Filosofadam

Är Gud främst intresserad av vad jag gör, eller av vem jag är? Visst är det så att vi alltför ofta värderar vår gudsrelation utifrån det vi gör, istället för att försöka grunda relationen på identitet.
Idag vaknade jag lite missmodig, och kände att min frimodighet gentemot Gud var lite knackig. Det blir ibland så. Men jag har lärt mig att det bästa sättet är då att fokusera på vem Gud är, och vem jag är - istället för att se på vad jag gjort, eller inte gjort.

Men det är ju också så att ett avbrott i min Gudsrelation också påverkar min relation till medmänniskor. Jag kan ibland känna tyngden av att leva nära Gud - för att andra människor i min omgivning ska kunna närma sig Gud likaså.
Och kanske lärjungaskap är just detta: att jag som människa söker mig närmre och närmre Gud och att den relationen som uppstår mellan människa och Gud då blir synlig för andra. Vi lägger ofta vikten på att tala om Gud, och presentera Gud för andra genom diverse metoder osv. Men vi tappar lätt livet med Gud om vi ägnar tiden åt att prata om Gud.

Om människor ska lära känna Gud, måste de lära känna någon som känner Gud. Att bli lik Gud innebär mycket tid tillsammans med Gud. Man blir ju, som bekant, som man umgås. Därför tänker jag att mina minuter jag lägger på bön i hemmet, och i min ensamhet, är tid som som både investerar i min Gudsrelation likväl som i andras. Det ljus jag finner, blir det ljus som andra ser.