Rötter
Man måste gå till rötterna med saker och ting. Inte nödvändigtvis för att förkasta. Snarare för att förstå. Och för att på så sätt komma vidare. Utveckla.
På söndag åker jag hem till Norrköping. Utan telefon ser det ut som. Men med skrivblock och penna. Av alla mina bokidéer och uppslag jag bär på inom mig kommer inga att spinnas vidare på. Något nytt ska skapas. Åtminstone tänker jag mig det.
Jag har länge velat skriva så att andra kan finna tro. Men istället för att försöka dela min tro tänker jag nu dela mina tvivel (det finns nog dock en hel del av den varan redan på bloggen). Kanske jag måste börja där?
Tvivlena rör inte min Gudstro utan snarare min "kyrktro". Den teoretiska tron är inte problemet, utan den praktiska. Hur lever jag kristendom? Den frågan har blivit mer aktuell och brännande än frågor som: "vad lär kristendom?".
Vad spelar det för roll om vi kristna säger oss älska vår nästa om det oftast stannar vid att enbart vara ord. Är inte en sådan livsstil ett större hot mot den kristna trovärdigheten än kritiska röster från humanister, ateister m.m.
Ordets hörare vs. ordets görare.
Jag får se vad veckan i nkpg kommer att innebära. Jag vet att det blir en hel del rötter att rycka i, för att se vart de leder.
Och sen önskar jag att värmeböljan skulle kunna avta en sisådär 10 grader. Då kanske jag kan få lite energi över till mer än att svettas...
Hej Adam.
Halkade på ett bananskal in på din blogg medan jag surfade internet efter sånt jag kan använda till ett skolarbete.
Du verkar som en intressant kuff :)
Det är sunt att du ifrågasätter din "kyrktro", men har du någon gång vågat ifrågasätta din "gudstro" undrar jag?
Det är kanske inte supersvårt att finna brister i en kyrka, den består ju av människor. Svårare är att ifrågasätta Gud.
Hur ifrågasätter man "Gud har en plan för allt". Får man ens ifrågasätta Gud? I skolan fick vi lära oss att kristna personer använder inte Guds riktiga namn eftersom de är osäkra på hur det ska uttalas och är rädda för uttala det fel, de benämner han kort och gott för Gud.
För att ta ett exempel från riktiga livet var jag osäker på vad min granne hette. Kallade henne grannen i flera veckor eftersom jag inte vågade erkänna att jag faktiskt glömt vad hon heter. Karolina heter hon :)
Det är opersonligt att kalla sin Gud för Gud på samma sätt som att kalla sin granne för granne.
I de flesta andra religioner har "Gud" ett namn.
Vad är namnet på din Gud.
Det jag vill komma fram till är att, hur vet du om han finns. Du vet inte ens vad hans riktiga namn är om det är så att han finns.
Ska man dra det hela lite längre så kallar kristna människor sin Gud för papppa eller far, är det inte en väldigt dålig relation ni har till er far om ni inte ens vet vad han igentlilgen heter, eller rättare sagt hur hans namn uttalas.
Jag ifrågasätter hans namn, hans identitet, hans godhet, hans grymhet, att han svarar på bön och att han över huvud taget existerar. Om han gjorde det borde han kunna svara på det urgammla mysteriet, hur uttalas hans namn :)
Vi gick till kyrkan för en vecka sedan och prästen försökte få oss att tro på Gud. Han sa att Gud var på vår sida och att han var en god far. Sen tog han ett exempel med en rik far som låter sina barn svälta och förklarade att sån var inte Gud.
Men är det inte så det är här i världen?
Jag tänker direkt på reklam filmen där man ser barn utan föräldrar, utan skor, de lever på ett sopberg och den ena killen säger "Den första tiden var det svårt att veta vilka sopor som var värda pengar".
Bli fadder du med!
Det som tilltalar mig med den reklam filmen är att de barnen inte har någon far, och hade de det så har han uppenbarligen övergivit dem.
Mitt ibland allt det här säger någon sedan att Gud är hans far och att han är en god far.
Jag har inte svårt att tvivla på min gudstro, jag har svårt att inte tvivla.
Hur kommer det sig att du har svårt för att tvivla?
Den dagen kanske kommer när allt du/eller jag har tas ifrån oss och vi måste prostituera oss och samla sopor hela dagarna. Hade du fortsatt läst kristen litteratur och gått runt och tvivlat på hurvida du tvivlar på din kyrka eller hade du då tvivlat på din gudstro?
Säger inte bibeln att vi ska tro blint utan några bevis från Gud? De som är hängivna kristna gör just detta och vill ha en belöning från Gud.
