Filosofadam

Ibland kan tro vara så svårt. Det är verkligen inte självklart att, som många tenderar säga, "det är bara att tro". Kom igen, vadå bara! Det är så mycket som ska klaffa för att det där med att tro ska bli till ett "bara". Och det handlar inte om att viljan saknas, det handlar snarare om att viljan stöter på motstånd någonstans på vägen. Den andliga kroppen får mjölksyra. Kraften försvinner.

Jag saknar den där enkla tron som spränger gränser. Den där tron som fick fyra pinnar och en grankotte till att bli en ko, eller när man spände upp påslakanet i spjälorna i våningssängen och trodde att det var såhär indianerna kände det. Ni vet, den där barnsliga tron som skapar. Som fantiserar.

Samtidigt vill jag ju inte att Gud ska vara ett fantasifoster. En låtsasvärld som jag tar min tillflykt till när vardagen enbart är grå. Men det var ju heller aldrig vad pinnarna och grankotten handlade om - att fly från verkligheten. Det var på djupet fråga om ett sätt att symbolisera en verklighet, som i allra högsta grad existerade, men som inte fanns i min närhet exakt då.

Men gör jag inte Gud mindre om jag, med mina begränsningar, avbildar honom? Kanske ändå inte. Kanske det egentligen förmerar Gud. En Gud som är stor och mäktig är svårhanterlig. Och för ett litet barn (eller en vuxen med barnslig fantasi) blir Gud större genom att göra sig mindre. För inte får den väldiga Jehova plats i min lilla våningssäng, eller mellan träden i mitt lilla skogshörn? För att möta med mig, måste Gud göra sig mindre. Gud blir en grankotte med pinnben, och en indiantält av påslakanväv - och han blir det för min skull.

Det är lite dessa stunder av tro, av fantasi, av närhet, som man tappar när man blir äldre. Det är därför jag aldrig vill glömma min barndom. För när jag glömmer den, då glömmer jag också hur det är att tro i det lilla. För när jag satt där som liten och tryckte dit pinne efter pinne i grankottarna, då var slutsatsen enkel: det var ju helt enkelt bara att tro - och kottarna blev till kor.