Den teologiska djungeln
Nystart (nummer 10...) för bloggen!
Jag har den senaste månaden installerat mig i ny stad, nytt landskap, ny bekantskapskrets och nya förutsättningar för framtiden. Det har varit en givande tid. Jag finner en tjusning i att packa ned, för att sedan packa upp. Den processen får mig att upptäcka nya saker bland mina gamla saker. Framförallt i bokhyllan. "Hade jag den boken hemma", "Varför har jag inte läst den här!" - sådana små uttryck och monologer har jag fört med mig själv på sistone.
Det har medföljt att jag hamnar i en liten intensivare period av läsning (att jag också har kurslitteratur har sin beskärda del av orsaken också), vilket jag mår gott av. Jag har försökt att bredda mig lite. Det har inte enbart blivit djuplodande böcker. Men återigen har jag ägnat en del tid åt internet, bloggar och forum, för att scanna av det teoligiska klimatet. Varför gör det när jag vet att jag bara blir trött. Inte trött på teologi i första hand, utan på teologer - proffsen och amatörerna, och deras "teologier".
När jag börjar skrapa på ytan så öppnar sig en djungel av olika åsikter (som hävdas vara sanningar) och tolkningar (som hävdas vara lika sanna). En djungel kan ibland upplevas som ett himmelrike - där varje vrå kan vara skäl till spännande och nya upptäckter. För mig ter sig den teologiska djungeln sig att ibland, tyvärr, vara ett helvete - där ingen försöker vara sams och där inga tydliga vägar till svar går att finna.
Jag vet att en jakt på det fullständiga svaret enbart är fruktlöst och bara kommer leda till ett ändlöst grubbleri. Det kommer alltid att finnas tider för frågor, men den största delen av tiden tror jag behöver läggas på att leva utifrån de svar man hittintills har funnit. Alltför att tro - lära - liv ska leva med varandra och inte åtskiljda.
Jag söker efter en plats där mångfalden inte är en börda, utan en efterlängtad medföljare på vägen. Jag önskar äga sanningen på samma gång som jag äger öppenheten för sanningen att kunna expandera. Tyvärr finner jag det svårt när klimatet idag å ena sidan har svårt för att acceptera företeelsen att någon "har sanningsanspråk", och å andra sidan därför att många dialoger verkar ha sin utgångspunkt i att fördumma den andres intellekt istället för att bevisa sitt eget. Viljan att lära är oftast mindre än viljan att lära ut. Och ödmjukhet förvandlas mer och mer till en dygd i det förgågna.
Och medans dispyterna fortgår riktas kraften till de många orden, istället för till de många handlingarna. Men det är väl ändå de få orden som har förändrat världen och kan göra det igen?
