Filosofadam

Ännu en gång har mitt arbete fått kritik via en insändare. Ännu en gång beror det på de "religiösa inslag" som finns i vårt arbete. För dig som inte vet - jag arbetar med socialt arbete för ungdomar genom ett projekt som heter "Shalom fält". Projektet är ett samarbete mellan kommun och kyrka, där samtliga inom "golvpersonalen" är personligt kristna. Och det är det som är problemet - enligt insändarskribenten.

Slutsatsen av insändaren är att jag som kristen inte är kvalificerad för att arbeta med utsatta ungdomar. Jag har nämligen en dold agenda - att frälsa ungdomarna, och få fler medlemmar till kyrkan. Missuppfattningen kunde inte vara mer total.

Nu ställer jag mig frågan: hur ska jag som kristen kunna hjälpa andra människor, utan att anklagas för att ha dolda motiv? Det sekulära samhället (och det humanistiska) menar att religionen ska vara en privatsak och att all religiös eller politisk påverkan är felaktig. Samhället måste värna om människans egna förmåga att välja sin väg att gå. Men det sekulära samhället som ska vara så "öppet" och "tolerant" verkar ju mena att kyrkan och religionen inte ska få ha någon plats i det samhället. Det blir ju iaf slutsatsen när kristna socialt arbetande människor kritiseras för sitt arbete - enbart på grunden att de är kristna. Om du är hungrig - spelar det någon roll om handen som ger dig mat sitter på en kristen eller muslimsk eller socialdemokratisk människa?

Allt ska vara så neutralt numera. Men ingen människa kan vara fullständigt neutral. Att vara helt neutral innebär att man inte är någonting. Neutraliteten i sin fullbordan blir ett intet. Även humanisten måste se detta. Alla bär vi på en värdegrund, och det är den grunden som påverkar hur vi lever våra liv. Det insändaren egentligen säger är att den kristna värdegrunden är sämre, för den ska man hålla helt för sig själv - den är inte värd att delas med andra, den är rent av farlig att ge vidare.

Jag undrar om inte det sekulära samhället i slutändan kommer att bli det intoleranta samhället. Alla ska vara likriktade. Hur ska ett sådant samhället kunna värna om människans egna förmåga att välja - samhället har ju eliminerat själv förmågan att välja i och med att det finns inget val att göra.

Jag tänker fortsätta brinna för att stötta människor i min omgivning trots vad andra menar att jag har för agenda. Jag behöver inte predika min kristna tro till de ungdomar jag möter - de möter den nämligen i mina vardagliga handlingar och attityder. Som insändarskribenten skriver så är inte godhet något som exlusivt hör kristen tro till, då tycker jag han kan låta mig få fortsätta vara god - för den godheten behöver ju som sagt inte vara rotad i min kristna tro!

Och om den nu är det, undrar jag varför den skulle vara mindre god än skribentens godhet?