Filosofadam

Nu är det hög tid att återkomma med lite mer djupa analyser från fjällenveckan - en del har ju nästintill krävt att de ska komma. Lägerresor, oavsett form, har alltid inneburit för mig oundviklig tid att tänka. Jag kan inte hjälpa det, men så fort jag tillbringar några dagar med en större grupp människor kommer det upp en massa tankar hos mig - en del härliga, andra mer svårtuggade.
Skidresan i Vemdalen blev upphov till tankar som nog mer drar åt det svårtuggade hållet (med det inte sagt att resan inte var härlig). Just nu när jag skriver vet jag inte riktigt hur jag ska uttrycka mina funderingar, det hela rör sig kring ganska komplicerade saker. Sen vill jag inte få allt att låta deprimerande, vilket inte skulle ge rättvisa åt helheten. Hur som helst är det två ord som får rubricera mina tankar - ensamhet och oförmåga.

Låt mig börja med ensamhet:
Hur förenar jag ensamhet med gemenskap? Och hur gör jag när gemenskapen uppenbarar ensamheten, inte utplånar den? För mig har ensamheten alltid inneburit lite av en fristad - en fristad där jag kan reflektera kring allt annat, en fristad där jag för en stund kan tro på drömmar. Men ensamheten blir lätt också en trygghetszon som jag bekvämt håller mig kvar i - rädd för att förlora något jag inte kan sätta ord på.
Jag tror nog vi alla någon gång - trots folkvimlet och gemenskapen - ändå känt oss ensamma? Samtidigt har vi nog också upplevt att vi mitt i detta behöver ensamheten. Ibland är jag rädd att det endast är i ensamheten som jag är mig själv. och därmed är det ensamheten jag vill dela med andra.
Till sist tänker jag också på vårt längtan efter att bli sedda av andra. Hur kan min längtan efter det bli mindre tydlig för mig, och andras längtan bli mer tydlig - eller med andra ord: hur gör jag för att se andra, inte vänta på att själv bli sedd?

Sen över till oförmågan:
Jag har aldrig sett mig själv som en känslomänniska - i den bemärkelsen vi ofta lägger i det epitetet, alla är vi ju på ett sätt känslomänniskor. Men på sistone tror jag mer och mer att jag faktiskt är väldigt känslosam, men jag förmår inte uttrycka känslorna. Hade en diskussion tillsammans med några personer om gråt, och jag ställde mig frågan om det är den som gråter, eller den som inte förmår att gråta som är känslosammast - eller om båda är lika känslosamma. Hur som helst så funderade jag under skidveckan på detta med orförmågan att förmedla känslor till varandra. Är vi människor generellt sett inte ganska dåliga på att visa känslor? Och då menar jag främst gentemot dom som känslorna vänder sig till. Vi behåller gärna våra fasader och vi spelar det spel som vi behärskar - men att spela det spel som sätter loss känslorna är (och kommer nog alltid att vara) ett spel vi aldrig kan beräkna.

Det blev ett ganska flummigt och osammanhängande blogginlägg denna gång - men varsågod kära läsare, nu har ni något att analyser och fundera över. Jag måste själv i alla fall fortsätta fundera över dessa saker.

Till sist ett låttips - Learn to Live med Leverage
Over and out for now...