Filosofadam

Jag är en kronisk ironiker. Det är inget att hymla med. Ironin är på något sätt en del av min personlighet, den liksom kan inte undgå från att titta fram. Ibland kör den sig hörd så snabbt att jag själv inte hinner förstå det.
Ironi kan vara befriande vid vissa tillfällen. En välplacerad ironisk kommentar kan ligga till grund för många goda skratt - och kan fungerar som bra isbrytare.
Men ironi kan på samma gång vara något fjättrande. Ironin skapar en atmosfär där osäkerheten kan vara den största beståndsdelen. Det är därför som jag försöker minska på mina ironiska kommentarer (något som kanske aldrig märks, för tystnaden är inget som folk reagerar på).

Jag har bittert fått erfara hur min ironi har sårat, och hur jag har fått tagit tillbaka många ord som jag uttalat. Och samtidigt har jag märkt hur ironin ibland är det som faller mig lättast i smaken, och därav uteblir mycket annat viktigt som kan sägas.
Ironi blir i det långa loppet en fälla som gör att allting man säger till sist tolkas som ironi. Det blir svårt att kommunicera helt enkelt. Människor blir vana vid min ironi till den grad att de till sist tror att jag aldrig menar allvar. Detta är ironins baksida.

Som med allt annat i livet krävs det att hitta balansen. Balansen mellan skämt och allvar. Jag tror att i relationer till varandra behöver vi se ironin för vad den ibland är, och gör. Ironin behöver föras fram i ljuset. Inte för att förkastas, utan för att omdefinieras. Vi är alla lika på en punkt: vi önskar bli förstådda. Min övertygelse är att bruket av ironi kan avgöra en hel del i vår strävan efter förståelse.

Som ironiker försöker jag bättra mitt bruk. Jag har aldrig långt till att fälla en ironisk kommentar (kommentar som jag aldrig menar något ont med), men jag behöver lära mig att det närmaste tillhands inte alltid är det lämpligaste.