Filosofadam

Om några månader ska jag tala inför lite folk och fä om att Gud är god. Och inte bara det, jag ska också formulera tankarna kring det till att bli en fingervisning på hur vi kan bli mer goda i vår strävan att bli mer lika Gud. Det ska bli intressant. Och utmanande.

Jag har enbart påbörjat processen till att få ner mina tankar på pappret. Jag har endast skummat lite på ytan. Något som jag fann i ytskummet var distinktionen på "att vara naturlig" och "att vara dygdig". Låt mig förklara:

Visst är det så att vi ofta förknippar godhet med att man gör goda saker, och att man därav är god. Jag skulle vilja påstå att det inte fullt ut stämmer överens med hur det förhåller sig. Och det är här Gud måste få komma in i bilden för att visa på skillnaden. Gud är god till sin natur, medan vi kan vara goda trots vår natur. Vi kan pressa oss till att vara goda - att leva i dygden. Det är väl därför som godhet uppfattas som en dygd - för att den, lite, strider emot vår natur? Dygden föregås alltid av ett visst mått av offer. Ett offer som spjärnar emot den mänskliga naturen. Dygden är den goda viljans strid mot köttets natur.

Vår strävan i att bli lika Gud är att förvandla dygden till karaktär, och karaktär till natur. För att belysa det hela lite enklare: Låt oss föreställa oss själva gående ute på stan när vi iakttar hur en äldre människa har svårt att ta sig över gatan pga den täta trafiken. Vi kan alla, av ren prestation, leva ett liv där vi hjälper de äldre över gatan. Vi kan alla vara dygdiga i detta avseende. Om vi vill. Men vi måste välja att vara goda. Nu kommer vi till distinktionen mellan dygd och natur. Gud, som är god till sin natur, väljer inte att hjälpa den äldre över gatan. Gud "bara" gör det. Godheten är ett med hans natur, den är inte strävan som Gud sträcker sig mot, utan den är själva grunden Gud står på. Förstår ni hur jag menar? En citron är inte sur för att citronen kämpar med sin dygd att vara det (om det nu är en dygd :P), utan citronen är sur för att den är sur till sin natur.

Nästa steg i detta med Guds godhet är att om nu Gud är god till sin natur, så är han det oavsett omständighet. Guds natur är god. Guds godhet är oföränderlig. Gud är god, och han kan inte hjälpa det - han är sån! Detta medför att Gud alltid agerar utifrån sin godhet. Och det innebär också att Gud inte är ond, för en sorts natur utesluter dess motsats. Något annat skulle innebära en nyckfull och föränderlig natur.

Vår strävan efter att vara godhet handlar alltså om att inkorporeras (fint ord) in i Guds godhet. Guds karaktär får forma vår karaktär, och förändra vår natur. Det är allt detta som Kristus möjliggör genom korset och uppståndelsen. Detta var några små funderingar kring ämnet. Jag får sitta ner mer och bolla med orden lite mer. Men den 4:e december är alla välkomna till pingstkyrkan i Norrköping och höra vad jag till sist landade i för slutsatser :)