Filosofadam

Årets första femma har (redan) kommit. The Curious Case of Benjamin Button blev verkligen en mästerlig föreställning. Jag är mäkta imponerad av David Fincher och hans bildspråk. Varje scen är otroligt vacker, och det är en lika vacker historia som berättas. Om filmen har några svagheter så är det sista halvtimmen, men samtidigt är det också den svåraste delen av historien att berätta enligt mig.

Detta är en film som får mig att återigen drömma om det perfekta i det ofullkomliga. Trots att historien egentligen berättar om ett liv fyllt av smärta, så förmedlar den att kärleken och värmen triumferar över lidandet. Trots att allting tar slut, trots att döden till sist kommer ikapp - så är livet perfekt i sin ofullkomlighet.

Den kärlek som finns i världen är perfekt, men den tvingas anpassa sig till en värld som inte är det. Därför finns sorgen, bristen och förlusten över att kärleken inte når ända fram. Kärleken i sig har inte en gräns, men den når alltid till en gräns. Inget är beständigt. Och just detta tillstånd av ofullkomlighet gör att vi än mer förstår vad kärlek är.

Men det finns en röst som säger att kärleken ändå fortsätter bortom döden. Den ofullkomliga världen måste ha ett slut, döden måste få finnas - trots smärtan den orsakar. För på samma gång som döden kväver ett liv - så föder det ett nytt. Och denna gång en liv som är beständigt. Kärleken har sitt ursprung i det beständiga livet som finns på andra sidan döden. Kärleken är en gåva till vår ofullkomliga värld. En gåva som ges till oss för att vi ska finna hoppet, och tron.

Och om det himmelrike vi tror och hoppas på verkligen existerar, är det inte så att det enda sättet att komma dit är att låta sig älskas in i det?