Det ontologiska argumentet revised
En version av det ontologiska argumentet för Guds existens:
1. Det största vi kan med tanken fånga (dock ej fullt förstå) är idén om att Gud existerar
2. Det största vore om idén inte bara existerade i tanken, utan också utanför, i verkligheten.
3. För existens är större än icke-existens.
4. Om inte Gud existerar i verkligheten så existerar något annat som är det största i verkligheten.
5. Men då är inte vår tankeidé om Gud det största vi kan tänka, eftersom något större existerar utanför tanken, och i och med det är, till naturen, det största vi borde kunna tänka.
6. Men då faller premiss (1) att Gud är det största tänkbara.
7. Alltså måste det största tänkbara (Gud) också existera utanföra tanken - för att kunna vara det största tänkbara.
8. Därav existerar Gud
Jag medger att detta är en variant som kanske inte håller fullt ut. Men detta är var mina funderingar landade när jag filosoferade kring det ontologiska argumentet. Vill du läsa den klassiska formuleringen föreslår jag att du googlar efter det - du hittar det garanterat.
En sak jag funderat över är om man verkligen kan tänka sig Gud. Eller om man bara tänker sig något mindre. En väldigt stark människa, t ex. Kanske en pappafigur eller en... drake. Jag vet inte.
Har egentligen inget bra svar på det.
Men om begreppet "gud" bara skulle vara en variant av vår tankebild av människan, som vi redan vet existerar, kan väl inte det ontologiska argumentet säga oss särskilt mycket egentligen?
Men jag vet som sagt inte...
Jag fattar inte riktigt. Detta argument bygger på att Gud är det största tänkbara, men det kan ju vara så att det finns något större tänkbart. För mig som kristen finns det ju inte det. Men som agnostiker eller annat så kan jag ju tro att det finns något större eller likvärdigt.
Som ateist förefaller det ontologiska argumentet föga trovärdigt. Man kan ju applicera det på vad som helst...det man själv tror är det största tänkbara som en människa kan tänka sig.
Guds existens (eller snarare en Skapare, eller gud m.m.) förefaller mer ligga hos den enskilda individens förmåga (vilja) att tro inte att tänka.
Inget argument jag blir så klok av. Men utveckla gärna.
Det blir inget problem, för en poäng med argumentet är att om du väl kommer på något högre än det högsta tänkbara, ja, då är ju -det- Gud. Istället för att försöka få "Gud" att platsa i "det högsta tänkbara", så handlar det istället om att få "det högsta tänkbara" att platsa i "Gud". See? :)
Argumentet kan faktiskt inte appliceras på vad som helst, som tur är! Den första kritiken mot argumentet kallas för "Gaunilo's ö", där en snubbe som hette Gaunilo menade att man lika gärna kan tänka på den perfekta ön, så måste den finnas. Men den finns ju inte, så argumentet för Gud håller inte då heller. Detta kan motbevisas rätt så enkelt faktiskt.
Resonemanget går inte ihop eftersom det ligger i t.ex. öns natur att inte kunna vara fullkomlig och perfekt. En ö kan aldrig vara fullkomligt stor till exempel, för den kan alltid bli större och få fler palmträd.
Tänket funkar egentligen bara på Gud eftersom "det högsta tänkbara" är det enda som kan vara fullkomligt. Vi kan alltså inte tänka oss en oändligt stor ö, eller en oändligt stor pizza heller. Det är logiskt omöjligt att sådant skulle kunna finnas. Det ligger t.ex. i en pizzas natur att kunna ätas upp, men då kan den ju inte samtidigt vara oändlig. Hänger du med på tanken?
Har skrivit tre inlägg om detta på min blogg nyligen:
http://apologetikpasvenska.blogspot.com/2011/05/ontologiska-gudsbeviset-kritik-och.html
