Filosofadam

Min tro på Gud är inte någonting dött. Tron är inte ett par satser huggna i sten som jag håller för sanna, eller väljer att förkasta helt och hållet.
Min tro på Gud är någonting levande. Tron växer, och när det växer så knakar det. Tron vill hela tiden oformulera sig, uttrycka med nya ord de gamla sanningarna.

Det är så jag vill ha det. Det är så jag måste ha det. För att kunna känna mig äkta, ärlig och ödmjuk.

För tillfället knakar det i min tro. En del kanske vill tolka det som om min tro är på väg att ge vika för något helt annat. Att jag är på väg att förlora tron på Gud. Jag tolkar det dock som om tron håller på att växa. Tron finner nya vägar att bli uttryckt på.

Tron har fört mig in i nya landskap, där inget ser ut som innan. Det nya landskapet kan få mig att se det som en frånvaro av Gud, men jag tror snarare det handlar om en ny sorts närvaro av Gud. Det är inte Gud som försvunnit, det är mina ögon som måste vänja sig att se Gud på ett nytt vis.

Där står jag med min tro.