Filosofadam

När man blickar ut över något så fångar man intrycket. Och när blicken faller över världen får jag intrycket av att Gud inte existerar. Gud är för komplex. Ja, själv idén om Gud är ett pussel som man inte ens kan lägga ramen till.
Överallt ser man hur världen, som värld, förfaller. Utan att för den saken skull förlora hoppet eller se styrkan i mänskligheten. Men det är en söndrig värld som visas utanför mitt fönster.

Människan springer runt i den labyrint som världen är. Och det verkar vara en labyrint utan någon öppning i väggen. Där finns ingen guide. Paradiset, om det nu har funnits, är förlorat. Guds röst är inte Guds, utan ekot av våra egna - röster som ropar ut till någon/något.

Men man får inte låta blicken falla för snabbt. Eller låta slutsatserna dras ifrån det direkta intrycket. Intryck är alltid intryck, men inte alltid sanning. Och oftast är sanningen dold bakom lögnen. Om världens förfall är verkligt så har världen fallit från något - på riktigt. När vi ser eländet reagerar vi som om det vore en avvikelse. Men det måste betyda att vägen den vikt av ifrån också existerar.

Det pussel vi försöker lägga kring Gud är komplext. Men pusselbitarna avslöjar att där åtminstone finns ett pussel att lägga. Trots att bilden av Gud är dunkel, så är det ändå en bild. Lidandets dån störs alltid av godhetens svaga brus. Lögnen skriker, men sanningen viskar. Mitt ibland ekot av våra röster hör man ändå Guds röst. Jag ser trots allt inte helheten från mitt fönster.

Och den värld som verkar vara totalt förlorad, blir en värld som har allt att vinna.