Filosofadam

Att tro på Jesus är, hos många tror jag, förknippat med en sorts idioti. Kristna är väl lite konstiga som tror på en Gud där uppe i himlen, och på att han uppstått från de döda och gått på vatten? Jag överdriver väl inte när jag påstår att detta resonemang för många människor. Att sammanföra gudstroende med intelligent hör inte vanligheterna. Nu tror jag att denna typ av resonemang i sig självt inte bygger på rationellt (klokt) tänkande, utan snarare fördommar, och främst okunskap.
Igår gick jag en promenad i vinterkylan och tänkte lite kring dessa frågor. Jag ska försöka ge mig på att stolpa upp lite hur mitt resonemang gick:

Det viktiga för mig är att skilja på grundläggande frågor och sekundära frågor. Dvs, vissa svar på vissa frågor skapar en plattform att stå på. Sen kan jag utifrån den plattformen fortsätta kämpa med andra frågor - och kanske t o m inte ens finna några svar. T. ex är frågan om vad Helvetet är en sekundär fråga, därför den är inte avgörande i sin karaktär utan kompletterande. Om jag kan finna starka skäl till att tro att Gud existerar så är det en plattform att stå på, och utifrån det perspektivet så är frågan om helvetet inte en fråga som kan förändra plattformen, de starka skälen för Guds existens finns ju kvar oavsett vilka svar jag når fram till i fråga om Helvetet. Hänger ni med?

Så, till den första primära frågan: Finns Gud?
När jag ser till min vardag och omständigheter så tyder mycket i ärlighetens namn på att Gud inte finns. Å andra sidan, när jag inte tittar på det vardagliga utan på hur världen fungerar och hänger ihop så tyder mycket på att allting är skapat av någon/något. Pusslet är enklare att lägga utifrån skaparperspektiv än vad det är utifrån ett evolutionistiskt perspektiv. Slutsatsen jag drar är att mina vardagliga känslor inte får avgöra för mycket, och jag landar någonstans på plattformen att Gud finns. Nästa intressanta fråga är: Är Jesus Gud? Ytligt så pekar det mesta på att han inte är det, att det mesta kring hans berättelse är mytiskt och religiöst, och visar på människans starka behov av att tro snarare än att Jesus är gudomlig. Men när jag börjat skrapa på ytan så har jag märkt att det mesta istället pekar på att han faktiskt är Gud uppenbarad i vår värld.

Så för mig består min plattform av två "sanningar": 1 - Gud finns, 2 - Jesus är den Guden. Det som sedan är svårast för mig är att sammanfoga den plattformen med min vardagliga upplevelse av livet. Varför verkar Jesus så långt borta? Varför verkar detta med tro vara så godtyckligt? Varför lider vi? Varför syns inte Jesus? Varför är det så svårt att tro? Det finns tusen av frågor som jag funderar på, och som jag inte riktigt hittar fullständiga svar på. Detta orsakar tvivel. Men det är precis som det är med frågan om helvetet, inga frågor som förändrar plattformen. Jag tvivlar mycket, men mina tvivel har aldrig lyckats ta bort det förståndiga i min tro på Jesus - snarare har de förstärkt det. Folk kan tycka att jag tror på konstiga saker, men jag vet att det som verkar vara konstigt är genomtänkt.

Utmaningen till oss alla är nog att våga skrapa på ytan, att våga testa sina plattformar i livet - vilket man gör genom att ifrågasätta dem och lyssna på andras perspektiv. Detta med att tro kan vara högst förståndigt, om man faktiskt ser längre än att stirra sig blind på vad folk tror på, och försöker förstå varför folk tror som dom gör.