Filosofadam

Just nu läser jag en intressant bok - med intressant menar jag att den får mig att tänka - som heter Illusionen om Gud av Richard Dawkins. Dawkins är professor och vetenskapsman och han försöker i sin bok visa på att Gud inte existerar, och att evolutionen är det allra mest sannolika. Jag har som sagt inte läst färdigt boken, utan är halvvägs - fler inlägg rörande boken är alltså att vänta.

Jag är verkligen inte kunnig inom områden såsom kemi, biologi, kosmologi, utvecklingslära, anatomi och diverse övriga "ologier" och "ismer" som finns att studera. Det är lite synd, för det skulle göra att jag kunde ta till mig mer av bokens innehåll. Nu blir en del saker alltför svårsmälta för mig att jag inte ens bör försöka att förstå. Dawkins har också ett väldigt fackorienterat språk och terminologi att vissa partier får läsas och försökas förstå så gott det går. Det är två saker som jag i alla fall fastnat lite för, två saker som Dawkins återkommer till med jämna mellanrum. Det ena handlar om sannolikhet, och det andra rör vetande (vetandet kommer jag behandla i nästa blogginlägg).

Så här skriver Dawkins (sid 177)
"Designhypotesen reser omedelbart det större problemet om hur den som skapat denna design själv har kommit till. Hela det problem som vi tog vår utgångspunkt i var att förklara statistisk osannolikhet. Det är självfallet ingen lösning att postulera något ännu mer osannolikt"

Dawkins menar att det osannolika med att ett sådant komplext universum som vårat har uppstått får inte sin förklaring i Gud, utan införandet av Gud medför ett ännu större problem. Om Gud finns är han än mer komplex och än mer osannolik än vad universum är, och vi tvingas ge Guds existens en förklaring.
Om Gud existera, så är inte vårt universum osannolikt. Jag tror nog att Dawkins skulle hålla med om det. Det som är ett problem för Dawkins och andra ateister/humanister är införandet av Gud. Det är Guds existens som de menar är riktigt osannolik. Om vårt universum är så komplext som det är, borde en skapare av det vara än mer komplex, och denne skapares existens kräver en förklaring. Jag måste medge att detta resonemang är befogat, och ingen troende bör vifta bort det som ateistens bortförklaring till att inte tro på Gud.
Men det är två saker som jag kommer att tänka på, det ena är tiden, och det andra är regression. Låt mig börja med regression, eller orsakskedja. Detta handlar om att allting har en orsak, och att även denna orsak har en orsak osv i all evinnerlighet. Teologer och teister menar att Gud sätter stopp för denna regression genom att vara alltings orsak, men själv inte orsakad. Personligen anser jag att införandet av Gud ger ett tillfredsställande svar på detta med regression. Ur ett ateistiskt perspektiv finns ingen slutgiltig orsak att peka på, och jag tror iofs inte heller att ateister försöker finna någon sådan.

Men det allra mest intressant rör ändå detta med tiden. När började Gud existera? Detta är frågan som ateister ställer sig när teister menar att Gud existerar. Läs frågan igen, och försök att se om det möjligtvis finns något i själva frågeställning som kan göra frågan till felformulerad. Vad är det som säger att Gud började existera? Tänk om Gud existerar utanför tiden, och har alltid (om nu det ordet går att tillämpa i sammanhanget) gjort det? När vi talar och tänker kring livets uppkomst, så talar och tänker vi i termer som rör tiden. Något börjar, något slutar - och däremellan sker någonting. Men... tänk om Gud fanns innan tiden, skulle en sådan Gud vara osannolik, skulle en sådan Gud behöva en orsak? Jag vet att det är fullständigt omöjlig att greppa den tanken, men det är ju också pga att vi ständigt för in tiden i tanken. Teologer talar ibland om det "ständiga varat", att Gud är, och aldrig blev - när det kommer till fråga om Guds existens.
Kan detta vara ett svar till Dawkins skeptiska, men befogade frågor? Jag tänker bara högt, och är väl medveten om att jag inte har kunskaper eller förmågor allt ge de svar som kanske krävs. Jag är en lekman bland professorerna, en shetlandsponny i stallet.

Dessa frågor får mig att också tänka på detta med att veta och att förstå. Jag märker att jag oftast kommer till den punkt där insikten säger mig att det går inte att veta och att förstå allt. Dawkins menar att detta är en undanflykt från vetskapen och en rädsla till att förlora det man tror på genom nya kunskaper. Men mer om detta, som sagt,  i nästa blogginlägg, jag tycker nog att detta har gett tillräckligt för stunden att tänka på.