Filosofadam

Jesus sa mycket. Tydligt sa han: älska era fiender och förlåt varandra. 

Och vi kliade oss i huvudet och undrade om vi hörde rätt.

Förlåtelse är något som vi alla älskar, och ser idealiskt på - som idé. Så fort vi hamnar i situationen då idén ska av oss själva tillämpas till handling, då vänder vi oss bort ifrån den i avsmak. Hur ska jag kunna förlåta? Hur ska jag kunna älska?

För att ge frågorna något sorts svar så vänder jag mig till fenomenet att jag älskar mig själv. Låt mig skärskåda det. Jag är den förste att erkänna att jag inte älskar eller godtar allt som jag gör. Jag har sidor som jag utan tvivel skulle vilja vara utan, sidor som gör att jag gör saker jag önskar hade förblivit ogjorda.

Men ändå älskar jag mig själv, varför? Sanningen är den att just min fördömmelse över vissa handlingar är ett tecken på att jag älskar mig själv. Jag bryr mig för mycket för att se mellan fingrarna. Att jag älskar mig själv betyder inte att jag tycker om allt med mig själv, men det betyder att jag ständigt, i alla lägen, önskar det bästa för mig själv - och vill bevara mig själv. Kärleken fördömmer just för att den älskar, och för att den vill bevara.

Samma princip tror jag Kristus syftade emot när han beordrade oss att älska våra fiender. Vi ska inte på något sätt försöka tycka om allt hos våra fiender, men vi ska i alla lägen önska dom det bästa. 

Det vi älskar, det vill vi bevara - och därför upprörs vi över det som förhindrar och förvrider. Kärleken är alltså den enda domare som dömer utifrån att den älskar.

Förälskelse är något helt annat. Förälskelse är inte ute efter att bevara, utan efter att behålla. Förälskelsen äger därför ingen förmåga att fördöma utan är blind och ser endast det bästa, och fokuserar på att behålla det. Men om förälskelsen aldrig leder till den djupare kärleken kommer den att mista just det den ville behålla.

I allt detta finner förlåtelsen sin plats i att den är en nödvändig förutsättning för att kunna älska. För där kärleken fördömer följer förlåtelsen som en läkande salva. Domen och förlåtelsen har båda sin källa i att vi älskar.