Filosofadam

En av de mest självklara bekännelserna ifrån oss kristna är bekännelsen att bönen har makt, att bönen är viktig. Samtidigt märker jag att en av den mest självklara "bristen" i våra liv är just bönen. Vi verkar prioritera det viktigaste som att det vore mindre viktigt.
Jag önskar inte att detta ska ge dig nytt samvetskval över att du ber "för lite", utan jag hoppas tvärtom skapa längtan till att be mer.

Det finns två olika nyanser av hur bönebristen talar till oss. Den ena är samvetet: som tvingar oss till att be - be för att få det gjort. Det andra är nöden: som tvingar oss till att be - be för att vi inte förmår göra något annat.
Och det är denna nöd jag längtar så mycket mer efter att den ska komma över mig, och oss som kristna. När bönen inte blir det religiösa ok som det idag lätt är, utan när det blir Jesus ok, som är lätt att bära, för det bärs utifrån medlidande för andra - inte av medlidande för sitt eget samvete.

Men hur finner man denna "nödens bön"?
Jesus sa att vi först skulle söka Guds rättfärdighet, och att vi sedan skulle, av konsekvens från det första, få allt det andra också. Det andra får här symbolisera bönesvar, och det första får symbolisera bönen.
Jag tror att vi behöver söka oss närmare Gud och hans ansikte, hans närvaro. Bönesvaren för vår värld och våra medmänniskor vilar i din egen bönekammare. För jag tror att om du och jag kommer närmare Gud, så kommer de människor som rör sig runt oss, oundvikligen också komma närmare Gud.

I Guds närvaro lägs samvetet åt sidan, och i stället fylls vi av Guds hjärtas slag för världen. Och i de slagen ekar medlidandet - och med medlidandett kommer den nöd som "tvingar" dig och mig till att be för världen. Och vi förenas med Guds dröm för hela skapelsen.