De 2 b:na
BEGRAVNING
I fredags begravdes Daniel. Det var en dag jag länge gått och våndats lite över. Hur kommer jag hantera det? Hur bör jag bete mig? Dessa frågor har jag alltid haft inför begravningar, men det är lite speciellt när den som gått bort är så pass ung. Därför kanske frågorna blev tydligare och starkare inför denna gång?
Det var en dag av sorg. Dels min egen sorg över att en god tonårsvän inte finns kvar, men kanske främst en delad sorg över att se en familj sörja. Jag gråter sällan för att jag är ledsen, jag gråter för att andra gråter. Och det känns rätt att dela tårar för en dag med en familj som vid så många andra tillfällen delat skrattet.
Det var en dag av minnen. Redan under själva begravningsakten kunde jag inte hålla mig ifrån att minnas Danne och det som vi gjort tillsammans. Det framkallade ett leende. Sen vid minnesstunden blev det många glada skratt över allt det underbara (och galna) som jag fick uppleva tillsammans med Danne och andra. En begravning kastar ljus över en människas historia. Och när det gäller Daniel så finns det inget som nu mer kan förändra mina minnen av honom. Han är och förblir vad han alltid varit.
Det var en dag av hopp. I skuggan av den stora tragedin uppstår alltid frågan: varför?. Den är berättigad, även om svaret nog aldrig riktigt kan ges. Och samtidigt är det en fråga som är en fingervisning till något mycket större. Livet måste vara mer än det liv vi ser. Inte för att finna ett sätt att blunda för döden, snarare omdefiniera den. Det är just tron på att något mer skall komma som gör döden till något mer en enbart en kall, stenhård, obarmhärtig fiende till livet. Döden förblir en fiende, men den är en besegrad fiende.
BRÖLLOP
Så fick jag också vara på bröllop i helgen. Jag gick från ett kyrkrum till ett annat - och upplevde två helt olika atmosfärer. Och jag inser att både bröllop och begravning är högtider där kärleken triumferar. På bröllopet är det den sammanfogande kärleken mellan två människor som gör dom till ett som får stå i centrum. På en begravning är det de starka kärleksbanden mellan människa och människa som älskar, och fortsätter att älska även om döden skiljer människan åt.
Det var ett underbart bröllop. Avslappnat, personligt och en smula avvundsvärt. Jag kan inte rå för att tänka tanken: jag skulle också vilja gifta mig! För vem vill inte sitta en hel dag och bli överöst av vackra ord?
Nej, riktigt så var det inte. Jag njöt av att se glädjen hos ett par som precis påbörjat ett liv tillsammans.
Samtidigt var detta också det första bröllopet där jag fick omdefiniera en del saker. Med en begravning i bakhuvudet blev glädjen inte enbart sprudlande, utan också eftertänksam. Allt kan så fort förändras. Glädje kan bli till sorg, och självklartheter kan bli till omöjligheter. Detta är inte skäl nog för att inte fira och glädjas, men det är skäl som får mig att ändå inse att varje dag är en gåva. Vi borde vårda den ömt, och vara tacksamma. Medans två goda vänner fick uppleva sitt livs dröm är jag samtidigt smärtsamt medveten om att en lika god vän fick avsluta sitt liv med många drömmar kvar att uppfylla.
Men när jag summerar helgen, en helg i både sorg och glädje, så tänker jag: detta är ändå livet. Jag kan inte förändra så mycket, jag kan bara slappna av och låta livet både ge och ta. Det jag vet med visshet är: att inget kan skilja mig från Guds kärlek. Det är skönt att veta det :)