Det är kan jag tänka mig likadant som muslimska självmordsbombare tänker när de tar livet av sig och av andra för en belöning i nästa liv. Saken är att de har inga bevis för att det livet existerar eller att de kommer bli belönade för enligt andra religioner måste de bli bestraffade för det de gör.
Jag hade nog ifrågasatt en hel del för jag blev självmordsbombare. Och jag hade nog ifrågasatt en hel del annat om jag hade så extremistiska tankar om Gud och världen som du har.
Med Vänliga Hälsningar
Siv
Hej Siv. Kul att du halkat in på min blogg. Såg din kommentar idag och ska svara på den nästa vecka. Sitter för tillfället på Färöarna och har lite begränsade möjligheter till nätverk. Men jag lovar ett svar snarast.
Ha det så härligt på semestern och glöm inte bort mig. Kramar Siv
Hej igen Siv, här kommer det utlovade svaret.
Ja, jag har ifrågasatt min gudstro. Många gånger. För mig är en rannsakning av sin tro något som behöver göras om och om igen. Inte nödvändigtvis för att tron behöver "bytas ut", utan för att man inte under tiden lopp glömmer vad och varför man tror som man gör.
Tyvärr är det väl så att under lång tid i Sverige har ett ifrågasättande av Gud i sig blivit ifrågasatt. Vissa saker ska man helt enkelt inte fråga om. Tror dock att en sådan attityd genererar mindre och svagare tro, snarare än en starkare sådan.
Om någon har problem med att man ifrågasätter Gud borde det ses som ett tecken på att dom har problem med sin tro. Inte att Gud skulle ha problem med ifrågasättanden. Hela Bibeln berättar ju om människor som ifrågasatt självaste Gud på ett eller annat sätt.
När det gäller Guds namn så stämmer det att judarna inte uttalade namnet pga dess helighet. YHWH är de bokstäver som betecknar Guds namn (judarna skrev aldrig orden med vokaler). Jehova och Jahve är olika varianter på hur namnet kan uttalas med vokaler. Måna gånger skrevs YHWH om i bibeln till Adonai som betyder "Herren".
När det gäller Guds namn i övrigt tror jag att Gud uppenbarat sig i personen Jesus, och därmed är Jesus även ett namn på Gud.
Att kalla Gud för pappa är egentligen något väldigt kontroversiellt när man betänker i vilken kontext det börja tillämpas (den judiska). Att säga "abba" till Gud var inget en jude vågade göra. Men i och med Jesus blev relationen till Gud sådan att de kristna började kalla Gud för "abba" - dvs pappa/fader. Tycker inte detta är i sig konstigt, snarare mkt fascinerande. Att säga pappa är ett tecken på en mycket nära relation. T ex säger ju jag alltid pappa till min biologiska pappa, även om han har ett namn (det är knappt jag använder hans "riktiga" namn). Att kristna säger pappa visar mer på vilken sorts relation dom har till Gud, än till vem dom har relationen.
Hur vet jag att Gud finns?
För mig står allting och väger hos Jesus. Vem var han? Vad sa han? Hur mycket sanning talade han? Vad hände med honom? Dessa frågor, och några till, är intressant att studera. För mig pekar till stor del allt det jag funnit att Jesus verkligen var den judiska traditionens Gud uppenbarad som människa, och att det som nya testamentet berättar är trovärdigt och pålitligt. Där ligger mycket till grund för min Gudstro.
Du kommer in på många frågar i ditt inlägg. Utrymmet på bloggen är lite svårt att svara så att det blir begripligt och sammanhängande. Mitt tips är att du stolpar upp de frågar du vill att jag ska ge mer ingående svar på och så mailar du dom, så ska jag försöka ge mer rättvisa åt frågorna.
mvh Adam
Hej igen!
Något jag undrar över när du skriver att du har testat din guds tro flera gånger, samtidigt som du hänvisar till bibeln som en bok där många personer vid många tillfällen "prövar" Gud så undrar jag följande:
Hur prövar du Gud?
Det jag menar är att jag också precis som många har prövat Gud. Vilka bevis ger gud dig som han inte ger till andra personer och hur tror du det kommer sig att ger dig bevis men ingen annan.
Har han nån gång sänt dig blommor när du varit sjuk? Handlat mat när du varit hungrig eller gett dig en klapp på axeln när du går igenom något tungt?
Jag antar att jag kan sätta mig ner och läsa all kristen litteratur som någonsin skrivits, läsa bibeln 100 ggr, be 1000-tals uppriktiga böner och gå till kyrkan varje Söndag. Men var är bevisen?
Du säger att du har prövat Gud.
