Filosofadam

Simone Weil - Väntan på Gud

Har i dagarna läst ut min första bok skriven av Simone Weil, en författarinna som jag genom citat från andra böcker blivit lite intresserad av att läsa. Nu har så skett.
Boken är en sammanställning av Weils brev och essäer, men man kan ändå i det mesta känna att de olika kaptilena följer varandra - om inte i det specifika ämnet så definitivt i stilen.

För min egen del var detta en så kallad "guldklimpsbok", dvs. det mesta talar inte alls till mig, men så rätt vad det är dyker några rader upp som fångar intresset. Det gör att boken som helhet inte blir något speciellt för mig, men en helhet som måste läsas för att inte missa de små guldkornen som finns bland raderna att finna.

Weil skriver, i mitt tycke, på ett svårbegripligt vis och med en gammalmodig stil (visserligen inte konstigt med tanke på hennes samtid), och detta gör att en hel del stycken kräver sitt fokus för att förstås - ett fokus jag inte själv kände mig villig att ge under min läsning.

Tycker dock att var och en som är intresserad av de mer filosofiska och kontemplativa nyanserna av tron bör läsa Weil. Hon följer inte strömmen utan levererar en hel del, kanske kontroversiella, tankar, men hon serverar framförallt en genuin gudslängtan som, även om den inte ger alla svaren, uppmuntrar till ett eget, mer djupare, sökande efter Gud.

Och en bok, oavsett hur, som lyckas vända läsarens ansikte mot Gud, är en bok väl värd att läsas.