Kamp
Det är inte mindre begär jag behöver. Det är större styrka i karaktären som måste till. Att säga nej blir möjligt när karaktären är starkare än begäret. Och jag tror bönen till Gud snarare bör handla om att han ska stärka min karaktär, snarare än att ta bort mina begär.
Ibland vilseleder vi oss själva genom att tro att Gud vill förinta frestelsen så att vi inte kan falla, men något sådant förändrar inte eller förstärker oss, utan hindrar oss istället. Hur starkt frestelsen än fjättrar oss så finns det i det hela en möjlighet till att låta sin eget innersta förändras och mer och mer vända ryggen åt frestelsen.
En människa utan frestelser är en människa som aldrig vinner sin seger - eller sin frälsning. En seger måste alltid föregås av det ögonblick då man brottas med tanken att det bästa är att ge upp. Frälsningen måste föregås av ögonblicket då allting väger på ett enda val. I detta val ligger kraften till att fullständigt förändra allting.
Begäret kan sätta oss i slaveri - ett slaveri som i slutändan kommer att visa sig tjänade Herren. Bojorna som hållt oss fast blir inte ett tecken på vår egna fallna natur, utan ett sigill över Guds kraft att rädda oss. En dag måste även begäret böja sina knän inför den rättmätiga herren. Ingen makt i vår värld kan vara så stor att Gud inte är större, ingen makt kan vara så förvriden att den går förbi Gud.
Att leva med frestelserna innebär att jag måste låta Gud stärka min karaktär steg för steg. Det sker inte över en natt, och jag måste våga misslyckas. Begäret kommer aldrig att bli mindre, men i takt med att min innersta människa växer sig starkare kommer begäret att mer och mer finna sin överman. Det är en kamp. Men det är en kamp som leder tills seger. Och till frälsning.
