Sanning och lydnad

Att diskutera är alltid (nästan) givande. Att tillåta sig själv vrida och vända på sina tankar, och kanske ibland förutfattade meningar, har sin positiva inverkan på att bli fördjupad och tryggare i sin tro och övertygelse. Jag har märkt att för mig ligger det en obetalbar vikt i att få sätta ord på mina tankar. För att något sådant ska ske behöver jag få frågan som väcker tanken till liv. Sen får orden börja strömma fram, och bland dom finner jag tron. Jag liksom snappar upp spår av tro i mina egna formuleringar. Genom att tala hittar jag fotfäste.
Men att finna tro bär alltid med sig att jag även upptäcker otron. Ett svar är som ett mynt: det har alltid två sidor. Den ena sidan kan jag finna vara den grund jag länge letat efter, och då blir den andra sidan den avgrund jag kanske innan inte såg, eller som jag nu desto starkare kan se tydligt.
Min kristna tro har i sin process för att bli starkare medfört att ateismens grundvalar mer och mer blivit bottenlösa avgrunder. Inte på det sättet att jag avskyr dess försanthållanden och flyr ifrån dom, utan snarare är det på det viset att när jag funnit tryggheten och upplysningen hos den kristna tron, så har jag omfamnat den och automatisk då vänt ateismen ryggen.
Att tro är ju inte, för att använda ett ungdomligt uttryck, att dissa en eller flera åskådningar, utan det handlar ju om att man väljer att lutar sin tillit (sin tro) mot den grund man ser håller. Att säga ja måste också innebära, per definition, att man säger nej.

Nu finns det något som ändå gäckar mina tankar, och det är problemet med att se sanningen, men ändå leva som om inget har förändrats. Att upptäcka att ateismen (eller naturalismen, humanismen, eller vilken gudsförnekade ism man nu väljer att namnge) inte leverar innebär egentligen, lättvindigt sagt kanske, att man enbart låter bli att leva som om ateismen var sann. Jag finner inte detta vara speciellt svårt, jag behöver inte ens vara medveten om det för att klara av att göra det.
Tyngden i vad jag menar kanske blir tydlig när vi istället lägger fokuset på den kristna tron (eller monoteismen skulle man kunna säga). Helt plötsligt framträder något som man tror är, i motsats till ateismen, sanningen. Och det sanningen gör är att den, hur starkt och nutida inkorrekt det än låter, kräver till lydnad och förändring. För jag måste ju ställa mig frågan: om nu den kristna tron är sann, ja då innehåller den grunden för livet, och därmed också ett riktlinje till hur jag bör leva mitt liv. Om detta inte låter relevant, vad är det då för relevans (eller vits) med att ens se åt vad den kristna tron påstår?

Varför söka svaren på livets frågor om man nu innerst inne aldrig tänker låta svaren förändra det liv man lever? Om allt enbart blir en jakt efter att finna grund för åsikter, och inte för att finna en språngbräda till en ny livsföring, vad är då syftet med att från början fråga?
Det är därför som jag finner mitt eget sanningssökande så otroligt utmanande, därför att det jag upptäcker är faktiskt sanningen, och i följet även lögnen. Lögnen är inte svår att avstå från att leva efter, precis som det är med ens relation till ett möjligt äktenskap: det svåra är inte att avstå från att vara gift, utan att, när man väl gift sig, leva efter den sanningen att man är gift. Alltså för att förtydliga mitt resonemang: att säga nej till lögnen är inte komplicerat, men att säga ja till sanningen är en utmaning. Det är alltid lätt att leva efter en abstrakt riktning än vad det är att leva efter en konkret linje. Dels för att i det abstrakta kan man inte tala om felsteg, men utefter den konkreta linjen blir varje felsteg desto tydligare. Men också för att där lögnen enbart behöver en ursäkt för att vara nöjd, så kräver sanningen ett gensvar. För Lögnens största önskan är att förbli dold, men Sanningens djupaste längtan är att bli gestaltad.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0