Filosofadam

Nu är jag hemma igen (bara för en kort tid, lyfter snart iväg mot Färöarna) efter några dagar i ensamhet ute i skogarna kring Gårdsjön, Kolmården. Behovet fanns av att isolera mig lite, och få se vad som månne växa fram ur stillheten och tystnaden. Som väntad blev det en brottning med stillheten och tystnaden snarare än en gemenskap. När den vanliga vardagen försvinner och det enda jag har är en bok, en skrivhäfte, en penna och ett flertal hektar skog - då framstår tiden som extremt närvarande.

Kanske är det ett tecken på hur otroligt lätt tiden slukas av triviala saker i vardagen, såsom slösurfande på facebook (eller varför inte Wikipedia, sidan som alltid levererar), långfilmer av varierande kvalité och jakten på ny musik? Slutsatsen i det resonemanget är att några dagar i skogen får agera som en väckarklocka att jag mitt i vardagen behöver stanna upp och se över vad och varför jag gör saker jag gör.

Hur som helst så blev vistelsen i skogen relativt angenäm. Jag hann utforska, i stor del, de flesta stigar i området - och nu känner jag den skog jag trodde jag kände, mycket bättre. Och att värma konserv-dillkött och konserv-ravioli och koka kaffe på sjövatten har sin primitiva prägel som jag tycker är charmig.

Under de tre dagarna läste jag på nytt igenom boken Simply Christian av N.T. Wright, och jag måste säga att jag blir mer och mer imponerad av den författaren. Han skriver balanserat, eftertänksamt, djupsinnat och rakt på sak. Att läsa hans "undervisning" om den kristna tron (och kyrkan framförallt) är som att öppna fönstret på morgonen, ny fräsch luft fyller rummet och man andas lite lättare.

Jag tog också en långpromenad som avslutades genom att vandra genom samhället Strömsfors, den plats var jag tillbringade min tonår. Det blev en minnenas promenad (och jag hade en klump av gråt i halsen efteråt). Runt varje hörn fanns hittade jag något som fick representera en tid i livet, och det är speciellt att vandra omkring och minnas. Det var nästan som om jag ville ställa mig bland folket som nu bodde där och ropa ut: hallå, jag har bott här, det här är mitt. Men ingen hade väl förstått...

Jag gick förbi Böksjön, som jag och Markus Talani vid ett tillfälle modigt försökte korsa med starka simtag. Snäckan, den lilla sjön som vi ibland åkte skridskor på fanns kvar men var nästintill igenvuxen. Det är nog ingen som åker skridskor där längre. Lekparken var mindre än vad jag minns. Det var där vi barn lärde oss åka skridskor, på våra gamla mjuka 70-tals grillor. Alla hus stod kvar, men de flesta verkade ha nya inneboende, och på 501 (vårt gamla hus) verkade en ny barnfamilj leva sitt liv fullt ut. Backen i skogen fanns kvar, den som vi åkte pulka i, och som vi trodde var brant (den skulle knappast få grön markering om den var belägen i Åre, eller Sälen). Och så gick jag ner på fältet där vi kastade diskus och stötte kula. En massa träd hade växt upp, och nu skulle man inte varken kunna kasta diskus eller stöta kula längre. Och under högt gräs och lite moss kunde jag urskilja kulringen. En kulring som på den tiden enbart var en sak av många andra saker. Nu när jag stod och såg ner på den hade den förvandlats till ett sigill. Ett sigill för en pappa som var beredd att göra något litet extra för sina barn. Och det är lite konstigt. När jag färdas tillbaka till barndomen visar det sig att alla sakerna har blivit just tecken. Tecken på en barndom som idag finns dold i vad som nu är ett vuxenliv.

Till sist måste man ändå lämna skogen och färdas tillbaka till vardagen. Och trots mitt behov av att tillbringa tid i en skog, i ett vindskydd, helt ensam, så är den tidens största gåva att jag inser hur mycket jag gillar vardagen (med alla dess brister), och hur mycket människor betyder för livet. Lite stillhet föder alltid perspektiv.

Sen måste svenska folket bli lite mer orädda för att ta upp liftare. Eller ser jag så farlig ut?