Fenomenet "DECKARE"
Igår var jag på bio och såg "Män som hatar kvinnor", den senaste hypade deckaren. Detta var den tredje deckaren på en relativt kort tid som jag sett. Återigen blev jag förundrar över hur dessa filmer anses vara bra.
Visst, det är spännande att följa händelseförloppet, men det är (i min mening) beklämande när man inser vad för händelseförlopp det är man följer. Den senaste filmen bestod av brutala mord utifrån religiösa lagar från tredje mosebok, sexuellt våld i olika former och snedvridna perversiteter. Och detta ses som underhållning.
Jag köper tanken att deckare triggar tanken och när vår spänningslust. Men det tycker jag inte rättfärdigar de medel som deckaren använder. För mig blir allt till sist osmakligt och osunt. Igår betalade jag 90 kronor för att se en tjej bli våldtagen och en sadistiskt mördare köra ihjäl sig och brinna upp. Visst, det var bara på film. Men ändå. Idag vet vi ju att verkligheten faktiskt kan vara lika brutal som filmen. Och det är skrämmande.
Jag kan (kanske, tyvärr) inte se underhållningen i dessa former av deckare (jag klara av Agatha Christie bättre), utan jag ser bara hur avtrubbat och förstört vår mänskliga natur har blivit när vi gottar oss i detta. Det blir inte bättre när vi betalar 40 kronor extra för att även kunna få lite popcorn till helheten.
Jag kan bara komma fram till en slutsats:
Sluta se såna här filmer!
Det är alltid nyttigt att fråga sig varför man ser dessa filmer. Jag ser det som spänningsunderhållning,men frågan är om man rent objektivt kan säga hur man påverkas av det. Det går nog inte. Jag försöker hålla mig ganska neutral till dess innehåll, Ibland blir det osmakligt och då påminns man om att man är inne i filmens värld, men ibland blir man berörd, och det är kanske i dom stunderna som dessa filmer faktiskt lyckats spegla en bit av verkligheten, och lämnar mig med en stilla suck om var samhället är på väg.
Dessa filmer ger mig underhållning,men det vore intressant och få veta vilka osynliga spår de lämnar...
Filmer (oavsett innehåll) skapar efter ett tag en ganska markant avtrubbning av ens sinnen. Detta märks särskilt med filmer som speglar det vi allra helst inte vill veta av, det osmakliga, det morbida, det som skrämmer oss.
Lockelsen att se det som underhållning ligger nog i människan skeva natur att vilja närma sig det otäcka, det onda så nära men så långt borta att man klarar sig oskadd. Kanske lite svedd av elden.
Att testa gränsen för vad som är ok finns där underliggande, viljan att chockera eller att chockeras.
Men faran är så klart att man till sist inte ser klart, inte längre reagerar på det första varningsstimulit. Likt grodan i vattnet kokas vi sönder.
Att tro att man kan se allt och sen vifta undan det man önskar är naivt. Om man tvivlar på dess effekt så måste man fundera på dess affekt, varför man överhuvudtaget väljer att se.
Vi väljer att se, men väljer att blunda för det det visar.
Vad är kontentan av det vi sagt?
Att vi ser alldeles för mycket skit...och dessutom frivilligt.