Eftersom du har kvar din gudstro resonerar jag att han måste gett dig något bevis som svar. Jag undrar om du kan dela med dig av detta så vi också kan tro eller om du i vart fall kan ge en ledtråd om vad man ska leta efter?
Du nämner att nya testamentet är trovärdigt och en stark grund till din gudstro men för mig, och det hoppas jag du kan ha förståelse för, så räcker det inte med 2000 år gamla dokument om en person som dör på ett korss och sen har vi inte hört något ifrån honom.
(jag frågade en kristen om detta)
Han började då berätta om den heliga anden som skal vara nåt slags osynligt spöke som ger människor övernaturliga förmågor. Han sa att anden var en "pant" till Jesus kommer tillbaka så även om Jesus inte går omkring oss i kött och blod så finns hans "verksamma kraft kvar" och för att igen citera den här personen så berättade han att de som tror på Jesus och tagit emot den heliga anden kan driva ut demoner, bota de sjuka och överträffa de mirakler som Jesus gjorde.
Det absolut största av Jesus mirakler för mig är när han uppväcker en död person i nya testamentet.
Har sökt lite på internet eftersom det ska finnas 100 tals miljoner kristna som har denna anden i sig.
Jag finner inga bevis(trist nog) om att kristna personer med hjälp av andar uppväcker döda människor. Det finns människor som med medecinsk hjälp kommer tillbaka till liv efter 5-10 ibland 30 minutter. Men personer som varit döda i dagar, månader eller år kommer inte tillbaka till liv... förutom i bibeln.
Hade inte det varit ett fint bevis för att Gud existerar?
Om din Gud är den rätta och Jesus var den han påstod att han var.
Hade det då inte varit kul att se hans löften appliceras i verkligheten och att se de döda uppstå?
Men självklart!
Jag nöjer mig med mindre mirakler. Har sökt på mirakler och finner organisationer som utlovar att stora summor pengar ska skänkas till välgörande projekt om någon, nånstans i världen, kan ge fram bevis för att ett mirakel har skett.
Min fråga är fortfarande densamma:
Vad gör du som inte jag gör och varför kan du pröva Gud och få ett annat resultat än när vi andra gör det? Och vad har du för kriterier förutom för att du har prövat din Guds tro? (Förutom att läsa 2000 år gamla dokument och utgå från att allt du läser är sant)
Hoppas du orkar svara och väntar spänt på ditt svar.
:)
/ Siv
Hej Siv
Ska försöka ge mig på uppgiften att ge dig svar på dina frågor.
Jag skulle vilja att börja med att sära på två olika sätt att pröva sin tro på (jag vill inte säga pröva Gud, därför Gud är för mig mer än en sorts upplevelse man kan testa på), därför prövar jag "min tro" inte "Gud". Men, åter till de två olika sättet att pröva tron på. Och de olika visen härrör ifrån olika sorters tvivel. Det ena sortens tvivel är emotionella tvivel, vilket helt enkelt har att göra med mina känslor och upplevelser. Den andra sorten är intellektuella tvivel, vilket snarare handlar om logik och förnuft. Och jag tror att den intellektuella delen av tron är mer grundläggande än den emotionella, dvs. du kan ha en stark intellektuell tro kan bära vacklande känslor - men starka känslor faller platt på en svag förnuftsgrund. Förstår du hur jag menar, och håller du med mig??
Nu är vi olika som människor. En del är mer emotionella och en del är mer intellektuella, vilket självklart gör att man värdesätter olika saker i sin "jakt" efter svar som håller. Men jag skulle mena att en prövning av den kristna tron, och av Gud (om man referar Gud som Gud, och inte som en upplevelse) först och främst inte ska ledsagas av känslor. Däremot kan känslor vara intressanta signaler att fånga upp på vägen.
Så på din fråga: Hur prövar jag Gud? Hur har jag prövat Gud?
Här skulle jag vilja svara att jag först och främst studerat den intellektuella biten av den kristna tron. Kristendomen gör ju faktiskt anspråk på att Gud tagit plats i historien. Detta måste innebära att vi idag kan studera denna händelse på ett rent historiskvetenskapligt sätt. Om Jesus uppstod från de döda, och om det är en historisk händelse ska den gå att verifiera på samma sätt som andra antika händelser. Detta är ett sätt att pröva den kristna tron/Gud på.
Kan den kristna tron besvara grundläggande existentiella frågor på ett logisk och förnuftigt vis? Och om den kristna tron gör det, vad innebär det då? Märk att detta inte innebär att man behöver acceptera kristendomen som sann, utan bara att man helt enkelt prövar den precis på samma sätt som man kan pröva all annan ideologi.
