då kanske jag skulle förmå göra lite mer.

För att allt ska bli bra igen.

Alltför luddiga tankar som jag ändå väljer att skriva...

Måste man tro på en gud för att vara religiös?

Kan humanism vara dogmatisk?

Jag har själv växt upp inom frikyrkan och på det sättet "ärvt" en hel del religiösa attribut, seder och vanor. Dessa kan i många fall visa sig vara existensberättigande enbart genom tradition, och skulle vid närmare rannsakan kanske elimineras - dvs de fyller ingen större funktion för livet.
Samtidigt verkar traditioner med religiösa motiv och grunder bli stämplade som ickerationella av just anledningen att de har religiösa grunder - dvs traditioner är legitima om de inte är religiöst förankrade.

Men hur oreligiöst är icke-religiösa traditioner?
Är vanor och traditioner mer rationella enbart för att de blomstrat fram utanför den religionen?

T.ex upprörs många när man läser om kvinnor som inom islam behöver bära slöja, för att sådan är deras religion. Det anses vara kränkande, dogmatiskt och orationellt.
Samtidigt varje år dukar svensken upp till midsommarfirande med potatis, sill och nubbe, för att sådan är den svenska traditionen. Det är inte religiöst, men det är starkt traditionellt. Det glada midsommarfirandet finns det gott om, men också fylleriet, eländet, bråken och baksmällan som också är en del av traditionen - tack vare traditionen.

Nu generaliserar jag kanske alltför mycket. Men det tror jag också att slöjdebattörerna också gör ibland. Men jag försöker att hitta en sorts gyllene medelväg i ett samhälle där traditioner krigar mot traditioner. Hur bygger vi ett samhälle där olikheter får råda, där religion och icke-religion kan dela traditioner utan att förlora distinktionerna?

Är man orationell för att man ber bordsbön
men rationell om man sjunger nubbvisa?

Ge mig ett utrymme att andas

Vad definierar värdet av en människa?
och är svaret på den frågan detsamma som på frågan: vad får en människa att känna sig värdefull?

Alltför ofta verkar det som om vi värderar varandra utifrån vad vi presterar. De med mest talang får massans uppmärksamhet. Och applåder. Att göra någonting bra räcker inte. Man ska göra det bäst. Att se snygg ut är inte tillräckligt. Man ska vara snyggast.

Når du toppen väntar lyckan. Är det inte det som vår värld utlovar genom att ständigt sända ut sina signaler om måsten och borden?

Jag tror att det värsta av alla måsten är föjande: för att vara bäst måste du göra andra till sämst. I kampen om att nå toppen trycker man alltid ner någon mot botten.

Är mitt värde bestämt utifrån samhällets nytta av det jag presterar?
Jag tror inte det.

Jag tror att det största värdet vi längtar efter finns inte på toppen, utan det finns mitt ibland massan, det finns i upptäckten av att jag kan betyda något för någon.

Att vara till välsignelse uttryckt med andra ord.

Att smaka på att få vara till betydelse är en söt smak. Man upptäcker en värld där man inte måste en massa, och i upptäckten av denna frihet så börjar man vilja istället. Vilja gott. Vilja förändra till det bättre. Vilja tillåta andra att vara "sämre".

Rasera toppen för att istället för att stå på andras axlar, stå jämsides och snarare dela livet istället för att kräva det av andra.

Hur skapar vi ett samhälle där vi genom våra liv inte pressar andra till att vara si eller så, utan istället lever liv som blir till utrymmen för andra att röra sig i och vara sig själv i?

Bara en av många frågor jag har...

 


Bjärkaminnen

Är nyligen hemkommen från en 3-dagars visit på Bjärka-Säbys tonårsläger. Var där och utförde kökstjänst. Backar jag bandet till åren 95-99 så var Bjärka-Säby platsen jag alltid huserade veckan innan skolan började, då icke som kökspiga utan som deltagare av lägret.

Nu när jag mer än 10 år senare kommer tillbaka så är det en väldigt speciellt nostalgisk känsla som infinner sig. Det är som att vara tillbaka. Mycket är som det alltid var. Men allt är ändå annorlunda.

