Filosofadam

Visst är det ibland som att man önskar att livet vore lite mer som en bok. Färdiga kapitel. En historia som hela tiden oundvikligen rör sig mot det lyckliga slutet. Men livet fungerar ju inte så. Min livshistoria är inte redan skriven, den håller på att skrivas i detta nu - av mig. Och även om känslorna ibland drar iväg och önskar att Gud skulle gripa in och fastställa hela livet, så är det vid närmare eftertanke just det man inte vill. För tänk om allt redan vore skrivet? Vi skulle vara fångar i någon annans ord. Men vi är mer än karaktärer, vi är egna personer, med en egen skaparkraft. Och det är med den skaparkraften som vi själva skriver historien. Livet, är i det perspektivet, det forum vi fått för att skapa i.

Jag är tacksam för att mina dagar inte är bestämda. Jag är tacksam för att min bok, som är mitt liv, saknar slut. Det visar på att Gud verkligen är kärlekens och frihetens Gud. Denna gåva som det är att leva är något som en karaktär aldrig får erfara, utan endast gestalta. Och jag är mer än en karaktär.

Det är därför som jag också är tacksam för kampen i livet. Kampen om de små tingen. Skulle jag inte uppleva livet som en kamp, så skulle det vara ett tydligt tecken på att jag inte lever. Och jag vet att det finns en Gud som bryr sig om mig, och som vill att mitt livs historia ska bli en bok med ett lyckligt slut. För att nå dit behöver Gud ibland förhindra att livet stagnerar, faller in i dåliga vanor, och inte levs i sin fulla potential. Gud ger alltså mig en bit av sitt eget liv. En källa i mitt inre som vill pulsera fram. Guds liv möter mitt liv. Det är inte konstigt att det blir lite kamp då.

Men kamp måste alltid föregå seger. Korset var tvunget att komma före uppståndelsen. Döden före livet.