Filosofadam

"De som nu hade skingrats gick omkring och predikade evangeliet."
 (Apg 8:4)

Jag fastnade för denna vers när jag läste mitt kapitel i Bibeln idag. Upprinnelsen till versen är att församlingen i Jerusalem precis har utsatts för förföljelse, och merparten av dess "medlemmar" har skingrats utöver landet. Det som slog mig var att de som skingrats inte gick och gömde sig, och sörjde över sina omständigheter, utan de började helt enkelt predika på nya platser.

Hur hade jag agerat? Församlingen idag är ofta ens andliga trygghet (vilket är bra), men denna trygghet tenderar vila på att pastorn predikar ordet och att kyrkan har sina verksamheter. Med andra ord: vår andliga trygghet lutar sig mot församlingens former, inte mot församlingens huvud - Kristus.
Det är som att församlingen bär oss, inte att vi bär på församlingstänket i våra hjärtan. En förskingring skulle omkullkasta en hel del tror jag.

Min bön är, att jag i mitt liv, ska predika (om det nu är med ord eller gärningar) evangeliet oavsett omständighet. För det är väl så att anden är inom oss, inte innanför kyrkans väggar (även om anden även huserar där också)??