Filosofadam

Igår kväll var jag på besök hemma i Norrköping för att besöka en cafékväll. Och jag var en av huvudattraktionerna för kvällen! Jag hade blivit ditbjuden för att berätta lite om min bok Spår som jag skrev för ungefär ett och ett halvt år sedan. Det var en spännande upplevelse. Det är alltid lite obekvämt att stå inför folk och höra sina egna ord bli upplästa, ännu värre var det när jag själv fick läsa upp stycken ur boken. Men det var ändå väldigt givande.
Dels var det kul att få så många positiva reaktioner som jag fick (och att även ett bokförlag var positiva) och alla böcker som jag fick signera. Men framförallt tyckte jag det var givande för att jag på nytt fick läsa min bok - och slås av att texterna i boken fortfarande är levande för mig. Mycket har förändrats sen jag skrev boken, men mycket är också detsamma. Att försöka revidare boken skulle forma fram en slutprodukt som inte längre skulle vara samma bok. Men ändå. Bokens titel skulle då bli en bra symbolik över vad som en reviderad upplaga skulle innehålla av den gamla. Spåren sitter kvar. Spåren av Gud likaså. Det svåra är inte alltid att finna och identifiera spåren, utan att ha modet nog att följa i spårens riktning.

Nu sitter jag och läser lite spridda delar i min egen bok. Det är ofta jag stannar till och får fundera: vad betyder det är för mig idag?

"Jesus sa att: "den som försöker bevara sitt liv, ska mista det". Om Jaget får styra, blir vårt liv ett försök att bevara det vi finner. Men en dag ska allt visa sig vara lönlöst och istället för att bevara så förlorar vi allt. Att förneka sig själv är att släppa taget om "sitt", för att inse att allt är "Hans". Det är då som Gud lovar att vi verkligen ska finna livet, när all vår trygghet och förtröstan finns oss honom. När jag inte längre bär kronan som står för vem jag är, utan jag bär korset som visar vem han är. Då vandrar jag självförnekelsens väg. Vägen som leder oss framåt mot en dag då vi verkligen ska finna livet, och bevara det. Den dagen ska alla tårar torkas från våra ansikten. Den dagen möter Sonen oss, för att för en sista gång tvätta våra leriga och såriga fötter."

"Kanske vi behöver bli barn på nytt när det gäller vårt förhållande till tron? Kanske jag behöver närma oss bönen som om jag aldrig bett förut, Bibeln som om jag läser den för första gången. De tidigare erfarenheterna läggs bort och jag står "naken" inför Gud och tron. Jag blir beroende av hans ledning och hjälp. Herre, lär mig be, lär mig leva!
Kanske är det detta som Gud söker, människor som gör sig svaga och sårbara, för att det är i hans styrka och förmåga det sedan ska ske? Ett kristet liv borde aldrig bli rutinmässigt. Ett kristet liv borde kanske vara ett liv där man, varje morgon vaknar som om gårdagen inte funnits, och man får på nytt lära sig ta sina första stapplande steg i tro?"

"Vi vill gärna att Bibeln ska vara en skattkarta, som leder oss till lycka och välgång. Men Bibeln är en karta som visar hur Gud har vandrat för att finna oss, och hur vi, nu med Guds hjälp, ska vandra tillbaka samma väg som han vandrat."

"Som kristna måste vi våga bli till åtlöjen. Om vi inte visar oss, så kan vi vara säkra på att vi aldrig blir förföljda för vår tro, men vi kommer då aldrig att bli efterföljda för den heller."

Ja, jag måste medge att min bok ger mig själv en hel del att tänka på! Och jag blir rejält motiverad till att återigen försöka skriva färdigt allt det som jag sitter på genom tankar, citat, pappersfragment och datafiler. Materialet finns, men det behöver bara redigeras och till stor del förmeras så att det passar bokformatet.
Under kvällen spånande jag lite skämtsamt om en titel på en uppföljare, här är några förslag:
Spår 2 - spåren leder vidare
Urspårad
Spårlöst försvunnen - en vandring i trons landskap

Den som lever får se när nästa bok hittar dagens ljus. Det löftet kan jag stå för!