Jag kommer ihåg kanotslingan jag ofta paddlade
Jag minns var lanthandeln låg där jag köpte godiskarameller i en guldig plåtask som hette "rendez-vous"
Jag kan peka ut buskarna och snåren jag gömde mig i för nattvakterna
Jag känner igen korridorerna, minns rummen jag sov i (eller snarare delvis vistades i under nattetid)
Jag ser mig själv sitta vid samma bord i matsalen där jag lärde mig dricka kaffe
osv. osv.

Allt detta är minnen. Jag kommer aldrig uppleva dom igen, för jag kommer aldrig vara tonåring igen. Det är en speciell känsla att komma tillbaks till platser. Platserna bringar fram en massa glada minnen, vilket på något sätt gör att de kantas av en sorglig känsla. Som om minnena inte bara vittnar om vad som skett, utan också om vad som gått förlorat. Nämligen tider, stunder och de unika möjligheter som de innebar.

Och så ställer jag mig frågan: Vad är det idag som jag upplever som kommer frammana samma minnen och känslor i framtiden? Vilka platser som idag är vardag, kommer i framtiden bli "heliga" platser för att minnas och återuppleva?

Man brukar säga att man själv skapar sin framtid.
Bör man skapa den i åtanke med att man samtidigt skapar sina minnen likaså?

Inte vet jag...

Balans i sanningen

Jag har inte bloggat på riktigt länge. Och på allvar funderar jag på att lägga bloggen på hyllan. Om det sker så ska jag försöka samla ihop alla blogginlägg och trycka upp i något sorts bokformat. Det borde inte vara helt omöjligt att genomföra.

Varför funderar jag på att sluta blogga?
Dels för att jag skriver för sällan, och det beror nog på att jag inte riktigt lika mycket hinner med eller orkar med att skriva. Men jag finner också att mitt skrivande lika gärna kan övergå till att bli privat, och sen offentliggöra saker och ting mer i samlad form när jag känner att tiden är inne.

Så till er få som följer och läser min blogg: vad önskar ni, ska jag skriva vidare, eller ska jag lägga av? Om jag lägger av, är det någon som är intresserad av att få mina års bloggmaterial i tryckt form?

Jag tänkte iaf skriva något mer i detta inlägg än enbart en massa framtidstankar om bloggens existens och syfte.

Jag har funderat lite på detta med SANNING

Alla har vi åsikter och tankar, och de flesta av oss är ganska benägna att dela med sig av dom och ibland t o m strida ordentligt för att få säga vårt. Debatter är något som sker i det offentliga, men också i det privata. Nattsamtal med goda vänner, stunder på caféer, promenader i parken osv. är alla tillfällen där vi säger vad vi tänker, vad vi menar och vad vi anser.

När jag analyserar detta så tänker jag att sanningen är det enda som är värt att kämpa för. Det som befinner sig utanför sanningen är inte av intresse. Samtidigt så är det ingen av oss som äger hela sanningen. Vi har alla något att lära, något att upptäcka. Ibland kan sanningen finnas hos båda parter, men det är olika bitar av samma sanning. Detta innebär också att det inte bara ny sanning vi kan lära oss, utan mer av redan inlärd sanning.

Det svåra är att finna en balans i det myckna diskuterandet. Samtidigt som vi bör ha en tro på att vi äger sanningen när vi inleder ett samtal, måste vi också inse att motsatsen är precis lika sann - vi äger inte sanningen. Vi måste äga stoltheten i att tro sig ha rätt, samtidigt som vi behöver äga ömdjukheten i att veta att vi kan ha fel.

Hur lever man ut sanningen utan att bli en besserwisser, trampa andra på tårna (förutom dom som har så stora tår att de inte går att missa), eller kränka en annans åsikt om sanningen?

Jag brottas själv med hur mycket jag ska våga tro på, hur mycket jag ska våga öppna min röst för att säga. Rädslan att såra finns där.
Rädslan att leda en annan fel likaså.
Rädslan att dra slutsatser för tidigt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0