Filosofadam

Varför är det en stor glädje för föräldrar när de får lära sina barn att gå, och att sedan se hur de små tar sina första steg? Vi vet ju av erfarenheten att barnen en dag kommer gå dit föräldrarna inte vill att de ska gå. Men ändå lär vi dom att kunna gå.
Men så vet vi också att även om deras steg kan leda bort ifrån förälderna öppna famn, så är den enda möjligheten för att de faktiskt ska kunna komma till den öppna famnen, att de lär sig gå. Det visar sig att den stora glädjen för en förälder också bär på den största sorgen: att se sina barn gå ifrån dom. Men stora glädjen bär också på den största glädjen: att se sina barn gå tillbaka till dom.

Jag tänker mig att vår relation till Gud är likadan. Gud har lärt oss att gå på egen hand just för att vi ska kunna välja vart vi vill gå. Glädjen att lära sina barn detta innebär att Gud vet om att det också kan leda till sorgen att se sina barn gå de vägar som leder till fördärv. Men Gud vet att så länge de kan gå, kan de också gå tillbaka. Och Gud kan aldrig förhindra sorgen genom att låta bli att lära oss att gå. Gud skulle då även förhindra den största glädjen.

Den 3 April så smäller det. Då är det dags för 2! nya Avantasia album. Och jag har höga förväntingar, och bara för att fresta dig lite så titta på detta:

 

The Wicked Symphony
01. The Wicked Symphony
02. Wastelands
03. Scales of Justice
04. Dying For an Angel
05. Blizzard on a Broken Mirror
06. Runaway Train
07. Crestfallen
08. Forever Is a Long Time
09. Black Wings
10. States of Matter
11. The Edge

Angel of Babylon
01. Angel of Babylon
02. Stargazers
03. Your Love is Evil
04. Death is Just a Feeling
05. Rat Race
06. Down in the Dark
07. Blowing Out the Flame
08. Symphony of Life
09. Alone I Remember
10. Promised Land (Part II)
11. Journey to Arcadia

Bara låttitlarna får mig att gnugga händerna och säga "mumma!". Här har vi titlar som skulle kunna vara rena hårdrocksdängor (Rat Race, Wastelands), powerballader (Alone I Remember, Forever Is a Long Time), episka storverk (Angel of Babylon, The Wicked Symphony) och det absoluta måstet - de trallvänliga powermetaldängorna (Symphony of Life, Stargazers).
Nu kan ju jag gissa fel också.. men ett är säkert: skivorna innehåller allt av detta!!

Nedräkningen har börjat...

Det är inte mindre begär jag behöver. Det är större styrka i karaktären som måste till. Att säga nej blir möjligt när karaktären är starkare än begäret. Och jag tror bönen till Gud snarare bör handla om att han ska stärka min karaktär, snarare än att ta bort mina begär.

Ibland vilseleder vi oss själva genom att tro att Gud vill förinta frestelsen så att vi inte kan falla, men något sådant förändrar inte eller förstärker oss, utan hindrar oss istället. Hur starkt frestelsen än fjättrar oss så finns det i det hela en möjlighet till att låta sin eget innersta förändras och mer och mer vända ryggen åt frestelsen.

En människa utan frestelser är en människa som aldrig vinner sin seger - eller sin frälsning. En seger måste alltid föregås av det ögonblick då man brottas med tanken att det bästa är att ge upp. Frälsningen måste föregås av ögonblicket då allting väger på ett enda val. I detta val ligger kraften till att fullständigt förändra allting.

Begäret kan sätta oss i slaveri - ett slaveri som i slutändan kommer att visa sig tjänade Herren. Bojorna som hållt oss fast blir inte ett tecken på vår egna fallna natur, utan ett sigill över Guds kraft att rädda oss. En dag måste även begäret böja sina knän inför den rättmätiga herren. Ingen makt i vår värld kan vara så stor att Gud inte är större, ingen makt kan vara så förvriden att den går förbi Gud.

Att leva med frestelserna innebär att jag måste låta Gud stärka min karaktär steg för steg. Det sker inte över en natt, och jag måste våga misslyckas. Begäret kommer aldrig att bli mindre, men i takt med att min innersta människa växer sig starkare kommer begäret att mer och mer finna sin överman. Det är en kamp. Men det är en kamp som leder tills seger. Och till frälsning.