För min egen del har jag slukat en hel del böcker kring de flesta frågor som rör den kristna tron. Och detta har gett mig en stark intellektuell grund att stå på för att tro att kristendomens anspråk är sanna.
Nu till nästa dimension i det hela. Trots alla intellektuella svar så måste jag hantera känslorna också. Känslor som säger att Gud ändå är långt borta, att Gud borde visa sig om han nu finns, att Gud borde svara på böner som vi ber osv. Vad gör man med dessa känslor?
Självklart går det att även i dessa frågeställningar använda förnuft och intellekt för att förstå känslor och tolka dom på rätt sätt. Men jag är smärtsamt medveten om att det inte hjälper i alla lägen. Kanske t o m i knappt några lägen. Och jag kan erkänna att om jag inte hade den intellektuella grunden jag har i min tro så skulle jag bli ateist, för mina känslor är och förblir oftast obesvarade. Det är sällan jag förnimmer Gud som verklig på samma sätt som jag förnimmer mig själv som verklig, eller andra för den delen.
Det svar som din kristna kontakt sade om att Gud är närvarande genom människor, genom Den Helige Ande, är ett svar som jag faktiskt håller med om. Dock inte att Den Helige Ande är ett osynligt spöke som talar inombord oss och ger oss direktiv. Men jag tror att Guds främsta metod för att "finnas" i världen är att "finnas" i oss. Och genom människor kan jag mött Gud utan att kanske själv förstå det. Denna tanke kan ibland upplevas helt vansinnig, men samtidigt också väldigt fascinerande. Om Gud finns, och om Gud valt att ta sin boning i oss människor - det är en skrämmande och spännande tanke - och en tanke som åtminstone hos mig skapar en större vilja att vara en god människa.
När det kommer till mirakel kan man alltid spekulera. Jag har en mamma som på pappret borde vara dödförklarad, men som lever efter att cancertumören helt sonika försvann utan medicinsk hjälp. Folk som frågar mig om bevis om mirakel och hör det börjar ändå alltid bortförklara det hela och säger "det måste finnas en annan förklaring". Jag är alltså inte så förtjust i att jaga mirakel. Dels för att jag själv erfarit att ett mirakel inte nödvändigtvis skapar mer tro, snarare mer tvivel (t ex, varför blev mamma frisk, men inte min mormor?).
Mitt största bevis för att Gud är verklig är för mig mitt eget liv. Jag begär inte att du ska förstå detta i och med att du inte känner mig. Men jag vet skillnaden och förändringar som skett i mitt liv. Visst kan jag ägna mycket tid åt att försöka hitta "naturliga" förklaringar på detta. Eller så kan jag välja att tro att Gud faktiskt är verklig. Och med tanke på den intellektuella grundstomme jag har väljer jag, trots ständiga tvivel, att tro - och försöka göra världen lite bättre för andra.
2 saker till vill jag kommentera:
1. Att göra Bibeln till mindre betydande pga. att den är 2000 år gammal är för mig ett dålig underbyggt motiv för det. En källa blir inte mindre viktig i takt med åldern. Historia kommer alltid att vara historia, och det kommer alltid vara historia som nutiden har som grund att stå på. Att se Bibeln som gammal och orelevant idag är som att be människor om 2000 år att se vår tid som förlegad och orelevant, vilket vi antagligen inte hoppas att dom gör.
Snarare är det intressant att en 2000 år gammal skrift fortfarande ekar genom historien, och att några kapitel (som kallas evangelierna) har förändrat historien på ett sätt som knappt går att mäta. Detta borde föra våra blickar mot denna bok med ett stort intresse att försöka förstå vad som i all sin dar berättas i den boken.
Sen stämmer det att Bibelns trovärdighet och sanningshalt inte är allt när det kommer till att finna en hållbar tro på Gud, men jag frågar återigen: vad skulle det betyda om just trovärdigheten och sanningshalten av denna bok gick att verifiera?
2. Mitt tips till att pröva den kristna tron är att vandra nära någon som är kristen. Helt enkelt se en kristen i vardagen. Tyvärr kanske det i många fall skulle få människor att mer säkert inte tro på Gud, vilket jag tycker är oerhört tråkigt. Och det är precis som ateister påstår - att det är vi kristna som bär på bevisbördan. Och det är vi kristna som måste vakna upp och inse den sanningen, innan vi kan tro att andra ska vakna upp och kunna tro att Gud är sann. Det är iaf min tanke om det hela.
Hoppas jag gav dig några svar att tänka på lite, och jag hoppas innerligt att oavsett vad du tror på, och väljer att tro på, så ska den tron berika ditt liv och ge dig mening i allt. För en tro som inte gör det - det är en tro att tvivla på.
hälsn. Adam
