Filosofadam

Jag har under senaste tiden försökt sammanställa min andra bok (åtminstone i tanken), det hela går väl sisådär. Jag lyckas inte riktigt med att få ihop alla pusselbitarna, och jag har inte riktigt tiden att göra det heller. I sommar måste jag helt enkelt förvalta lite tid till detta projekt!

Hur som helst - i processen med att sammanföra material hittade jag en text om sårbarhet som jag haft i åtanke till boken. Den behövs fyllas ut och redigeras - därför är den perfekt att ta med i en blogg, innan den tas upp i en bok. Jag kom fram till sju punkter som jag tycker är starka anledningar till att vi alla behöver vara mer sårbara. Det går säkert att komma på fler, men de anländer väl i mitt tankekontor lagom till boken :)

1. Den som vågar vara sårbar, är den som riskerar - den som riskerar är den som segrar, vare sig han dör eller lever.
Jag utgår ifrån det faktum att livet ofta upplevs som en strid eller en kamp, och i varje sådan är ju seger det man vill nå fram till. I en strid har man två alternativ: att möta striden (att vara sårbar) eller att fly ifrån den (att vara trygg). Det enkla valet är det trygga, men seger går bara att finna i det sårbara alternativet. Precis som det är med en seger i ett krig, är det med livet - man måste riskera det för att vinna det.

2. Är jag sårbar så hjälper jag andra att vara det. Då kan man få en relation där man faktiskt kan börja se varandra, och därmed hjälpa/stötta varandra.
Sårbarhet handlar i grunden om att vara sig själv, och visa sig själv. Och att vara sig själv är - vad jag tror - det sanna målet i varje relation. För när jag i en relation är mig själv, då kan andra också vara det, och då lär vi känna varanda såsom vi verkligen är.

3. Sårbarheten är en garanti för att inte verka högmodig eller felfri.
Människor som aldrig visar sina svagheter, skapar en bild av att målet är att bli felfri - och i en sådan strävan är risken för högmod enormt stor. Om jag delar både mina framsteg och felsteg, ger jag den bästa bilden av vad det är att vara människa - nämligen att man både lyckas och misslyckas.
Om jag visar mig svag kommer jag att blotta min styrka, en styrka som är stark just för du inte visar upp den. Och kanske den största styrkan en människa kan äga,är att visa sig svag?

4. Genom att visa mig svag, hjälper jag andra att bli starka.
En ledare som visar sig svag tror jag skapar en "lättnad" hos andra, och samtidigt en motivation. Det är enklare att följa en ledare som är ärlig med sina svagheter, än en som ständigt visar sig vara "bättre" än sina efterföljare.

5. Sårbarheten gör mig ödmjuk mot andra, mot mig själv och mot Gud.

6. Sårbarheten avslöjar mitt beroende till andra och till Gud.

7. Med sårbarheten kommer ärligheten och äktheten.
Dessa båda egenskaper är livsviktiga - förlorar jag dom, förlorar jag också allt annat som är av vikt att äga.

Trots dessa (mer eller mindre genomtänkta punkter) så tycker jag att det är svårt att vara sårbar - även om jag vet att sårbarheten är en nyckel till väldigt många dörrar. Sårbarheten förvaltas i ett nu, ett nu som jag alltför ofta dock inte lyckas förvalta något vidare. Varför ägnar jag mig åt att leverera fasader, när det är innanför dessa som jag vill bjuda in andra?
Alltför ofta söker jag sårbarheten, men finner rädslan. Rädslan med att vara mig själv. Jag är rädd att andra ska se mig helt och fullt. Och det är inte mina dåliga sidor jag fruktar att visa, utan mer mina goda sidor. De sidor av mig som består av kärlek, medlidande och nöd. Jag är rädd att förlora dessa saker, att de ska bli rutin eller helt enkelt knäckas av behoven. Det är ju så - att de saker man allra helst vill äga, gör också mest ont att äga och att ge av. Men det är genom sårbarheten som de ges på ett äkta sätt.
Känner att detta blev lite krångligt nu, även för min lilla hjärna....

Jag vill inte dagdrömma hela livet,
drömma om relationer som aldrig funnits,
drömma om segrar som aldrig vunnits,
drömma om möten som aldrig ägt rum,
drömma om kärlek som aldrig besvarats,
drömma om känslor som aldrig uttryckts,
drömma om ord som aldrig uttalats,
drömma om drömmar som aldrig blivit mer än just drömmar.

Kanske ett ökande av sårbarhet i mitt liv kan göra att ordet drömma byts ut? Men vad vet jag, funder bara lite.... tänker högt helt enkelt...

Nej, nu bör jag fortsätta med skrivandet på nästa bok... jag tänker ju inte vänta tills jag uppnått pensionsåldern för något sådant. Då ska jag revolutionera begreppet pensionär!