En liten tanke på ljusan dan
På vägen hem idag från jobbet stannade jag till hos ett gäng "alkoholister" (jag ogillar att kategorisera dessa människor bakom ett epitet som tyvärr upplevs nedvärderande). Ibland är det nyttigt för oss "andra" att faktiskt stanna till och prata lite med dom. A-lagare har alltid nära till skratt, tyvärr alltid också nära till ett sämre språk. De äger en skön humor OCH de har alltid en livshistoria som borde få oss att oftare sätta oss vid deras fötter för att lyssna.
Idag blev det prat om vår gemensama okunskap om bilar, legaliseringen av narkotika och om detta med att hjälpa människor på fötter. Jag tänkte vidare på just det sistnämda när jag kom hem.
Jag tror varje människa behöver ha andra omkring sig. Ensam är inte alltid stark. Och jag tror att vi alla behöver minst någon som visar oss sympati, och minst någon som visar oss empati. Den som sympatiserar med oss stödjer oss i problemen, och den som empatiserar drar oss ur problemen. Det finns en bild som förklarar det jag menar. Låt oss säga att du fallit i en grop som du inte kan ta dig ur själv. Det visar sig också att du delar denna situationen med någon annan, som också befinner sig i gropen. Denne någon kan känna sympati med dig, han delar nämligen samma elände. Men sympatin tar er inte ur gropen, utan för det behöver ni någon som kommer förbi och ser er i gropen - och som får empati för er.
För att återgå till a-lagarna. De behöver varandra, de behöver varandra för att dela sympatin mellan sig. MEN de behöver också empati (om nu jag genom att stanna med min cykel och prata med dom i 15 minuter, visade dom det så är jag tacksam för det) från ett annat håll för att kunna lämna problemen. Och denna princip gäller oss alla.
Därför tänker jag att vi alla borde sträva efter att vara människor som visar empati gentemot de människor som inte har det som oss. Kanske vi då får den empati som vi själv så ofta ropar efter?
Det är bra tankar kring sympati/empati, även om man skulle kunna utveckla det ännu mer, som sig bör (kanske, visdom kan ju rymmas även i den korta texten).
Men får man lov att skapa en etikett, kallandes "sympatisk kristendom"?. En art som jag tror är av vanlig utbredning inom kyrkväsendet. Vilket i sig själv knappast kan kallas dåligt. Men jag tror det finns en brist av den "empatiska kristendomen" som gör att det övervägande sympatiska leder till en stundtals handelsfattig miljö. Lite som att sitta och säga "-stackars barn" men sen aldrig göra nåt för att hjälpa.
Vi sitter ju alla mer eller mindre i gropen, men tack och lov har Jesus inte bara delat sittplats med oss alla, han har också med all sin makt övervunnit gropen och erbjuder oss sin hjälp, på ett högst empatisk sett.
Frågan är hur man själv förvandlas till att bli en mer empatisk kristen. Inte en som tar sig an varenda människa (man måste visa sig själv empati också), utan en som när Gud pockar på ens hjärta, vågar lämna sympatins trygga (för det är det) mark och låta empatin styra en liten stund. Vad har man att förlora? Vad har vi att vinna?
Bra skrivet, tack för tankeställare!
